Varför sover du?

Sover

Vak­na upp! Var­för sover du, Herre? Vak­na! Förkas­ta oss ej för alltid. Var­för göm­mer du ditt ansik­te och glöm­mer vårt lidande och betryck? Vår själ är ner­böjd i stoftet, vår kropp lig­ger nertryckt till jor­den. Grip in och hjälp oss, friköp oss för din nåds skull.

Som krist­na vill vi be men sam­tidigt sak­nar vi mån­ga gånger orden och vet inte var vi skall bör­ja. Där­för vill jag verk­li­gen upp­muntra dig att ta hjälp av Psaltaren och göra det till en vana att använ­da den i din bön. Välj anti­n­gen en hel eller delar av en psalm, och låt sedan orden där få for­ma och leda din bön. Psaltaren är verk­li­gen en gåva till oss krist­na. En hel bok skriv­en för att hjäl­pa oss att sät­ta ord på våra bön­er och känslor, men ock­så leda våra ord och känslor till allt mer efter­lik­na Guds Ord.

Psalm 44 inleds med att psalmis­ten påminns om att Gud en gång i tiden gav Kaanans land till Israels folk. En seger som inte berodde på folkets styr­ka utan endast på Guds makt och deras förtrös­tan på hon­om. Psalmis­ten säger därefter att sam­ma sak gäller hon­om och folket under sin tid, något som i sin tur väck­er en mängd frå­gor för hon­om. Folket lid­er näm­li­gen under ett fruk­tans­värt förtryck från fien­den. De blir hånade och möter mot­stånd, trots att de inte vänt sig till avgu­dar, glömt sin Gud eller svikit hans för­bund. För psalmis­ten går det­ta inte ihop, enligt hon­om skulle sådana sakre inte ske om Gud var med dem. Där­för ropar han i den inledande bönen till Gud, som enligt hon­om verkar sova och inte se folkets lidande. Och han ber att Gud skall vak­na, gri­pa in och förän­dra sit­u­a­tio­nen.

Mån­ga av oss kan nog kän­na igen sig i psalmis­tens ord. Vi vet att Gud är tro­fast, att hans full­bor­dade fräl­sning står fast genom allt och att vi en dag skall få möta hon­om i himlen. Gud har redan vun­nit vår seger och vi förtrös­tar på hon­om. Sam­tidigt ser vi mån­ga gånger en annan verk­lighet, i våra egna liv och världen runt omkring, som får även oss att undra om Gud sover. Psalm 121 förk­larar att så inte är fal­l­et; ”… han som bevarar Israel, han slum­rar inte, han sover inte”. Nej, bibelns Gud sover aldrig, däre­mot gör de tom­ma och mak­tlösa avgu­dar­na det (se ex. 1 Kung 18:27). Psalmis­ten trodde nog inte att Gud verk­li­gen sov, däre­mot kände han det och omständigheter­na tyck­tes vit­tna om det. Han kände sig över­giv­en och glömd av Gud även när han inte var det.

Ibland är det en ocean mel­lan vad vi vet och vad vi kän­ner. Tänk att vi då fak­tiskt får vara så ärli­ga med våra känslor i bön inför Gud, även då vi vet att dem inte stäm­mer. Vi får ropa ut vår hop­plöshet och över­given­het, och be om Guds ingri­pande. Och även om sit­u­a­tio­nen inte förän­dras direkt eller ens på län­gre sikt, är jag över­ty­gad om att du och jag förän­dras genom vår bön. På sam­ma gång som vi ropar ut i bön till Gud, och det verkar som om marken under oss ger vika, är det egentli­gen något helt annat som sker. Det som ger vika under oss är istäl­let vår egen kraft och för­må­ga, och våra föt­ter ställs sak­teligen genom bönen på det urberg som Gud är.

Det ger verk­lig vila när vi förstår skill­naden mel­lan vet­skap och ”kännskap”, att vi vet en sak behöver vi inte bety­da att vi alltid kän­ner det. Det är som skill­naden mel­lan oss och Gud. Gud rub­bas aldrig medan vi ständigt vack­lar. Gud dar­rar inte inför stor­mens vin­dar och havets vågor, men vi gör det. Gud har inte ett känslo­liv som går berg och dal­bana, men vi har det. Hop­plöshet och hopp­full­het behöver där­för inte utes­lu­ta varan­dra, tvär­tom. Vi kan vara hop­plösa i oss själ­va på grund av omständigheter, sam­tidigt som vi är hopp­ful­la i Gud, där­för att Gud är Gud oavsett omständigheter. Med tiden kom­mer den vet­skapen med all säk­er­het förän­dra även vad vi kän­ner.

Jag kan inte undgå att näm­na sit­u­a­tio­nen i Ukraina även den­na vec­ka. Från vår syn­vinkel kan ver­ka som om Gud sover även om vet vi att han inte gör det. Vi får stäm­ma in i psalmis­ten rop till Gud för hela den här sit­u­a­tio­nen, om förän­dring hos Putin och Rysslands ledarskap, om vishet över Ukrainas ledarskap och för folk som flyr och lid­er, sak­nar vat­ten och värme. Och vi behöver be för Guds för­sam­ling i lan­det, om verk­lig vishet och insikt i hur de skall hantera alla frågeställ­ningar som de aldrig tidi­gare tvin­gats ta ställ­ning till.