”Jag kän­ner mig verk­li­gen otill­räck­lig!” Jag räk­nar med att du, som jag, har känt på lik­nande sätt mån­ga gånger i ditt liv. Vi når inte upp till våra egna förvänt­ningar på oss själ­va, på andras förvänt­ningar, eller åtmin­stone de vi tror att andra har på oss. Vi vet hur vi bor­de leva men gör det långt ifrån alltid och följ­den blir att vi kän­ner oss otill­räck­li­ga. Ja, rent av odug­li­ga och miss­ly­ck­ade. Vi män­niskor försök­er hit­ta vår iden­titet, tryg­ghet och vårt värde genom våra presta­tion­er. Det kan hand­la om hur bra vi lyckas på job­bet, i skolan eller hem­met, som förälder eller vän, son eller dot­ter, men ock­så hur bra vi lyckas i vår krist­na tro, i hel­gelsen eller i kyrkan. Att byg­ga sin iden­titet på hur väl vi lyckas och und­viker att miss­ly­ckas, blir där­för till att åka berg och dal­bana genom livet. De dagar vi tyck­er att vi lyckas mår vi bät­tre och är mer till­freds med oss själ­va. Medan det är pre­cis tvär­tom de dagar då vi miss­ly­ckas och vi inte lever som vi bor­de leva.

Paulus var en man som både befun­nit sig på top­pen och bot­ten av den­na berg och dal­bana. Fram till den dagen han mötte Jesus på Damaskusvä­gen hade han byg­gt all sin tryg­ghet, iden­titet och värde på sina egna presta­tion­er. I yttre bemärkelse hade han alla rätt och hade lyck­ats bät­tre än alla (oss) andra; han var av rätt folk och släkt, hade fått rätt uppväxt och fos­tran, fått den rät­ta under­vis­nin­gen, och därefter levt ett mer eller min­dre prick­fritt jud­iskt liv präglat av den störs­ta ivern (Fil 3:3–6). Man skulle kun­na säga att Paulus hade klät­trat till top­pen av ste­gen för ett lyck­at liv i dåti­dens Israel. Men så möter han Jesus som ful­lkom­ligt pul­veris­er­ar den stege som Paulus byg­gt åt sig själv. Smärt­samt till en bör­jan men befriande på sikt. Han förstår därefter vad som är av verk­ligt värde i livet: ”… jag har fun­nit det som är långt mer värt: kun­skapen om Kris­tus Jesus, min Herre. För hans skull har jag för­lorat allt och räk­nar det som avskräde för att jag skall vin­na Kris­tus och bli fun­nen i hon­om, inte med min egen rät­tfärdighet, den som kom­mer av lagen, utan med den som kom­mer genom tro på Kris­tus, rät­tfärdigheten från Gud genom tron.” (Fil 3:8–9) Man skulle kun­na säga att Paulus tidi­gare tänkt att livet hand­lade om att klät­tra så högt upp på ste­gen som möjligt. Men att han därefter inser att det ändå aldrig kom­mer att vara nog, det kom­mer alltid finnas fler trapp­steg som sträck­er sig i oänd­ligheten upp mot skyn. Hur myck­et han är försök­er kom­mer hans gärningar aldrig kun­na fräl­sa hon­om eller ge hon­om en fast tryg­ghet, iden­titet och värde. Om han skulle bli verk­ligt fri behövde han finna det­ta hos någon annan än hos sig själv. Det han förk­larar är att han fun­nit den hos Jesus Kris­tus. Han som en gång för alla ”klät­trade hela vägen upp på ste­gen” och gjorde det Paulus och ingen annan män­niska kunde göra, att leva ett liv i ful­lkom­lig lyd­nad till Gud.

När Paulus därefter vill förk­lara var han har sin iden­titet och tryg­ghet, väl­jer han orden som tex­ten inled­des med: ”… genom Guds nåd är jag vad jag är.” I verser­na innan har han förk­larat storheten i att han som en gång för­följt Guds för­sam­ling fått möta Jesus per­son­li­gen och bli en av Hans apos­t­lar. Lika myck­et som han förstått att hans egna presta­tion­er var en usel grund att byg­ga på, hade han förstått att en lika usel grund var att låta sig styras av sina miss­ly­ckande och sin synd. Den enda grund Paulus ville byg­ga sitt liv och iden­titet på var Guds nåd. Det var Guds nåd som skulle få definiera hon­om, inte hur väl han lyck­ades eller hur myck­et han miss­ly­ck­ades.

Nåden säger oss att Jesus levt det liv du och jag bor­de ha levt, och en gång för alla dött den död du och jag förtjä­nar genom vår synd. Om Jesus nu redan gjort det­ta för oss, och om vi vänt om och satt vår tro till Hon­om, var­för skulle vi då på nytt försö­ka förtjä­na vår fräl­sning genom våra gärningar eller beta­la priset för vår egen synd?! Nej, den enda fas­ta grund som den troende skall byg­ga sitt liv på är Guds nåd. Det­ta är enda vägen ut från känslan av otill­räck­lighet, på livets alla områ­den. För bakom var­je känsla av otill­räck­lighet döl­jer sig oftast att vi försök­er finna vårt värde och vår iden­titet i något annat än Guds nåd.

Låt oss där­för vak­na var­je mor­gon och påmin­na oss själ­va om Paulus ord: genom Guds nåd är jag vad jag är. Låt oss kom­ma ihåg under dagen som går, att vårt värde och iden­titet aldrig kom­mer från hur väl vi lyckas eller miss­ly­ckas, utan det­ta har vi redan i Jesu full­bor­dade för­son­ing för oss. Låt oss be att vi än mer skall få växa till i Guds nåd och rotas i den.