Någon har sagt att det finns två typer av män­ni­skor, den ena som ser ett pro­blem och tän­ker: ”Ah, ett pro­blem! Det där vill jag snabbt ta tag i!”. Den and­ra som läg­ger sig sof­fan, blun­dar och hop­pas att pro­ble­met snart skall för­svin­na. Själv har jag en fal­len­het att till­hö­ra den and­ra grup­pen. Jag oro­ar mig gär­na mer över alla saker jag bor­de göra, än att fak­tiskt sät­ta igång och göra dem. Och ibland gör jag saker till ett stör­re bekym­mer än vad de sedan visar sig vara i verk­lig­he­ten. Vi är oli­ka i det­ta men alla käm­par vi i någon mån med oro på något område.

Tre gång­er upp­re­par Jesus sam­ma ord i Mat­teus 6:24–34, de lyder: ”Gör er inga bekym­mer.” Oron bidrar inte med någon­ting i våra liv utan stjäl endast vår kraft och ener­gi (vers 27). Jesus för­kla­rar vad vi inte behö­ver bekym­ra oss över:”… ert liv, vad ni skall äta eller dric­ka, inte hel­ler för er kropp, vad ni skall klä er med” (vers 25). Helt enkelt, allt det vi verk­li­gen behö­ver i livet (men inte allt det vi vill ha), lovar Jesus att för­se oss med. Men är ni som mig drab­bas ni ändå av oro, Jesus ger oss där­för två upp­ma­ning­ar över vad vi då skall göra.

Det förs­ta Jesus säger är, gå ut i natu­ren. Han upp­ma­nar oss att tit­ta på fåg­lar­na och hur Gud för­ser dem med mat. Att tit­ta på äng­ens blom­mor och hur Gud för­ser dem med vack­ra­re klä­der än alla kung­ar, trots att de snart viss­nar. Jesus vill få oss att inse att om Gud har sådan enorm omsorg om natu­ren, hur myc­ket mer omsorg har han då inte om sina äls­ka­de barn, hur myc­ket mer kom­mer han inte ta hand om oss om han tar hand om natu­ren (se slu­tet av vers 26 och 30). Oron har en för­må­ga att göra vår värld träng­re och mind­re. När vi där­e­mot går ut i natu­ren och ser Ska­pa­rens ”fin­gerav­tryck” kan det fun­ge­ra som en ögo­n­öpp­na­re för den som inte bara hål­ler våra liv (och bekym­mer i sin hand) utan hela det oänd­li­ga universum.

Det and­ra Jesus säger är, sök Gud och lev för honom. Han för­kla­rar att hed­ning­ar­na stän­digt är upp­tag­na med att bekym­ra sig över vad de ska äta, dric­ka och klä på sig (vers 32), medan hans barn istäl­let skall ha som förs­ta pri­o­ri­tet att söka Gud och leva för honom (vers 34). Att läsa Guds Ord, söka honom i bön, lyda honom och leva för att Guds rike skall utbre­da sig. Jesus säger inte att vi helt skall strun­ta i des­sa saker utan frå­gar oss vad som är vår förs­ta pri­o­ri­tet, vad som upp­tar våra liv och tan­kar. Lite till­spet­sat skul­le man kun­na säga: Är det saker som hör till mitt eget rike och väl­be­fin­nan­de eller är det saker som hör till Guds rike? Är det skat­ter på jor­den eller i him­len (6:19–21)? Vår oro avslö­jar var vi har våra pri­o­ri­te­ring­ar, de berät­tar för oss vad som upp­tar vårt liv och vad som verk­li­gen bety­der något för oss. Men Jesus säger istäl­let att om ni söker mig och mitt rike, kom­mer jag ta hand om ert rike.

Allt det­ta hand­lar egent­li­gen i grun­den om en sak — tro (vers 30). Med allt efter­tryck säger Jesus i det­ta avsnitt att vår him­mels­ke Fader har verk­lig omsorg om oss och äls­kar oss, att han hål­ler att lita på i allt.

Den frå­ga vi behö­ver stäl­la oss själ­va var­je dag är om vi både vågar och vill lita till honom? Sam­ti­digt som vi föl­jer Petrus upp­ma­ning i 1 Petrus­bre­vet 5:7:  “Kas­ta alla era bekym­mer på honom, ty han har omsorg om er.”