Gra­ven är tom, äng­eln har berät­tat för kvin­nor­na att Jesus har upp­stått, de har sedan själ­va mött den upp­stånd­ne, som gett dem upp­ma­ning­en att gå till lär­jung­ar­na och berät­ta att de skall få möta honom i Gali­leen. Nu befin­ner sig de elva lär­jung­ar­na på ett berg i Gali­leen där Jesus ger sin sista befall­ning till dem innan han sti­ger upp till himlen:

”Jag har fått all makt i him­len och på jor­den. Gå där­för ut och gör alla folk till lär­jung­ar! Döp dem i Faderns och Sonens och den heli­ge Andes namn och lär dem att hål­la allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt 28:18–20)

Det är väl­kän­da ord och där­för behö­ver vi påmin­na oss om vad som fak­tiskt som hän­der här. Natur­ligt­vis var deras världs­upp­fatt­ning inte som vår, de viss­te inte hur stor jor­den fak­tiskt var eller hur många folk­grup­per som fak­tiskt fanns. Men trots det­ta, är det ändå ett otro­ligt upp­drag som Jesus nu ger des­sa elva personer.

Tänk dig själv att du var en av dem som stod där på ber­get den dagen. Du hör Jesu ord och upp­drag, du tän­ker på dig själv, vän­der dig om och tit­tar på dina vän­ner runt omkring dig. Fle­ra av er är enk­la män­ni­skor utan utbild­ning, som knappt varit utan­för Isra­els grän­ser. Ni är elva nu och inte tolv, där­för att en av er pre­cis har för­rått Jesus och sänt honom i döden. En annan har tre gång­er för­ne­kat att han ens kän­de honom, och ni alla har över­gett honom, flytt för era liv och sedan låst in er för att inte gå sam­ma öde till mötes. Vi hade tro­li­gen upp­fat­tat det­ta upp­drag som helt omöj­ligt och tyckt att vi defi­ni­tivt inte var den grupp av män­ni­skor som skul­le kun­na vara en del av det. Men det är allt­så sedan des­sa elva som påbör­jar det­ta upp­drag, med sina liv bok­stav­li­gen som insats. De lyd­de Jesu befall­ning, för det är näm­li­gen en befall­ning och inte en upp­ma­ning han ger dem, och det­ta är orsa­ken till att du och jag sena­re har kom­mit till tro på Jesus. Att de lyd­de och gick.

Vad var det egent­li­gen som fick dem att gå från att vara räd­da och inlåsta till att där­ef­ter frimo­digt pre­di­ka evan­ge­li­et för allt och alla? En avgö­ran­de hän­del­se är det som sena­re sker på pingst­da­gen, då de får ta emot den Heli­ge Ande. Det var näm­li­gen ald­rig i egen kraft, av egen för­må­ga eller pla­ne­ring som de skul­le utfö­ra upp­dra­get. Det var näm­li­gen omöj­ligt för dem själ­va, men inte omöj­ligt för Gud genom sin Ande i och genom dem (se Apg 1:4–5, 7–8; 2:1–41).

De hade sett Jesus kors­fäs­tas, dö och bli begra­ven — något som de tro­li­gen upp­fat­tat som bevi­set på att Jesus inte var Mes­si­as och att allt de hop­pats på var en bluff. Nu hade de själ­va mött den upp­stånd­ne som bevi­sa­de mot­sat­sen, att allt det som Jesus påstod om sig själv och under­vi­sa­de om var full­kom­ligt sant. Och att det upp­drag han kom för att utfö­ra — att dö i syn­da­res stäl­le till fräls­ning för många — hade full­bor­dats full­kom­ligt. Lite slar­vigt uttryckt kan man säga att lär­jung­ar­na under lång­fre­da­gen tänk­te att de till­hör­de det ”för­lo­ran­de laget”, men att de efter påsk­da­gen insåg att de till­hör­de den ”seg­ran­de Konung­en.” Honom som fak­tiskt har all makt i him­len och på jor­den och som på grund av det­ta befal­ler dem att gå ut och göra alla folk till lär­jung­ar, eftersom han är alla män­ni­skors ende Gud och Fräl­sa­re. Med löf­te om att när de gör det­ta kom­mer han att vara med dem alla dagar intill tidens slut. Om de tidi­ga­re trod­de att saker och ting häng­de på dem och var bero­en­de av dem, insåg de att allt istäl­let häng­de på honom och de var helt bero­en­de av honom. Det­ta befri­a­de dem till att ivrigt och frimo­digt gå ut till alla folk.

I våra för­sam­ling­ar här på Tjörn är vi  {tooltip}fler än elva{end-texte}Det skall tilläg­gas att de förs­ta tro­en­de ock­så var fler än elva (se Apg 1:15).{end-tool­tip} och Jesu befall­ning gäl­ler även oss. Ibland tror jag där­e­mot att vi fast­nar i vad vi själ­va kan och förmår, och att vi där­för tän­ker att det­ta är ett omöj­ligt upp­drag. Vi glöm­mer vem han är som ger oss den­na befall­ning. Vi glöm­mer i vems kraft vi skall göra det. Vi i glöm­mer att evan­ge­li­et som vi är sat­ta till att för­kun­na är de bäs­ta och godas­te av alla nyhe­ter, som gäl­ler alla män­ni­skor och som fak­tiskt bär på Guds egen kraft att fräl­sa alla män­ni­skor (se Rom 1:16–17). Du och jag, i oss själ­va, är inte läm­pa­de för det­ta upp­drag men det var ock­så där­för Gud sän­de sin Ande även till dig och mig. För att han även genom oss skul­le fort­sät­ta det­ta uppdrag.

Låt oss där­för bli än mer bero­en­de av Andens kraft och evan­ge­li­ets kraft. Låt oss där­för be om frimo­dig­het. Låt oss be om till­fäl­len att få dela evan­ge­li­et. Och låt oss be om att våra för­sam­ling­ar skul­le få ta emot män­ni­skor som kom­mer till tro.