Det var först när jag fly­t­tade till Tjörn — för drygt 10 år sedan — som jag slogs av hur fullmå­nen verk­li­gen lyser upp den mör­ka nat­ten. Jag hade naturligtvis var­it ute i naturen en mån­klar natt dess­förin­nan, scout som jag var under uppväx­ten. Det var nog bara först nu som jag verk­li­gen lade mär­ket till det, en lyskraft som månen inte har i sig själv utan som endast har genom att reflek­tera solens ljus.

I tex­ten ovan förk­larar Jesus för sina lär­jun­gar att för­sam­lin­gen är världens ljus, en stad på ett berg som lyser så att alla kan se och som inte kan döl­jas. Var­je troende är ett ljus som till­sam­mans med de andra i för­sam­lin­gen är ett gemen­samt ljus likt fön­stren och husen i en stad som till­sam­mans lyser upp den mör­ka nat­ten.

Jesus ger inte det­ta som en uppgift till för­sam­lin­gen att klara av på egen hand. Han säger inte; ”Lägg nu ner all ener­gi och möda på att vara goda män­niskor så att ni lyser upp en ond och mörk värld.” När vi upp­fat­tar Jesu ord på det här viset kom­mer vi att tyn­gas ner av otill­räck­ligheten, att vi aldrig lyser till­räck­ligt myck­et, och vi kom­mer dessu­tom försö­ka döl­ja det i våra liv som inte är så ljust (som tvär­tom fak­tiskt kan bli ett vit­tnes­börd till världen om Guds oer­hör­da nåd).

I Johannes 8:12 kan vi läsa hur Jesus säger: ”Jag är världens ljus. Den som föl­jer mig skall inte van­dra i mörkret utan ha livets ljus.” Det ljus som Jesus talar om är allt­så inget män­niskan äger själv eller kan pro­duc­era i sig själv. Lika omöjligt som det är för månen att lysa av sig själv är det för för­sam­lin­gen att göra det. Utan solen lyser inte månen, utan Jesus Kris­tus lyser inte för­sam­lin­gen. För­sam­lin­gen åter­speglar näm­li­gen enbart ljuset från Kris­tus som är världens ljus, vars strålar är oändligt myck­et starkare än solens. Det­ta blir tydligt i vers 16: ”Låt på sam­ma sätt ert ljus lysa för män­nisko­r­na”. Allt­så, tillåt ljuset från Jesus att ständigt lysa på era liv så att ni för­vand­las till Jesu likhet och där­för återg­er ljuset från hon­om. Helt enkelt, om vi ständigt lever nära och får for­mas av Jesus Kris­tus — genom Guds Ord och bönen — kom­mer vi per automatik åter­spegla ljuset från hon­om.

Lägg även märke till att de troende inte kan slå sig för bröstet som om deras goda gärningar kom från dem själ­va. Nej, när män­nisko­r­na ser för­sam­lin­gen ljus läs­er vi i slutet av vers 16, att de endast pris­ar Gud i himlen. Just där­för enbart Gud är upphovet till alla goda gärningar i en troen­des liv och i för­sam­lin­gen (Fil 2:13; se även 1 Pet 2:11–12).

För­sam­lin­gens ljus är allt­så de goda gärningar som Jesus Kris­tus gör genom oss, vilket innebär dels det för­vand­lade liv som fräl­snin­gen och pånyt­tfödelsen ger, och dels det bud­skap vi förkun­nar; ”… ljuset som strålar ut från evan­geli­et om Kristi härlighet — han som är Guds avbild” (2 Kor 4:4). I inled­nin­gen av Berg­predikan — som vår text är en del av — finner vi Salig­pris­ningar­na som ger oss en tydlig bild av verk­ligheten i det­ta för­vand­lade liv — det tota­la beroende av Guds nåd och rät­tfärdighet, en sorg över sin synd, ödmjukhet, barmhär­tighet, ren­het, fridsska­pande osv (Matt 5:3–11). Till det­ta kan läg­gas Andens fruk­ter i Galater­brevet 5:22–23: ”… kär­lek, gläd­je, frid, tålam­od, vän­lighet, god­het, tro­het, mild­het och självbe­härskn­ing.” Det­ta är vårt ljus, evan­geli­et om Jesus Kris­tus som vi förkun­nar och våra liv som vit­tnar om att evan­geli­et har fått för­vand­la oss till Hans likhet.

Låt oss be att Jesus Kris­tus än mer skulle få lysa på våra liv och för­sam­lin­gar för att för­vand­la oss och hel­ga oss till sin likhet. Låt oss be att våra liv och för­sam­lin­gar än mer blir till en stad som inte kan döl­jas, att vi genom våra ord och han­dlin­gar får leda män­niskor i en mörk värld hem till fräl­snin­gen hos Jesus Kris­tus.