Tänk dig en man som står längst fram i en väl­fylld kyr­ka. Det är bröl­lops­da­gen som han och hans kom­mande fru plan­er­at och sett fram emot under en väldigt lång tid. Tyst­naden råder, förvän­tan lig­ger i luften, och så plöt­sligt bör­jar musiken spelas, kyrk­por­tar­na slås upp och in träder hans älskade brud. I brudgum­mens ögon är hon den vack­raste och mest fan­tastiska kvin­nan i hela världen. I hans ögon är hon per­fekt.

I tidi­gare veck­o­brev har vi tit­ta på hur Nya Tes­ta­mentet beskriv­er för­sam­lin­gen som en kropp och som en familj. Idag har vi kom­mit till en återkom­mande beskrivn­ing av för­sam­lin­gen som Kristi brud (se även Ef 5:31–32; 2 Kor 11:2; Upp 19:7–8; 21:2). Det är svårt att tala om det­ta utan att näm­na Knut­by. Där man så full­ständigt fel­tolka­de och förvrängde den­na san­ning, att följ­den för mån­ga krist­na nog blev att man tog lite avstånd från den. Något som är sor­g­ligt efter­som den­na dyr­bara san­ning rym­mer en av de vack­rare san­ningar­na om för­sam­lin­gen.

I tex­ten ovan, som är en av Nya Tes­ta­mentets sista, får vi en glimt av vad som kom­mer att hän­da i framti­den. Bru­den i tex­ten är den krist­na för­sam­lin­gen och dess brudgum är Lam­met, Jesus Kris­tus. Den dag då han kom­mer till­ba­ka blir det stor bröl­lops­fest. Och till den­na fest är du och jag som krist­na inbjud­na, inte som gäster utan som den vack­ert smy­ck­ade bru­den som äntli­gen får möta sin brudgum. Bilden av för­sam­lin­gen som en brud säger oss åtmin­stone två sak­er; hur Jesus ser på sin för­sam­ling och hur över­låten han är till den.

Det förs­ta, Jesus Kris­tus ser allt­så på sin för­sam­ling som en oändligt dyr­bar, vack­er och högt älskad trolo­vad hus­tru. Han har oer­hört höga tankar om sin för­sam­ling och han ser på den med oändligt kär­leks­ful­la ögon.

Om vi återgår till inled­nin­gen med brud­paret som bröl­lops­da­gen har en ten­dens att inte ser några som helst fel hos sin part­ner, stäm­mer det­ta inte med verk­lighet. Alla som var­it gif­ta län­gre även efter sin bröl­lops­dag kan vit­tna om mot­sat­sen. Men i rela­tio­nen mel­lan Kris­tus som brudgum och för­sam­lin­gen som brud, är det fak­tiskt så att Kris­tus älskar sin för­sam­ling just där­för att hon är per­fekt. Det­ta hand­lar inte om ett öns­ketänkande eller en förlju­gen bild, utan det­ta är en fak­tiskt verk­lighet. Det­ta bor­de få oss att rea­gera, om vi har någon som helst självin­sikt och om vi kän­ner våra bröder och sys­trar i för­sam­lin­gen mer än ytligt, skulle vi leva i en bedräg­lig lögn om vi häv­dade att vi var per­fek­ta. Det är sant att för­sam­lin­gen är full av män­niskor som är långt ifrån per­fek­ta. Vi får aldrig lura oss själ­va något annat. För­sam­lin­gen är på inget sätt per­fekt i sig själv, men vi till­hör en per­fekt Fräl­sare och brudgum som har iklätt oss sin per­fek­ta rät­tfärdighet, vår ful­lkom­ligt rena och vita bröl­lop­sklän­ning. De troende är med Luthers ord: ”på sam­ma gång rät­tfärdig och syn­dare.” Det­ta är av evan­geli­ets kanske mest hiss­nande san­ningar, trots att vi fort­farande syn­dar efter att vi bliv­it fräl­s­ta så ser Gud inte på vår synd utan han ser på oss genom Jesus rät­tfärdighet och syn­d­fri­het. Jesus som är Guds ende älskade Son, får du och jag dela med hon­om genom tron.

Det andra, Jesus Kris­tus är ful­lkom­ligt över­låten till sin älskade brud. Här finns inga vaga löften eller utvä­gar. Han älskar inte sin för­sam­ling så länge det pas­sar hon­om eller så länge det inte kostar hon­om för myck­et. Nej, Jesus Kristi ful­lkom­li­ga kär­lek och över­lå­telse till för­sam­lin­gen visade han för hela världen genom att vara tro­gen ända in i döden för att frikö­pa henne. Han kom­mer aldrig att överge sin för­sam­ling utan han kom­mer att ver­ka i henne fram tills bröl­lops­da­gen för att hel­ga och rena henne till att bli allt mer efter­lik­na den rät­tfärdighet hon redan ärvt av hon­om.

Allt det­ta påmin­ner oss om att för Jesus Kris­tus är för­sam­lin­gen ingen liten sak eller hob­by, utan det är hans äkten­skap och även vårt. Det­ta bor­de få oss att se annor­lun­da både på för­sam­lin­gen som sådan och på varan­dra inom för­sam­lin­gen. Det bor­de göra oss förvän­tans­ful­la att sam­las till gud­stjänst, att få lyssna till hans ord, att sjun­ga om vem han är och få förun­dras över att du och jag fak­tiskt får vara en del av det­ta sto­ra.