Någon har sagt att det finns två typer av män­niskor, den ena som ser ett prob­lem och tänker: ”Ah, ett prob­lem! Det där vill jag snabbt ta tag i!”. Den andra som läg­ger sig sof­fan, blun­dar och hop­pas att prob­lemet snart skall försvin­na. Själv har jag en fal­l­en­het att till­höra den andra grup­pen. Jag oroar mig gär­na mer över alla sak­er jag bor­de göra, än att fak­tiskt sät­ta igång och göra dem. Och ibland gör jag sak­er till ett större bekym­mer än vad de sedan vis­ar sig vara i verk­ligheten. Vi är oli­ka i det­ta men alla käm­par vi i någon mån med oro på något område.

Tre gånger upprepar Jesus sam­ma ord i Mat­teus 6:24–34, de lyder: ”Gör er inga bekym­mer.” Oron bidrar inte med någonting i våra liv utan stjäl endast vår kraft och ener­gi (vers 27). Jesus förk­larar vad vi inte behöver bekym­ra oss över:”… ert liv, vad ni skall äta eller dric­ka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med” (vers 25). Helt enkelt, allt det vi verk­li­gen behöver i livet (men inte allt det vi vill ha), lovar Jesus att förse oss med. Men är ni som mig drab­bas ni ändå av oro, Jesus ger oss där­för två upp­maningar över vad vi då skall göra.

Det förs­ta Jesus säger är, gå ut i naturen. Han upp­ma­nar oss att tit­ta på fåglar­na och hur Gud förs­er dem med mat. Att tit­ta på ängens blom­mor och hur Gud förs­er dem med vack­rare kläder än alla kun­gar, trots att de snart viss­nar. Jesus vill få oss att inse att om Gud har sådan enorm omsorg om naturen, hur myck­et mer omsorg har han då inte om sina älskade barn, hur myck­et mer kom­mer han inte ta hand om oss om han tar hand om naturen (se slutet av vers 26 och 30). Oron har en för­må­ga att göra vår värld trän­gre och min­dre. När vi däre­mot går ut i naturen och ser Ska­parens ”fin­ger­avtryck” kan det fungera som en ögonöppnare för den som inte bara håller våra liv (och bekym­mer i sin hand) utan hela det oändli­ga uni­ver­sum.

Det andra Jesus säger är, sök Gud och lev för hon­om. Han förk­larar att hed­ningar­na ständigt är upp­tagna med att bekym­ra sig över vad de ska äta, dric­ka och klä på sig (vers 32), medan hans barn istäl­let skall ha som förs­ta pri­or­itet att söka Gud och leva för hon­om (vers 34). Att läsa Guds Ord, söka hon­om i bön, lyda hon­om och leva för att Guds rike skall utbre­da sig. Jesus säger inte att vi helt skall strun­ta i dessa sak­er utan frå­gar oss vad som är vår förs­ta pri­or­itet, vad som upp­tar våra liv och tankar. Lite till­spet­sat skulle man kun­na säga: Är det sak­er som hör till mitt eget rike och väl­befinnande eller är det sak­er som hör till Guds rike? Är det skat­ter på jor­den eller i himlen (6:19–21)? Vår oro avs­lö­jar var vi har våra pri­or­i­teringar, de berät­tar för oss vad som upp­tar vårt liv och vad som verk­li­gen bety­der något för oss. Men Jesus säger istäl­let att om ni sök­er mig och mitt rike, kom­mer jag ta hand om ert rike.

Allt det­ta hand­lar egentli­gen i grun­den om en sak — tro (vers 30). Med allt eftertryck säger Jesus i det­ta avs­nitt att vår him­melske Fad­er har verk­lig omsorg om oss och älskar oss, att han håller att lita på i allt.

Den frå­ga vi behöver stäl­la oss själ­va var­je dag är om vi både vågar och vill lita till hon­om? Sam­tidigt som vi föl­jer Petrus upp­man­ing i 1 Petrus­brevet 5:7:  “Kas­ta alla era bekym­mer på hon­om, ty han har omsorg om er.”