”Jag kän­ner mig verk­li­gen otill­räck­lig!” Jag räk­nar med att du, som jag, har känt på lik­nan­de sätt många gång­er i ditt liv. Vi når inte upp till våra egna för­vänt­ning­ar på oss själ­va, på and­ras för­vänt­ning­ar, eller åtminsto­ne de vi tror att and­ra har på oss. Vi vet hur vi bor­de leva men gör det långt ifrån all­tid och följ­den blir att vi kän­ner oss otill­räck­li­ga. Ja, rent av odug­li­ga och miss­lyc­ka­de. Vi män­ni­skor för­sö­ker hit­ta vår iden­ti­tet, trygg­het och vårt vär­de genom våra pre­sta­tio­ner. Det kan hand­la om hur bra vi lyc­kas på job­bet, i sko­lan eller hem­met, som för­äl­der eller vän, son eller dot­ter, men ock­så hur bra vi lyc­kas i vår krist­na tro, i hel­gel­sen eller i kyr­kan. Att byg­ga sin iden­ti­tet på hur väl vi lyc­kas och und­vi­ker att miss­lyc­kas, blir där­för till att åka berg och dal­ba­na genom livet. De dagar vi tyc­ker att vi lyc­kas mår vi bätt­re och är mer till­freds med oss själ­va. Medan det är pre­cis tvärtom de dagar då vi miss­lyc­kas och vi inte lever som vi bor­de leva.

Pau­lus var en man som både befun­nit sig på top­pen och bot­ten av den­na berg och dal­ba­na. Fram till den dagen han möt­te Jesus på Damas­kus­vä­gen hade han byggt all sin trygg­het, iden­ti­tet och vär­de på sina egna pre­sta­tio­ner. I ytt­re bemär­kel­se hade han alla rätt och hade lyc­kats bätt­re än alla (oss) and­ra; han var av rätt folk och släkt, hade fått rätt upp­växt och fost­ran, fått den rät­ta under­vis­ning­en, och där­ef­ter levt ett mer eller mind­re prick­fritt judiskt liv präg­lat av den störs­ta ivern (Fil 3:3–6). Man skul­le kun­na säga att Pau­lus hade klätt­rat till top­pen av ste­gen för ett lyc­kat liv i dåti­dens Isra­el. Men så möter han Jesus som full­kom­ligt pul­ve­ri­se­rar den ste­ge som Pau­lus byggt åt sig själv. Smärt­samt till en bör­jan men befri­an­de på sikt. Han för­står där­ef­ter vad som är av verk­ligt vär­de i livet: ”… jag har fun­nit det som är långt mer värt: kun­ska­pen om Kristus Jesus, min Her­re. För hans skull har jag för­lo­rat allt och räk­nar det som avskrä­de för att jag skall vin­na Kristus och bli fun­nen i honom, inte med min egen rätt­fär­dig­het, den som kom­mer av lagen, utan med den som kom­mer genom tro på Kristus, rätt­fär­dig­he­ten från Gud genom tron.” (Fil 3:8–9) Man skul­le kun­na säga att Pau­lus tidi­ga­re tänkt att livet hand­la­de om att klätt­ra så högt upp på ste­gen som möj­ligt. Men att han där­ef­ter inser att det ändå ald­rig kom­mer att vara nog, det kom­mer all­tid fin­nas fler trapp­steg som sträc­ker sig i oänd­lig­he­ten upp mot skyn. Hur myc­ket han är för­sö­ker kom­mer hans gär­ning­ar ald­rig kun­na fräl­sa honom eller ge honom en fast trygg­het, iden­ti­tet och vär­de. Om han skul­le bli verk­ligt fri behöv­de han fin­na det­ta hos någon annan än hos sig själv. Det han för­kla­rar är att han fun­nit den hos Jesus Kristus. Han som en gång för alla ”klätt­ra­de hela vägen upp på ste­gen” och gjor­de det Pau­lus och ing­en annan män­ni­ska kun­de göra, att leva ett liv i full­kom­lig lyd­nad till Gud.

När Pau­lus där­ef­ter vill för­kla­ra var han har sin iden­ti­tet och trygg­het, väl­jer han orden som tex­ten inled­des med: ”… genom Guds nåd är jag vad jag är.” I ver­ser­na innan har han för­kla­rat stor­he­ten i att han som en gång för­följt Guds för­sam­ling fått möta Jesus per­son­li­gen och bli en av Hans apost­lar. Lika myc­ket som han för­stått att hans egna pre­sta­tio­ner var en usel grund att byg­ga på, hade han för­stått att en lika usel grund var att låta sig sty­ras av sina miss­lyc­kan­de och sin synd. Den enda grund Pau­lus vil­le byg­ga sitt liv och iden­ti­tet på var Guds nåd. Det var Guds nåd som skul­le få defi­ni­e­ra honom, inte hur väl han lyc­ka­des eller hur myc­ket han misslyckades.

Nåden säger oss att Jesus levt det liv du och jag bor­de ha levt, och en gång för alla dött den död du och jag för­tjä­nar genom vår synd. Om Jesus nu redan gjort det­ta för oss, och om vi vänt om och satt vår tro till Honom, var­för skul­le vi då på nytt för­sö­ka för­tjä­na vår fräls­ning genom våra gär­ning­ar eller beta­la pri­set för vår egen synd?! Nej, den enda fas­ta grund som den tro­en­de skall byg­ga sitt liv på är Guds nåd. Det­ta är enda vägen ut från käns­lan av otill­räck­lig­het, på livets alla områ­den. För bakom var­je käns­la av otill­räck­lig­het döl­jer sig oftast att vi för­sö­ker fin­na vårt vär­de och vår iden­ti­tet i något annat än Guds nåd.

Låt oss där­för vak­na var­je mor­gon och påmin­na oss själ­va om Pau­lus ord: genom Guds nåd är jag vad jag är. Låt oss kom­ma ihåg under dagen som går, att vårt vär­de och iden­ti­tet ald­rig kom­mer från hur väl vi lyc­kas eller miss­lyc­kas, utan det­ta har vi redan i Jesu full­bor­da­de för­so­ning för oss. Låt oss be att vi än mer skall få växa till i Guds nåd och rotas i den.