Vet du vad du ägnat någon­stans kring 100 000 tim­mar åt i livet (om du får leva tills pen­sio­nen eller om du redan är pen­sio­när)? Att arbe­ta. Ja, natur­ligt­vis skil­jer det sig från per­son till per­son. Men oav­sett, spen­de­rar vi en stor del av vår vak­na tid åt att arbe­ta. Om du där­till läg­ger den tid vi använ­der till att utbil­da oss för att kun­na arbe­ta, till att för­be­re­da oss inför arbe­tet eller för att söka arbe­te, blir tiden betyd­ligt läng­re än så. Allt för ofta blir där­e­mot våra arbe­ten något nöd­vän­digt ont eller en trans­port­sträc­ka till något annat. Bibeln har en annan syn på arbete.

I 1 Mose­bok kapi­tel 1 och 2 ser vi hur Gud är en arbe­tan­de Gud. Han är i full färd med att for­ma och ska­pa, det full­stän­digt spra­kar av kre­a­ti­vi­tet när han for­mar dju­ren, väx­ter­na, ber­gen och sät­ter solen, månen och hela stjär­ne­värl­den på plats. Att arbe­ta för Gud är var­ken menings­löst eller ett nöd­vän­digt ont. Istäl­let ser vi att Gud nju­ter och glä­der sig över det han ska­par, inte mind­re sju gång­er åter­kom­mer ordet ”gott” i ska­pel­se­be­rät­tel­sen. När Gud sedan ska­par män­ni­skan till Sin avbild (1 Mos 1:27) är arbe­te det förs­ta upp­drag Han ger hen­ne (1 Mos 2:15). Att arbe­ta eller att ska­pa är allt­så en grund­läg­gan­de del av vår lik­het med Gud, något vi åter­speg­lar Honom i och ett upp­drag vi fick redan innan syn­da­fal­let. Det­ta ger en vär­dig­het till alla for­mer av arbe­te och ska­pan­de, avlö­nat som oav­lö­nat. Att ska­pa konst­verk, att dis­ka eller stä­da, att fost­ra barn eller att under­vi­sa i sko­lan, att ta hand om äld­re eller att arbe­ta fram­för en dator, att arbe­ta i fabrik eller att vara chef på ett före­tag. Pau­lus upp­ma­ning till oss, är att allt vi gör (vad vi än gör) bör vi göra till Guds ära.

I syn­da­fal­let för­vrängs män­ni­skan som Guds avbild och där­för ock­så vårt sätt att arbe­ta på (1 Mos 3). Allt det som Gud ska­pat som något gott för oss, för att använ­da till Hans ära, kan där­ef­ter använ­das på ett sätt som inte ärar Honom och som där­för inte är gott för oss. Följ­den blir att vi upp­fat­tar vårt arbe­te som menings­löst, eller så blir vårt arbe­te en avgud som vi för­vän­tar oss något från som enbart Gud kan ge till­freds­stäl­la (ofta med över­ar­be­te som följd) eller så ham­nar vi and­ra diket och blir lata och för­sum­mar vårt arbete.

Sena­re i Bibeln läser vi att Gud på nytt arbe­tar. Sonen blir män­ni­ska i Jesus Kristus och lever det liv vi bor­de ha levt och dör den död vi för­tjä­nar. Det­ta arbe­te (eller fräls­nings­verk) full­bor­dar Jesus fullt ut i vårt stäl­le och inga tillägg behövs. För dig och mig åter­står att ta emot och lita på den­na fräls­ning. Det är där­i­ge­nom som vårt sätt att arbe­ta kan ”vräng­as till­ba­ka” till Guds ursprung­li­ga tan­ke. När du och jag fin­ner vår iden­ti­tet, till­freds­stäl­lel­se och vär­de i Hans full­bor­da­de fräls­nings­verk, befri­as vi från att fin­na den i vårt arbe­te eller något annat vi själ­va förmår. Då blir vårt arbe­te, eller vad vi än gör, ald­rig var­ken menings­löst eller obe­tyd­ligt eftersom vi i allt tjä­nar vår främs­te ”chef”, Jesus Kristus. Allt vi gör gör vi i tack­sam­het till Honom som redan gjort allt för oss och som gett oss möj­lig­he­ten att ens kun­na göra det vi gör.

Det­ta rade­rar alla upp­del­ning­ar mel­lan pro­fant och kris­tet arbe­te, mel­lan en kris­ten del av livet och en okris­ten. Mar­tin Lut­her skri­ver föl­jan­de om det­ta: ”Det är är ett rent påfund att påven, bis­ko­par­na, präs­ter­na och mun­kar­na kal­las ’det and­li­ga stån­det’ medan prin­sar, her­rar, hant­ver­ka­re och bön­der kal­las ’världs­li­ga stån­det’. Det här är verk­li­gen ett stort mått av bedrä­ge­ri och hyck­le­ri. Ändå behö­ver ing­en avskräc­kas av det­ta av den­na anled­ning: alla krist­na är verk­li­gen av det and­li­ga stån­det, och det finns ing­en skill­nad mel­lan dem undan­ta­get att man utför oli­ka upp­gif­ter… Vi alla är hel­ga­de till präs­ter [1 Petrus­bre­vet säger]: ”Men (alla) ni är ett utvalt släk­te, ett konungs­ligt präs­ter­skap, ett heligt folk, ett Guds eget folk” (1 Pet 2: 9)… En sko­ma­ka­re, en smed, en bon­de, var och en har sitt arbe­te och sin upp­gift, och ändå är de alla lika myc­ket avskil­da präs­ter, och alla mås­te genom sitt arbe­te eller upp­gift bidra och tjä­na varandra…Ditt arbe­te är en verk­li­gen en helig före­te­el­se. Gud glä­der sig i det, och genom det vill Han skän­ka sina väl­sig­nel­ser till dig. Den­na höga syn på arbe­te bor­de skri­vas in på alla verk­tyg, och på alla pan­nor och ansik­ten som svet­tas hårt arbete.”

Låt oss där­för inte dela upp våra liv där vi i vis­sa delar tjä­nar Gud men and­ra inte. Att Gud får vara med i vis­sa delar av våra liv men inte and­ra. Utan att allt i våra liv blir till en möj­lig­het att få tjä­na Honom. Det är Gud som har gett dig dina för­må­gor och din kun­skap för att du skall använ­da det i tjänst för Honom. Det är Gud som har satt dig i din familj, bland dina gran­nar och vän­ner, på din sko­la eller arbets­plats, för att du där skall tjä­na Honom och leva för Hans ära.