Ett van­ligt mis­stag är att förväxla vår egen kraft med Jesu kraft, vår egen tro med Jesu tro­fas­thet. Följ­den blir att vi tror att Jesus är beroende av vår kraft och för­må­ga när verk­ligheten är den rakt mot­sat­ta, vi är sva­ga och hjälplösa men djupt beroende av kraften från hon­om. Det för­ra föder kramp och självtill­räck­lighet, medan det senare föder befrielse och beroende.

I hel­gens predikan blev jag tvun­gen att stry­ka en del på slutet som jag nu vill lyf­ta fram. Efter att Jesu befri­at den besat­te pojken i Markus 9, lig­ger pojken som livlös på marken och män­niskor tror att han är död. Men så läs­er vi att Jesus reste hon­om upp och att han ställde sig upp. Orda­grant lyder menin­gen: ”Jesus reste hon­om upp och han återup­p­stod.” Det är ingen tillfäl­lighet att Markus använ­der ett sådant språk­bruk, för han vill genom undret peka fram mot Jesu död och upp­stån­delse. Det som gav pojken befrielse, och det som i sin tur ger alla män­niskor verk­lig befrielse, är kraften från evan­geli­et om Jesus Kris­tus. Paulus beskriv­er hur alla män­niskor är döda genom syn­den, styr­da av ond­skans mak­ter och under mörkrets välde. Men att Jesus genom sin död upp­stån­delse utplå­nat både våra syn­der och ful­lkom­ligt beseg­rat ond­skans mak­ter (ex. Ef 2:1–3, Kol 1:13, Kol 3:13). För att du och genom tron på Jesus Kris­tus både skall befrias från både syn­dens och ond­skans makt.

Vi män­niskor tror att vi kan hantera våra liv själ­va, att vi kan upp­nå fri­het och fräl­sning i egen kraft. Korset bud­skap är det rakt mot­sat­ta. Det utma­nar oss att vän­da om från självtill­räck­lighet och egen­rät­tfärdighet för att istäl­let lita på Jesus Kris­tus. Det är där vår verk­li­ga fri­het finns. Fri­heten då vi ser att vår fräl­sning inte hänger på vår lyd­nad och tro­het till Jesus utan vilar helt på hans lyd­nad och tro­het till Gud. Fräl­snin­gen sker den dagen då vi inser att vi har var­it trolösa mot Gud och där­för förtjä­nar att dömas för vår synd, sam­tidigt som vi ser att Jesus var­it lydig ända till döden på korset för vår skull. Vi får tro då vi ser vår egen trolöshet sam­tidigt som vi ser Jesu tro­fas­thet — att hans fräl­sning står fast och bär oss, nu och i evighet. Det är även så vår tro väx­er, genom den ständi­ga insik­ten av vår trolöshet sam­tidigt som vi ser Jesus tro­fas­thet.

I världen vinns seg­rar genom egen för­må­ga och styr­ka, men i Guds rike vin­ner vi seger genom svaghet och beroende där­för att Jesus redan full­bor­dat segern för vår skull på Gol­ga­ta kors. Att van­dra trons väg hand­lar där­för om att ständigt inse sin egen oför­må­ga och där­för i bön ta emot kraften till förän­dring från den Ende som kan det, både i våra egna liv, i andras och i världen.