En fri­id­rot­ta­re som vill del­ta i ett mäs­ter­skap mås­te kla­ra en kval­gräns. Det kan hand­la om 1,90 i höjd för en kvinn­lig höjd­hop­pa­re eller 5,80 för en man­lig stav­hop­pa­re. För att del­ta i mäs­ter­ska­pet behö­ver du kla­ra kval­grän­sen, var­ken mer eller mind­re. När du kom­mer till mäs­ter­ska­pet och vill vin­na guld gäl­ler det där­e­mot att hop­pa så högt som möj­ligt eller springa så snabbt du bara kan.

I bergs­pre­di­kan för­kla­rar Jesus för sina lär­jung­ar att de skall vara ”full­kom­li­ga, såsom er Fader i him­len är full­kom­lig”. Jesus ger dem inte en kval­gräns som de pre­cis skall kla­ra sig över. Nej, rib­ban läggs på en betyd­ligt hög­re höjd än så. Det Jesus kal­lar dem till, och dig och mig om vi vill föl­ja honom, är att vara per­fek­ta pre­cis som vår him­mels­ke Fader är per­fekt. Lik­nan­de upp­ma­ning ger Gud åter­kom­man­de till sitt folk i Gam­la Tes­ta­men­tet (ex. 3 Mos 11:44, 45; 19:2; 20:26), och sam­ma upp­ma­ning upp­re­pas även i Nya Tes­ta­men­tet (ex. 1 Pet 1:16).

Med den­na befall­ning sam­man­fat­tar Jesus ett läng­re reso­ne­mang som påbör­jas i vers 17 i kapi­tel 5. Han bör­jar med att för­kla­ra att han inte har kom­mit för att upp­hä­va lagen utan full­bor­da den. Där­ef­ter för­kla­rar han att om lär­jung­ar­na vill kom­ma in i him­mel­ri­ket mås­te deras rätt­fär­dig­het ”gå långt utö­ver de skrift­lär­das och farisé­er­nas”. Sedan ger han sex exem­pel på inne­bör­den av det­ta (vers 21–47), där han går till rät­ta med att judar­na gjort Guds lag till en ”kval­gräns” att pre­cis kla­ra sig över. Men Jesus för­kla­rar hur Gud vill se en dju­pa­re över­lå­tel­se hos sitt folk är än att enbart hål­la någ­ra reg­ler. Han vill se ett för­vand­lat inre och inte enbart ett för­änd­rat ytt­re. När en regel eller lag sät­ter en gräns som vi på ett sätt kan kla­ra av att hål­la, säger Jesus att i Guds rike exi­ste­rar inga såda­na grän­ser. Eller sna­ra­re är grän­sen per­fek­tio­nen hos Gud själv. Det är hur Gud är och age­rar som lagen vill visa på och som Jesus vill att vi skall eftersträva.

Det är sant att vi blir fräls­ta enbart av nåd genom tron, helt obe­ro­en­de av våra gär­ning­ar. Men Jesus säger här i bergs­pre­di­kan mot­sä­ger inte det­ta. På sam­ma sätt som dåti­dens judar miss­upp­fat­ta­de lagen, kan vi göra det med fräls­ning­en. När den blir till en kval­gräns som vi pre­cis skall kla­ra oss över, enbart till en bil­jett till him­len som inte får någon stör­re påver­kan på våra liv. Det är sant att den dagen vi kom­mer till tro är vi kla­ra för evig­he­ten, men det är ock­så lika sant att den­na tro all­tid visar sig i ett för­vand­lat liv (Jakobs­bre­vet 2). Alla som vill föl­ja Jesus är allt­så kal­la­de till per­fek­tion, var­ken mer eller mind­re. Där­e­mot strä­var vi inte efter den­na per­fek­tion som om den skul­le vara grun­den för vår fräls­ning. Nej, Jesus har redan i vårt stäl­le varit full­kom­ligt lydig Guds lag — och full­bor­dat per­fek­tio­nen — till vår fräls­ning. Istäl­let strä­var vi på grund av att vi redan vun­nit fräls­ning­en i honom, fått lagen skriv­na på våra hjär­tan (Jer 31:33; Hes 36:25–27), Andens kraft till för­vand­ling och för att vi vill efter­lik­na vår him­mels­ke Fader.

Vi kom­mer i det­ta liv ald­rig nå fram till per­fek­tion, och det finns en stor fara med att tro det. Det Jesus där­e­mot vill med sin upp­ma­ning är att vi stän­digt skall strä­va efter att bli än mer lika honom. Att vi ber och strä­var efter att fräls­ning­en än mer skall få påver­ka och genom­sy­ra hela våra liv — tan­kar, hjär­tan och gär­ning­ar. Sam­ti­digt som vi stän­digt påmin­ner och trös­tat oss med med att vår tro redan står fast grun­dad i Jesu full­kom­li­ga lydnad.