Vi män­ni­skor kan sty­ra och bestäm­ma över det mesta — tror vi i åtminsto­ne — men det finns en sak vi omöj­li­gen kan väl­ja. Det är vem som är vår mam­ma och pap­pa (och om vi skul­le ha någ­ra), och vil­ka som är våra sys­kon. Du kanske äls­kar din familj eller så står du inte ut med dem, du kanske ser lik­he­ter mel­lan dig och övri­ga i famil­jen eller så und­rar du över hur du ham­na­de just i den­na famil­jen. Oav­sett hur vi kän­ner inför vår familj finns där ett band som vi omöj­li­gen kan kom­ma ifrån — bort­sett om det finns bio­lo­gis­ka band inom famil­jen — hör vi ofrån­kom­li­gen ihop med det som är vår familj.

I tex­ten ovan stod Jesu bio­lo­gis­ka familj utan­för huset där han befann sig och vil­le att han skul­le kom­ma ut till dem. Inne i huset fanns många av dem som bli­vit hans efter­föl­ja­re. Det är till dem han nu vän­der sig när han säger: ”Här ser ni min mor och mina brö­der! Den som gör Guds vil­ja är min bror och min sys­ter och min mor.”

Det Jesus säger är helt enkelt: ”Min familj är de som av nåd genom tron på mig bli­vit fräls­ta.” Med det­ta säger Jesus att det finns en familj som står över vår bio­lo­gis­ka familj, den vi har i våra brö­der och syst­rar inom för­sam­ling­en. Att ban­det till dem går både dju­pa­re och är en vik­ti­ga­re till­hö­rig­het än alla jor­dis­ka famil­jer och vän­skaps­band. Det­ta var ett kon­tro­ver­si­ellt utta­lan­de då och är så fort­fa­ran­de idag. Där­e­mot är det vik­tigt att poäng­te­ra att Jesus inte bort­för­kla­rar vik­ten av vår jor­dis­ka familj, utan det han gör är istäl­let att höja bety­del­sen av för­sam­ling­en som vår vik­ti­gas­te familj.

På sam­ma sätt som vi inte väl­jer våra jor­dis­ka famil­jer, gör vi det inte hel­ler i vår för­sam­ling. Utan när vår him­mels­ke (och san­ne) Fader föder oss på nytt genom tron på Jesus Kristus, föds vi in en för­sam­lings­fa­milj med befint­li­ga sys­kon. Det­ta är en vik­tig påmin­nel­se och något som bör for­ma hur vi ser på varand­ra inom för­sam­ling­en. Våra brö­der och syst­rar inom för­sam­ling­en — med alla deras fel och bris­ter — är ändå högt äls­ka­de barn till Gud som han har fri­köpt och för­so­nat med sig själv genom sin Sons dyr­ba­ra blod. Om Kristus äls­kat både oss själ­va och våra tros­sys­kon så högt att han för­lå­tit oss alla våra syn­der, hur vågar vi då göra något annat än att äls­ka och ta emot varand­ra med alla våra fel och bris­ter!? Ja, fak­tum är att rela­tio­ner­na inom för­sam­ling­en i prak­tis­ka hand­ling­ar vitt­nar om vi verk­li­gen tror på evan­ge­li­ets san­ning­ar eller inte.

När jag läs­te till pas­tor berät­ta­de en lära­re i själa­vård på sko­lan att hans erfa­ren­het sa att de ele­ver som hade tryg­ga hem­för­hål­lan­den oro­a­de sig mind­re för fram­ti­den och för eko­no­min. Jag kan kän­na igen mig i det­ta och kanske gör du det­sam­ma, eller så har du upp­levt mot­sat­sen och på så sätt kän­ner igen dig. En sta­bil jor­disk familj skän­ker en trygg­het, och där­för tän­ker jag att en sta­bil för­sam­lings­fa­milj bor­de skän­ka oss en ännu stör­re trygg­het. Att vi där har sys­kon som vi vet kom­mer bära, kor­ri­ge­ra, hjäl­pa, utma­na och stöt­ta oss oav­sett vad som hän­der. Att alla and­ra kan svi­ka men att vi vet att vår för­sam­lings­fa­milj all­tid kom­mer att fin­nas där och stöt­ta i allt från fysisk till and­lig hjälp.

Många män­ni­skor har där­e­mot ald­rig upp­levt någon sta­bil jor­disk familj, utan tvärtom. Min bön och läng­tan för oss i Klö­vedal och Val­la, är att vi genom evan­ge­li­et och Andens kraft än mer skul­le för­må att leva såsom en familj. Och att vi där­i­ge­nom skul­le kun­na få bli en familj för alla de som ald­rig haft någon, men natur­ligt­vis även för alla and­ra ock­så. Dela gär­na den­na bön med mig.