”Ju äld­re jag blir, desto mer upp­skat­tar jag våren.” Du kän­ner säkert igen dig?! Själv har jag har all­tid fasci­ne­rats av och äls­kat våren och som­ma­ren, men jag ser tyd­ligt hur det ökar med åldern. Det ytt­rar sig bl a i att jag vid kvälls­ma­ten, allt mer fre­kvent, poäng­te­rar för mina barn: ”Ser ni hur ljust det har bli­vit, är det inte under­bart!” Kan inte min­nas att jag som tio­å­ring nämn­de det­ta för mina vän­ner. Skif­te­na mel­lan års­ti­der­na i Sve­ri­ge gör nog att fasci­na­tio­nen blir extra stor. Natu­ren går från liv­lös­het till att spra­ka av liv, blom­mor och blad spräng­er fram ur en till synes död natur och allt får liv igen. Solen som går ner vid 15:24 (för att vara exakt) vid vin­ter­sol­stån­det, går ner vid 22:16 vid som­mar­sol­stån­det. Allt är en påmin­nel­se om att mörk­ret inte kan över­vin­na ljuset.

I tidens bör­jan, innan Gud påbör­ja­de ska­pel­sen, råd­de tom­het och mör­ker. I kao­set räc­ker det med ett ord från Gud: ”Var­de ljus!” (1 Mose­bok 1:3), för att all­ting skall för­änd­ras och lysas upp. Johan­nes för­kla­rar att det­ta ljus är Jesus Kristus, han är den som ger alla män­ni­skor fysiskt liv, den som kom­mer med fräls­ning­ens ljus in en mörk värld och den som gör att en män­ni­skan kan gå från and­lig död till and­ligt liv. Johan­nes för­kla­rar att ing­et mör­ker, ing­en synd, onds­ka eller död kan över­vin­na Jesus Kristus. Det blir som tyd­li­gast under påskens hän­del­ser, då Jesus under tre tim­mar på kor­set bär domens mör­ker som vår synd för­tjä­nar, ger upp andan och dör. Där och då kun­de det se ut som om mörk­ret visst hade över­vun­nit lju­set. Men sedan kom­mer påsk­da­gens mor­gon, då Jesus upp­står från de döda, och så att säga spräng­er döden ini­från. Som Pau­lus beskri­ver med någ­ra utav bibelns vack­ras­te ord: ”Som den sis­te fien­den berö­vas döden all makt” (1 Korin­ti­er­bre­vet 15:26). Lju­set, Jesus Kristus, har en gång för alla beseg­rat syn­den, döden och onds­kans makt, och han säger: ”Jag är upp­stån­del­sen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall ald­rig någon­sin dö.” (Johan­nes 11:25–26).

I värl­den idag ser vi hur mörk­ret vin­ner stän­di­ga seg­rar och det kan ver­ka som om den får här­ja helt fritt. Där är Guds Ord och ska­pel­sen under våren en påmin­nel­se om att mörk­ret ald­rig kan över­vin­na lju­set. Jesus Kristus har vun­nit en evig seger på Gol­ga­ta och den dag han åter­vän­der får den sin ful­la ver­kan. Då kom­mer han, en gång för alla, göra slut på allt mör­ker, onds­ka och synd. Och alla som satt har vänt om och satt sin tro till honom kom­mer ald­rig någon­sin dö.

Vi lever i en oro­lig tid där många käm­par med oro inför fram­ti­den. Låt oss där­för be att våra föt­ter ställs än fas­ta­re på det­ta orubb­li­ga hopp, och att det i sin tur föder en stör­re frimo­dig­het och iver att få dela det evi­ga hop­pet med män­ni­skor som på annat sätt för­sö­ker säk­ra upp inför fram­ti­den. Låt oss även be att fräls­ning­en ljus i Jesus Kristus får lysa klart för män­ni­skor i Ukrai­na, och and­ra plat­ser på jor­den där nöden är stor, att det får bära, trös­ta och upp­munt­ra dem mitt i mörk­ret. Låt oss även fun­de­ra över hur vi i kon­kret hand­ling kan för­med­la det­ta hopp till män­ni­skor i exem­pel­vis Ukraina.

Vit­sip­pan som snart målar mar­ken vit i natu­ren påmin­ner oss om dagen då Jesus kom­mer på sky­ar­na för att göra all­ting nytt.