”Jag har min tro på Jesus men kän­ner inte att jag behöver vara med i en för­sam­ling”. Inte helt ovan­ligt att män­niskor uttryck­er sig unge­fär så här. Bakom dessa ord döl­jer sig föreställ­nin­gen om att det går att skil­ja en fräl­sande tro på Jesus Kris­tus från att vara en del av en för­sam­lings­ge­men­skap. En sådan syn är helt främ­mande för Nya Tes­ta­mentets för­fattare. Tron på Jesus innebär att du till­hör Guds för­sam­ling, och där­för per automatik sök­er dig till en lokal för­sam­lings­ge­men­skap. Av den enkla anled­nin­gen att du omöjli­gen klarar dig utan att dela livet till­sam­mans med dina bröder och sys­trar i tron. Lite till­spet­sat, att säga sig vara troende utan att behö­va en regel­bun­den för­sam­lings­ge­men­skap, är lika otänkbart som att säga att man är män­niska och klarar sig utan syre.

Under några veck­or framöver kom­mer jag att beröra några oli­ka beskrivningar av för­sam­lin­gen som vi möter i Nya Tes­ta­mentet. Alla bilder under­stryk­er hur beroende du och jag som troende är av en för­sam­lings­ge­men­skap. Den bild av för­sam­lin­gen vi inled­er med är den som Paulus använ­der i tex­ten ovan (och i Rom 12:4–5; Ef 1:22–23; 4:11–16), där han lik­nar för­sam­lin­gen vid en kropp.

När vi läs­er Förs­ta Kor­in­tier­brevet framträder bilden av en för­sam­ling som hade prob­lem med split­tring (1:10-ff) och stridigheter. Såpass att Paulus fak­tiskt säger att det vore bät­tre att de inte ens sam­lades till gud­stjänst och nattvards­fi­rande (11:17-ff). De andli­ga gåvor­na och tjän­ster­na miss­brukades för ego­is­tiska syften snarare än till att byg­ga upp för­sam­lings­ge­men­skapen (kap 11–13). Där­för påmin­ner Paulus dem om att de till­sam­mans är en enda kropp. Att de är oli­ka som män­niskor, med oli­ka gåvor, funk­tion­er och uppgifter, men att de i sina olikheter är ful­lkom­ligt beroende av varan­dra. Lika lite som en hand klarar sig utan ett öga för att fungera fullt ut, klarar sig var­je enskild troende omöjli­gen utan sina syskon i tron. De enskil­da behöver för­sam­lin­gen, och för­sam­lin­gen behöver de enskil­da.

Paulus lyfter två prob­lem, två sidor av sam­ma mynt, som finns hos var­je troende. Det ena är miss­mod­et (11:15–19) som säger: ”för­sam­lin­gen behöver inte mig, jag kan ingent­ing tillföra något efter­som jag inte är som ’den där per­so­n­en, med de där gåvor­na eller per­son­ligheten’”. Det andra prob­lemet är är hög­mod­et (11:20–26), som säger: ”jag behöver inte de andra i för­sam­lin­gen utan jag klarar mig själv.” Båda hög­mod­et och miss­mod­et är syn­der som vi behöver vän­da om ifrån och inse hur beroende vi är av varan­dra. Gud har avsik­tligt gjort oss otill­räck­li­ga på en oli­ka mängd områ­den, han har gett oss oli­ka gåvor och funk­tion­er med syftet att förd­ju­pa behovet av varan­dra inom för­sam­lin­gen.

För att ta tre helt oli­ka exem­pel. Du kanske inte är någon bok­mal och läs­er inte din Bibeln så myck­et som du önskar eller så gör du det. Du kanske inte har den sociala för­må­gan och är så bra på att tjä­na andra män­niskor eller så är du det. Du kanske är väldigt händig och duk­tigt på att göra prak­tiska sak­er eller så är du inte det. Var du än befinner dig på dessa områ­den är risken över­hän­gande att ham­na i anti­n­gen hög­mod­et eller miss­mod­et. Miss­mod­et; att du ser på någon i för­sam­lin­gen som är duk­tig på ett område där du inte är det, och du blir anti­n­gen avund­sjuk eller ser ner på dig själv. Hög­mod­et; att du är duk­tig på ett område och ser ner på andra som inte är det och tyck­er att de bor­de vara lite mer som du. Vägen ut från dessa fall­gropar, är istäl­let att se varan­dra som Guds gåvor till varann, inte som hot eller som orsak till jäm­förelse. Att Gud skänkt oss varan­dra, för att den som kun­nig i Bibeln, bra på att tjä­na eller händig skall välsigna de andra för att bli bät­tre på dessa områ­den. Där­för bor­de vi istäl­let gläd­ja oss när vi ser någon annans styrkor och tän­ka; ”Tack Gud för att du gett mig den­na per­so­n­en så att hon/han kan hjäl­pa mig att växa på det­ta område”. Och vi bör tän­ka om våra egna gåvor, till­gån­gar och för­må­gor; ”Gud, hjälp mig att inse att du endast av nåd skänkt mig allt jag har. Herre, hjälp mig att vara en väl­signelse med det­ta till mina bröder och sys­trar.”