Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallen. Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud. HERREN, Herren är min starkhet. Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder.
Orden kommer från profeten Habackuk i Gamla Testamentet. I vers 17 beskrivs omständigheter som inte ger någon som helst synlig anledning till att glädja sig eller att tacka Gud för. Den situation som beskrivs har ännu inte skett utan ligger fortfarande framför profeten. Och det är en väldigt mörk framtid han beskriver, där allt bokstavligen går åt fel håll, där mat, pengar och tillgångar går förlorade. En framtid som helt enkelt inte ger någon anledning att glädja sig. Men så kommer verserna som följer där Habackuk förklarar att han trots allt detta: ”… vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud.” Med dessa verser avslutas hela hans bok. Vi behöver därför fråga oss om hur profeten kom att landa i en sådan tillförsikt, för det är inte där han börjar sin bok.
I inledningen av boken möter vi en profet som plågas av att ogudaktigheten och synden breder ut sig bland Guds folk. Men det som plågar honom allra mest är att det verkar som om Gud helt struntar i detta och bara tyst ser på. Habackuk ifrågasätter helt enkelt att Gud kan sköta sitt jobb och att Gud har kontrollen. Själv tycker han nog att han är den enda som verkar bryr sig, och att han behöver få Gud att bry sig mer.
Det som sedan skapar ännu mer huvudbry och ifrågasättande från profetens sida, är när Gud förklarar att han visst kommer att gå till rätta med sitt folk och döma dem. Men att han kommer att göra det genom de ännu ogudaktigare Babylonierna. Boken är en konversation mellan Gud och profeten över detta förbryllande faktum. När den når sitt slut har Habackuks ögon öppnats för att Guds allmakt och rättvisa övergår allt förstånd. Att Gud är trofast och handlar även mitt i denna hopplösa situation. För profeten återstår därför att vänta på Gud och förtrösta på honom. Detta kommer till uttryck i sista kapitlet som är en psalm och lovsång till Gud.
Habackuk vill, oavsett hur hopplöst och mörkt det än blir, jubla och glädja sig i Herren. Inte därför att omständigheterna är särskilt hoppfulla utan därför att han har insett att Gud, oavsett hur det ser ut, är densamme och kommer att fullborda allt det han har lovat.
De flesta av oss känner nog igen oss i Habackuk. Vi tittar oss runtomkring i världen och ser mycket som är hopplöst och vi alla drabbas återkommande av omständigheter som gör oss hopplösa. Svårigheterna har en förmåga att skapa både tunnelseende och inåtvändhet, att vi enbart ser problemen, fastnar i dem och tror oss behöva lösa dem i egen kraft. Och även vi kan nog ifrågasätta om Gud verkligen sköter sitt jobb.
I detta lär oss Habackuk vikten av att sätta ord på vår kamp inför Gud, men boken är en ännu viktigare påminnelse om den Gud vars allmakt och rättvisa övergår allt vårt förstånd. Det vi behöver när problemen och hopplösheten tycks svälja oss, är öppnade ögon för att Gud även mitt i vår kamp kommer att fullborda alla hans syften och planer, både i våra liv och i världen som stort.
Om problemen har en förmåga att göra världen mindre, har Guds Ord den motsatta verkan. Den öppnar upp vårt lilla perspektiv för den Gud som är större än vi någonsin anat. För den Gud som inte bara har fullkomlig kontroll över våra liv utan även över hela universum. När våra ögon ser detta förändras allting, även omständigheterna förblir densamma, därför att vi får syn på vem Gud är. Då kan även vi att lovsjunga Gud i livets alla omständigheter, därför att Herren är densamma oavsett.
Bön: Gud öppna ständigt våra ögon för vem du är och hjälp oss att förtrösta på dig oavsett omständigheter. Du är vår frälsnings Gud och vår starkhet i allt. Vi behöver dig.
