I söndags predikade jag över hur hög­mod­et skil­jer oss från både Gud och dju­pare gemen­skap med varan­dra inom för­sam­lin­gen. Vi har alla prob­lem med hög­mod­et, vare sig vi är med­vet­na om det eller inte, och behöver där­för leva i ständig omvän­delse från det. Däre­mot har vi alla likväl prob­lem med dess ”tvilling” miss­mod­et. Om hög­mod­et är ena sidan av myn­tet är miss­mod­et den andra, och båda har egentli­gen sam­ma grund­prob­lem. Det hin­drar oss från gemen­skap med Gud och varan­dra.

Hög­mod och stol­thet är uppen­bart dåli­ga egen­skaper. Det luri­ga däre­mot med miss­mod­et är att den på ytan inte alltid upp­fat­tas så. Tvär­tom kan det ver­ka som en god egen­skap, ja den kan till och med upp­fat­tas som ödmjukhet fast att den inte är det. Om hög­mod­et å ena sidan säger: ”Jag är redan god och behöver där­för inte Guds för­lå­telse. Jag klarar mig själv och behöver ingen hjälp från andra män­niskor”. Säger miss­mod­et å andra sidan: ”Jag är så dålig att Gud aldrig kan för­lå­ta mig och ingen vill ha gemen­skap med en så dålig män­niska som mig”. De fles­ta av oss befinner oss inte helt i någon av dessa ytterligheter, utan istäl­let pend­lar vi mel­lan dem. Vägen bort från både hög­mod­et och miss­mod­et är den­sam­ma, evan­geli­et om Jesus Kris­tus. Pas­torn Tim Keller beskriv­er hur den syriska-feni­ciska kvin­nan i Markus 7:24–30 är ett föredöme för oss i hur hon när­mar sig Jesus: 

”Vårt enda sätt att ta strid är att yrka på våra rät­tigheter i kraft av vårt män­niskovärde och vår god­het och säga: ’Jag förtjä­nar det här.” Men kvin­nan gör inte alls så. Hon kom­mer med ett rät­tighet­slöst krav, något som vi är helt främ­mande för. Hon säger inte: ”Herre, ge mig vad jag förtjä­nar på grund av min god­het.” Hon säger: ”Ge mig vad jag inte förtjä­nar på grund av din god­het — och jag behöver det nu.

Den­na kvin­na förstod evan­geli­et — att vi är syn­di­gare än vi någon­sin kun­nat tro men sam­tidigt mer älskade och accepter­ade än vi någon­sin vågat hop­pats på. Å ena sidan är hon inte för stolt för att acceptera vad evan­geli­et säger om hennes ovärdighet… Men å andra sidan skym­far heller inte kvin­nan Gud genom att bli så miss­modig att hon inte tar till sig erb­ju­dan­det.”

Hög­mod och miss­mod har sam­ma grund­prob­lem. De båda utgår enbart från vad vi själ­va kan eller inte kan, och försök­er hit­ta grun­den till Guds kär­lek och för­lå­telse i oss själ­va. Men så länge vi fast­nar med blick­en hos oss själ­va kom­mer vi aldrig erfara någon verk­lig fräl­sning. Evan­geli­et utes­luter näm­li­gen både hög­mod­et och miss­mod­et. Vårt hög­mod ödmjukas när vi inser san­nin­gen om vår ovärdighet, sam­tidigt som miss­mod­et försvin­ner när vi ser Jesu full­bor­dade fräl­sning för ovärdi­ga syn­dare. Ingen av oss är till­räck­ligt god för att inte behö­va fräl­snin­gen eller gemen­skapen med andra troende. På sam­ma sätt är ingen av så usel att fräl­snin­gen inte är nog för vår synd eller att vi kan dela en dju­pare gemen­skap med andra troende. Både hög­mod­et och miss­mod­et innebär fak­tiskt att vi förkas­tar Jesu nåd.

Låt oss be att du och jag ännu mer få gri­pas av evan­geli­ets san­ningar som både ödmjukar och lyfter oss. Låt oss be att evan­geli­et blir syn­ligt i rela­tion­er­na inom för­sam­lin­gen, att varken hög­mod­et eller miss­mod­et håller oss bor­ta från dju­pare gemen­skap med varan­dra. Låt oss även be att vi med våra ord och liv får förmed­la evan­geli­et till män­niskor vi möter, som både ödmjukar och lyfter dem.