Det var först när jag flyt­ta­de till Tjörn — för drygt 10 år sedan — som jag slogs av hur full­må­nen verk­li­gen lyser upp den mör­ka nat­ten. Jag hade natur­ligt­vis varit ute i natu­ren en månklar natt dess­förin­nan, scout som jag var under upp­väx­ten. Det var nog bara först nu som jag verk­li­gen lade mär­ket till det, en lys­kraft som månen inte har i sig själv utan som endast har genom att reflek­te­ra solens ljus.

I tex­ten ovan för­kla­rar Jesus för sina lär­jung­ar att för­sam­ling­en är värl­dens ljus, en stad på ett berg som lyser så att alla kan se och som inte kan döl­jas. Var­je tro­en­de är ett ljus som till­sam­mans med de and­ra i för­sam­ling­en är ett gemen­samt ljus likt fönst­ren och husen i en stad som till­sam­mans lyser upp den mör­ka natten.

Jesus ger inte det­ta som en upp­gift till för­sam­ling­en att kla­ra av på egen hand. Han säger inte; ”Lägg nu ner all ener­gi och möda på att vara goda män­ni­skor så att ni lyser upp en ond och mörk värld.” När vi upp­fat­tar Jesu ord på det här viset kom­mer vi att tyng­as ner av otill­räck­lig­he­ten, att vi ald­rig lyser till­räck­ligt myc­ket, och vi kom­mer dess­utom för­sö­ka döl­ja det i våra liv som inte är så ljust (som tvärtom fak­tiskt kan bli ett vitt­nes­börd till värl­den om Guds oer­hör­da nåd).

I Johan­nes 8:12 kan vi läsa hur Jesus säger: ”Jag är värl­dens ljus. Den som föl­jer mig skall inte vand­ra i mörk­ret utan ha livets ljus.” Det ljus som Jesus talar om är allt­så ing­et män­ni­skan äger själv eller kan pro­du­ce­ra i sig själv. Lika omöj­ligt som det är för månen att lysa av sig själv är det för för­sam­ling­en att göra det. Utan solen lyser inte månen, utan Jesus Kristus lyser inte för­sam­ling­en. För­sam­ling­en åter­speg­lar näm­li­gen enbart lju­set från Kristus som är värl­dens ljus, vars strå­lar är oänd­ligt myc­ket star­ka­re än solens. Det­ta blir tyd­ligt i vers 16: ”Låt på sam­ma sätt ert ljus lysa för män­ni­skor­na”. Allt­så, tillåt lju­set från Jesus att stän­digt lysa på era liv så att ni för­vand­las till Jesu lik­het och där­för åter­ger lju­set från honom. Helt enkelt, om vi stän­digt lever nära och får for­mas av Jesus Kristus — genom Guds Ord och bönen — kom­mer vi per auto­ma­tik åter­speg­la lju­set från honom.

Lägg även mär­ke till att de tro­en­de inte kan slå sig för brös­tet som om deras goda gär­ning­ar kom från dem själ­va. Nej, när män­ni­skor­na ser för­sam­ling­en ljus läser vi i slu­tet av vers 16, att de endast pri­sar Gud i him­len. Just där­för enbart Gud är upp­ho­vet till alla goda gär­ning­ar i en tro­en­des liv och i för­sam­ling­en (Fil 2:13; se även 1 Pet 2:11–12).

För­sam­ling­ens ljus är allt­så de goda gär­ning­ar som Jesus Kristus gör genom oss, vil­ket inne­bär dels det för­vand­la­de liv som fräls­ning­en och pånytt­fö­del­sen ger, och dels det bud­skap vi för­kun­nar; ”… lju­set som strå­lar ut från evan­ge­li­et om Kristi här­lig­het — han som är Guds avbild” (2 Kor 4:4). I inled­ning­en av Berg­pre­di­kan — som vår text är en del av — fin­ner vi Salig­pris­ning­ar­na som ger oss en tyd­lig bild av verk­lig­he­ten i det­ta för­vand­la­de liv — det tota­la bero­en­de av Guds nåd och rätt­fär­dig­het, en sorg över sin synd, ödmjuk­het, barm­här­tig­het, ren­het, frids­ska­pan­de osv (Matt 5:3–11). Till det­ta kan läg­gas Andens fruk­ter i Gala­ter­bre­vet 5:22–23: ”… kär­lek, gläd­je, frid, tåla­mod, vän­lig­het, god­het, tro­het, mild­het och själv­be­härsk­ning.” Det­ta är vårt ljus, evan­ge­li­et om Jesus Kristus som vi för­kun­nar och våra liv som vitt­nar om att evan­ge­li­et har fått för­vand­la oss till Hans likhet.

Låt oss be att Jesus Kristus än mer skul­le få lysa på våra liv och för­sam­ling­ar för att för­vand­la oss och hel­ga oss till sin lik­het. Låt oss be att våra liv och för­sam­ling­ar än mer blir till en stad som inte kan döl­jas, att vi genom våra ord och hand­ling­ar får leda män­ni­skor i en mörk värld hem till fräls­ning­en hos Jesus Kristus.