Tänk dig en man som står längst fram i en väl­fylld kyr­ka. Det är bröl­lops­da­gen som han och hans kom­man­de fru pla­ne­rat och sett fram emot under en väl­digt lång tid. Tyst­na­den råder, för­vän­tan lig­ger i luf­ten, och så plöts­ligt bör­jar musi­ken spe­las, kyrk­por­tar­na slås upp och in trä­der hans äls­ka­de brud. I brud­gum­mens ögon är hon den vack­ras­te och mest fan­tas­tis­ka kvin­nan i hela värl­den. I hans ögon är hon perfekt.

I tidi­ga­re vec­kobrev har vi tit­ta på hur Nya Tes­ta­men­tet beskri­ver för­sam­ling­en som en kropp och som en familj. Idag har vi kom­mit till en åter­kom­man­de beskriv­ning av för­sam­ling­en som Kristi brud (se även Ef 5:31–32; 2 Kor 11:2; Upp 19:7–8; 21:2). Det är svårt att tala om det­ta utan att näm­na Knut­by. Där man så full­stän­digt fel­tol­ka­de och för­vräng­de den­na san­ning, att följ­den för många krist­na nog blev att man tog lite avstånd från den. Något som är sorg­ligt eftersom den­na dyr­ba­ra san­ning rym­mer en av de vack­ra­re san­ning­ar­na om församlingen.

I tex­ten ovan, som är en av Nya Tes­ta­men­tets sista, får vi en glimt av vad som kom­mer att hän­da i fram­ti­den. Bru­den i tex­ten är den krist­na för­sam­ling­en och dess brud­gum är Lam­met, Jesus Kristus. Den dag då han kom­mer till­ba­ka blir det stor bröl­lops­fest. Och till den­na fest är du och jag som krist­na inbjud­na, inte som gäs­ter utan som den vac­kert smyc­ka­de bru­den som änt­li­gen får möta sin brud­gum. Bil­den av för­sam­ling­en som en brud säger oss åtminsto­ne två saker; hur Jesus ser på sin för­sam­ling och hur över­lå­ten han är till den.

Det förs­ta, Jesus Kristus ser allt­så på sin för­sam­ling som en oänd­ligt dyr­bar, vac­ker och högt äls­kad tro­lo­vad hust­ru. Han har oer­hört höga tan­kar om sin för­sam­ling och han ser på den med oänd­ligt kär­leks­ful­la ögon.

Om vi åter­går till inled­ning­en med brud­pa­ret som bröl­lops­da­gen har en ten­dens att inte ser någ­ra som helst fel hos sin part­ner, stäm­mer det­ta inte med verk­lig­het. Alla som varit gif­ta läng­re även efter sin bröl­lops­dag kan vitt­na om mot­sat­sen. Men i rela­tio­nen mel­lan Kristus som brud­gum och för­sam­ling­en som brud, är det fak­tiskt så att Kristus äls­kar sin för­sam­ling just där­för att hon är per­fekt. Det­ta hand­lar inte om ett öns­ke­tän­kan­de eller en för­lju­gen bild, utan det­ta är en fak­tiskt verk­lig­het. Det­ta bor­de få oss att rea­ge­ra, om vi har någon som helst självin­sikt och om vi kän­ner våra brö­der och syst­rar i för­sam­ling­en mer än ytligt, skul­le vi leva i en bedräg­lig lögn om vi häv­da­de att vi var per­fek­ta. Det är sant att för­sam­ling­en är full av män­ni­skor som är långt ifrån per­fek­ta. Vi får ald­rig lura oss själ­va något annat. För­sam­ling­en är på ing­et sätt per­fekt i sig själv, men vi till­hör en per­fekt Fräl­sa­re och brud­gum som har iklätt oss sin per­fek­ta rätt­fär­dig­het, vår full­kom­ligt rena och vita bröl­lopsklän­ning. De tro­en­de är med Lut­hers ord: ”på sam­ma gång rätt­fär­dig och syn­da­re.” Det­ta är av evan­ge­li­ets kanske mest hiss­nan­de san­ning­ar, trots att vi fort­fa­ran­de syn­dar efter att vi bli­vit fräls­ta så ser Gud inte på vår synd utan han ser på oss genom Jesus rätt­fär­dig­het och synd­fri­het. Jesus som är Guds ende äls­ka­de Son, får du och jag dela med honom genom tron.

Det and­ra, Jesus Kristus är full­kom­ligt över­lå­ten till sin äls­ka­de brud. Här finns inga vaga löf­ten eller utvä­gar. Han äls­kar inte sin för­sam­ling så länge det pas­sar honom eller så länge det inte kos­tar honom för myc­ket. Nej, Jesus Kristi full­kom­li­ga kär­lek och över­lå­tel­se till för­sam­ling­en visa­de han för hela värl­den genom att vara tro­gen ända in i döden för att fri­kö­pa hen­ne. Han kom­mer ald­rig att över­ge sin för­sam­ling utan han kom­mer att ver­ka i hen­ne fram tills bröl­lops­da­gen för att hel­ga och rena hen­ne till att bli allt mer efter­lik­na den rätt­fär­dig­het hon redan ärvt av honom.

Allt det­ta påmin­ner oss om att för Jesus Kristus är för­sam­ling­en ing­en liten sak eller hob­by, utan det är hans äkten­skap och även vårt. Det­ta bor­de få oss att se annorlun­da både på för­sam­ling­en som sådan och på varand­ra inom för­sam­ling­en. Det bor­de göra oss för­vän­tans­ful­la att sam­las till guds­tjänst, att få lyss­na till hans ord, att sjunga om vem han är och få för­und­ras över att du och jag fak­tiskt får vara en del av det­ta stora.