I sön­dags pre­di­ka­de jag över hur hög­mo­det skil­jer oss från både Gud och dju­pa­re gemen­skap med varand­ra inom för­sam­ling­en. Vi har alla pro­blem med hög­mo­det, vare sig vi är med­vet­na om det eller inte, och behö­ver där­för leva i stän­dig omvän­del­se från det. Där­e­mot har vi alla lik­väl pro­blem med dess ”tvil­ling” miss­mo­det. Om hög­mo­det är ena sidan av myn­tet är miss­mo­det den and­ra, och båda har egent­li­gen sam­ma grund­pro­blem. Det hind­rar oss från gemen­skap med Gud och varandra.

Hög­mod och stolt­het är uppen­bart dåli­ga egen­ska­per. Det luri­ga där­e­mot med miss­mo­det är att den på ytan inte all­tid upp­fat­tas så. Tvärtom kan det ver­ka som en god egen­skap, ja den kan till och med upp­fat­tas som ödmjuk­het fast att den inte är det. Om hög­mo­det å ena sidan säger: ”Jag är redan god och behö­ver där­för inte Guds för­lå­tel­se. Jag kla­rar mig själv och behö­ver ing­en hjälp från and­ra män­ni­skor”. Säger miss­mo­det å and­ra sidan: ”Jag är så dålig att Gud ald­rig kan för­lå­ta mig och ing­en vill ha gemen­skap med en så dålig män­ni­ska som mig”. De fles­ta av oss befin­ner oss inte helt i någon av des­sa ytter­lig­he­ter, utan istäl­let pend­lar vi mel­lan dem. Vägen bort från både hög­mo­det och miss­mo­det är den­sam­ma, evan­ge­li­et om Jesus Kristus. Pas­torn Tim Kel­ler beskri­ver hur den syris­ka-feni­cis­ka kvin­nan i Mar­kus 7:24–30 är ett före­dö­me för oss i hur hon när­mar sig Jesus: 

”Vårt enda sätt att ta strid är att yrka på våra rät­tig­he­ter i kraft av vårt män­ni­sko­vär­de och vår god­het och säga: ’Jag för­tjä­nar det här.” Men kvin­nan gör inte alls så. Hon kom­mer med ett rät­tig­hets­löst krav, något som vi är helt främ­man­de för. Hon säger inte: ”Her­re, ge mig vad jag för­tjä­nar på grund av min god­het.” Hon säger: ”Ge mig vad jag inte för­tjä­nar på grund av din god­het — och jag behö­ver det nu.

Den­na kvin­na för­stod evan­ge­li­et — att vi är syn­di­ga­re än vi någon­sin kun­nat tro men sam­ti­digt mer äls­ka­de och accep­te­ra­de än vi någon­sin vågat hop­pats på. Å ena sidan är hon inte för stolt för att accep­te­ra vad evan­ge­li­et säger om hen­nes ovär­dig­het… Men å and­ra sidan skym­far hel­ler inte kvin­nan Gud genom att bli så miss­mo­dig att hon inte tar till sig erbjudandet.”

Hög­mod och miss­mod har sam­ma grund­pro­blem. De båda utgår enbart från vad vi själ­va kan eller inte kan, och för­sö­ker hit­ta grun­den till Guds kär­lek och för­lå­tel­se i oss själ­va. Men så länge vi fast­nar med blic­ken hos oss själ­va kom­mer vi ald­rig erfa­ra någon verk­lig fräls­ning. Evan­ge­li­et ute­slu­ter näm­li­gen både hög­mo­det och miss­mo­det. Vårt hög­mod ödmju­kas när vi inser san­ning­en om vår ovär­dig­het, sam­ti­digt som miss­mo­det för­svin­ner när vi ser Jesu full­bor­da­de fräls­ning för ovär­di­ga syn­da­re. Ing­en av oss är till­räck­ligt god för att inte behö­va fräls­ning­en eller gemen­ska­pen med and­ra tro­en­de. På sam­ma sätt är ing­en av så usel att fräls­ning­en inte är nog för vår synd eller att vi kan dela en dju­pa­re gemen­skap med and­ra tro­en­de. Både hög­mo­det och miss­mo­det inne­bär fak­tiskt att vi för­kas­tar Jesu nåd.

Låt oss be att du och jag ännu mer få gri­pas av evan­ge­li­ets san­ning­ar som både ödmju­kar och lyf­ter oss. Låt oss be att evan­ge­li­et blir syn­ligt i rela­tio­ner­na inom för­sam­ling­en, att var­ken hög­mo­det eller miss­mo­det hål­ler oss bor­ta från dju­pa­re gemen­skap med varand­ra. Låt oss även be att vi med våra ord och liv får för­med­la evan­ge­li­et till män­ni­skor vi möter, som både ödmju­kar och lyf­ter dem.