Som några av er vet fick jag under helgen som gick följa min pappa under hans sista dagar i livet och i måndags fick han flytta hem till sin älskade Frälsare och Herre. Den senaste tiden har varit fylld av både djup smärta och sorg, samtidigt med stort ljus och hopp. Smärta och sorg, därför att döden är så definitiv, saknaden så stor och att det gör så ont att mista någon man älskar. Som en vän skrev till mig: ”saknad är kärlekens pris”.
Ljus och hopp, därför att mitt i sorgen står det ändå fast att Jesus fullkomligt besegrat — vår siste fiende — döden genom sin offerdöd på korset:
”Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.” (1 Kor 15:54–55)
För den troende är döden aldrig slutet utan enbart början på den verkliga början, då vi i evighet får åtnjuta vår Frälsare och Herre. Det behöver inte vara antingen eller, utan det kan vara både ock. Sorgen och smärtan kan samexistera med hoppet och glädjen. Inte bara för mig i min situation utan likväl för dig i din sorg, kamp och smärta. Därför att det hopp vi äger i Jesus Kristus inte är något osäkert eller ovisst, utan det står evigt fast oavsett vad som händer och hur vi känner oss. Ingenting, jag skriver det igen, I‑N-G-E-N-T-I-N‑G kan förstöra eller ta ifrån oss detta orubbliga arv. Som Lewi Pethrus uttrycker det i sången: ”Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, löftena de står kvar.”
Dessutom kan sorgen och smärtan samexistera med hoppet och glädjen, därför att löftena i Jesus Kristus inte hänger på oss utan på honom. Det hänger inte på våra känslor, att vi behöver känna oss hoppfulla för att det skall vara hoppfullt. Utan det hänger på vetskapen om att Jesus Kristus fysiskt och bokstavligen dött och uppstått för vår skull. Problem uppstår om vi tror att vi i oss själva skall försöka framtvinga hoppfulla känslor i mötet med kamp och sorg, då blir vi troligen ännu mer sorgsna och uppgivna. Det vi istället behöver göra är att gripa tag om och hålla fast vid alla Guds löften i Guds Ord och återkommande påminna oss om dem till dess våra känslor även stämmer in i hoppet. På samma sätt som den nödställde griper tag om räddningsrepet behöver vi gripa tag om Guds Ord. Som David skriver i Psalm 62: ”Endast hos Gud söker min själ sin ro, från honom kommer min frälsning. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla.”
När vi har blicken fäst vid oss själva blir vi slutligen alltid hopplösa, men när vi fäster vår blick på Jesus Kristus finner vår själ alltid slutligen hopp och ro.
