Ett van­ligt miss­tag är att för­väx­la vår egen kraft med Jesu kraft, vår egen tro med Jesu tro­fast­het. Följ­den blir att vi tror att Jesus är bero­en­de av vår kraft och för­må­ga när verk­lig­he­ten är den rakt mot­sat­ta, vi är sva­ga och hjälp­lö­sa men djupt bero­en­de av kraf­ten från honom. Det för­ra föder kramp och själv­till­räck­lig­het, medan det sena­re föder befri­el­se och beroende.

I hel­gens pre­di­kan blev jag tvung­en att stry­ka en del på slu­tet som jag nu vill lyf­ta fram. Efter att Jesu befri­at den besat­te poj­ken i Mar­kus 9, lig­ger poj­ken som liv­lös på mar­ken och män­ni­skor tror att han är död. Men så läser vi att Jesus res­te honom upp och att han ställ­de sig upp. Orda­grant lyder mening­en: ”Jesus res­te honom upp och han åter­upp­stod.” Det är ing­en till­fäl­lig­het att Mar­kus använ­der ett sådant språk­bruk, för han vill genom und­ret peka fram mot Jesu död och upp­stån­del­se. Det som gav poj­ken befri­el­se, och det som i sin tur ger alla män­ni­skor verk­lig befri­el­se, är kraf­ten från evan­ge­li­et om Jesus Kristus. Pau­lus beskri­ver hur alla män­ni­skor är döda genom syn­den, styr­da av onds­kans mak­ter och under mörk­rets väl­de. Men att Jesus genom sin död upp­stån­del­se utplå­nat både våra syn­der och full­kom­ligt beseg­rat onds­kans mak­ter (ex. Ef 2:1–3, Kol 1:13, Kol 3:13). För att du och genom tron på Jesus Kristus både skall befri­as från både syn­dens och onds­kans makt.

Vi män­ni­skor tror att vi kan han­te­ra våra liv själ­va, att vi kan upp­nå fri­het och fräls­ning i egen kraft. Kor­set bud­skap är det rakt mot­sat­ta. Det utma­nar oss att vän­da om från själv­till­räck­lig­het och egen­rätt­fär­dig­het för att istäl­let lita på Jesus Kristus. Det är där vår verk­li­ga fri­het finns. Fri­he­ten då vi ser att vår fräls­ning inte häng­er på vår lyd­nad och tro­het till Jesus utan vilar helt på hans lyd­nad och tro­het till Gud. Fräls­ning­en sker den dagen då vi inser att vi har varit tro­lö­sa mot Gud och där­för för­tjä­nar att dömas för vår synd, sam­ti­digt som vi ser att Jesus varit lydig ända till döden på kor­set för vår skull. Vi får tro då vi ser vår egen tro­lös­het sam­ti­digt som vi ser Jesu tro­fast­het — att hans fräls­ning står fast och bär oss, nu och i evig­het. Det är även så vår tro väx­er, genom den stän­di­ga insik­ten av vår tro­lös­het sam­ti­digt som vi ser Jesus trofasthet.

I värl­den vinns seg­rar genom egen för­må­ga och styr­ka, men i Guds rike vin­ner vi seger genom svag­het och bero­en­de där­för att Jesus redan full­bor­dat segern för vår skull på Gol­ga­ta kors. Att vand­ra trons väg hand­lar där­för om att stän­digt inse sin egen oför­måga och där­för i bön ta emot kraf­ten till för­änd­ring från den Ende som kan det, både i våra egna liv, i and­ras och i världen.