Som­maren bör­jar när­ma sig slutet och med hösten åter­star­tar myck­et av för­sam­lingsar­betet. Har du någon gång fun­der­at över vad som motiver­ar dig till att engagera dig i för­sam­lin­gen? Vad som motiver­ar dig till att tjä­na män­niskor i din närhet och nå dem med evan­geli­et? Kanske du till­hör dem som inte är särskilt engager­ade i för­sam­lin­gen och istäl­let behöver fun­dera över vad som bor­de motivera dig till tjänst för Gud. Det finns en rad oli­ka sak­er som kan motivera oss, såsom plikt, tra­di­tion eller vana, att vi gör det för att andra män­niskor eller Gud skall vara nöjd med oss. I tex­ten ovan ger Paulus svaret på det som bor­de motivera i vårt arbete, Guds nåd.

Paulus vis­ste verk­li­gen vad det innebar att tjä­na Gud av både fel och rätt orsak­er. I sin oer­hör­da iver, nitiskhet och höga moral hade han, fram till mötet med Jesus på vägen till Damaskus, trott att han tjä­nade Gud. Men i det­ta möte inser han smärt­samt att det i själ­va ver­ket var­it pre­cis tvär­tom, att han fak­tiskt motar­be­tade Gud och var hans fiende. Fram till den­na stund hade Paulus i egen kraft och strä­van ”arbe­tat mer än de alla”, men efter fräl­snin­gen var det nåden som istäl­let arbe­tade i Paulus och med­förde att han ”arbe­tade han mer än de alla”.

När Paulus tänker på sitt hår­da slit för att fullföl­ja mis­sions­be­fall­ning, som med­fört att mån­ga kom­mit till tro men ock­så myck­et lidande och nöd (se 2 Kor 11:21–33), slår han sig inte för bröstet som om det­ta var något han gjort i egen kraft. Han ser det inte heller som ett sätt att kom­pensera för Guds nåd eller förtjä­na Guds fräl­sning. Nej, han inser att det­ta endast är en följd av nådens verkan i hans liv. Det är Guds nåd i och genom Paulus som gjort att han ”arbe­tat mer än de alla”. Det är så att säga nåden som är motorn och bränslet i Paulus liv, medans hans eget bidrag är att förse med hjulen som kan kraften kan ”rul­la på”.

Den san­na nåden kan omöjli­gen för­bli overk­sam i en män­niskas liv. Fräl­snin­gen är enbart av nåd genom tro, en gåva som ges helt oberoende av våra gärningar. Däre­mot kom­mer nåden aldrig ensam utan led­er alltid till ett för­vand­lat liv och tjänst för Gud. Att Jesus full­bor­dat vår fräl­sning på korset befri­ar oss till tjänst och till att tjä­na Gud av rätt syften. Det befri­ar oss både från lath­et och från att använ­da våra gärningar som ett sätt att beta­la till­ba­ka till Gud eller för att förtjä­na hans kär­lek. Den som fått sma­ka på Guds oändli­ga och frikosti­ga kär­lek genom Jesus Kristi offer­död, kom­mer ound­vikli­gen att bli en män­niska som i sin tur frikostigt ger vidare till andra (och det­sam­ma, skulle jag säga, gäller även tvär­tom med den som har en ”snål” upp­fat­tning av Guds nåd och kär­lek).

När nåden får vara dri­vkraften i vår tjänst för Gud, tjä­nar vi inte hon­om av tvång eller plikt utan av tack­samhet för all den nåd han redan visat oss. Nåden säger inte enbart att vi omöjli­gen kan fräl­sa oss själ­va utan likväl att vi omöjli­gen kan hel­gas och tjä­na Gud av egen kraft. Var­je stund är vi beroende av Guds nåd och kraft för att hans vil­ja skall ske i våra liv.

Det­ta beskrivs i sån­gen ”Inte jag utan Kris­tus i mig” som vi sjunger i kyrkan ibland:

“O vilken gåva jag har i min Jesus.
Vad större nåd kan himlen ha att ge?
Han är min gläd­je, kär­lek och min fri­het,
min dju­pa frid och min rät­tfärdighet.

Mitt enda hopp, mitt ankare, är Jesus.
Jag är hans och allt han är är mitt.
Jag har dött från hans lag och nu lever ej jag,
utan Kris­tus som bor i mig.

När dagen flyr, står han kvar vid min sida.
Min Fräl­sare, han överg­er mig ej.
Jag käm­par på och svaghet blir till jubel,
för i min svaghet ful­lkom­nas hans kraft.

Mitt enda hopp är att min Herde led­er.
Med sin käpp och stav han trös­tar mig.
Nat­ten flyr, det blir dag, men det var inte jag
utan Kris­tus som bor i mig.

Vem kan fördö­ma den som Gud har utvalt?
Han har beta­lat allt och köpt mig fri,
när Jesus led och dog min död på korset
och seg­rande stod upp till liv igen.

Det är mitt hopp, att syn­den är beseg­rad,
att han väd­jar för mig med sitt blod.
Mina bojor föll av, men det var inte jag,
utan Kris­tus som bor i mig.

Det är min läng­tan att få föl­ja Jesus,
min Fräl­sare, som säk­ert för mig hem.
Han ger mig kraft att löpa fram till målet:
att stå inför hans tron i härlighet.

Mitt enda hopp, mitt ankare, är Jesus.
Hans är äran, i all evighet.
Jag ska seg­ra en dag, men likväl inte jag
utan Kris­tus som bor i mig.

Mitt enda hopp, mitt ankare, är Jesus.
Hans är äran, i all evighet.
Segerkransen han ger, ska jag då läg­ga ner
inför Kris­tus som bor i mig.
Inför Kris­tus som bor i mig.”