Som krist­na vill vi be men sam­ti­digt sak­nar vi många gång­er orden och vet inte var vi skall bör­ja. Där­för vill jag verk­li­gen upp­munt­ra dig att ta hjälp av Psal­ta­ren och göra det till en vana att använ­da den i din bön. Välj anting­en en hel eller delar av en psalm, och låt sedan orden där få for­ma och leda din bön. Psal­ta­ren är verk­li­gen en gåva till oss krist­na. En hel bok skri­ven för att hjäl­pa oss att sät­ta ord på våra böner och käns­lor, men ock­så leda våra ord och käns­lor till allt mer efter­lik­na Guds Ord.

Psalm 44 inleds med att psal­mis­ten påminns om att Gud en gång i tiden gav Kaa­nans land till Isra­els folk. En seger som inte berod­de på fol­kets styr­ka utan endast på Guds makt och deras för­trös­tan på honom. Psal­mis­ten säger där­ef­ter att sam­ma sak gäl­ler honom och fol­ket under sin tid, något som i sin tur väc­ker en mängd frå­gor för honom. Fol­ket lider näm­li­gen under ett fruk­tans­värt för­tryck från fien­den. De blir håna­de och möter mot­stånd, trots att de inte vänt sig till avgu­dar, glömt sin Gud eller svi­kit hans för­bund. För psal­mis­ten går det­ta inte ihop, enligt honom skul­le såda­na sak­re inte ske om Gud var med dem. Där­för ropar han i den inle­dan­de bönen till Gud, som enligt honom ver­kar sova och inte se fol­kets lidan­de. Och han ber att Gud skall vak­na, gri­pa in och för­änd­ra situationen.

Många av oss kan nog kän­na igen sig i psal­mis­tens ord. Vi vet att Gud är tro­fast, att hans full­bor­da­de fräls­ning står fast genom allt och att vi en dag skall få möta honom i him­len. Gud har redan vun­nit vår seger och vi för­trös­tar på honom. Sam­ti­digt ser vi många gång­er en annan verk­lig­het, i våra egna liv och värl­den runt omkring, som får även oss att und­ra om Gud sover. Psalm 121 för­kla­rar att så inte är fal­let; ”… han som beva­rar Isra­el, han slum­rar inte, han sover inte”. Nej, bibelns Gud sover ald­rig, där­e­mot gör de tom­ma och makt­lö­sa avgu­dar­na det (se ex. 1 Kung 18:27). Psal­mis­ten trod­de nog inte att Gud verk­li­gen sov, där­e­mot kän­de han det och omstän­dig­he­ter­na tyck­tes vitt­na om det. Han kän­de sig över­gi­ven och glömd av Gud även när han inte var det.

Ibland är det en oce­an mel­lan vad vi vet och vad vi kän­ner. Tänk att vi då fak­tiskt får vara så ärli­ga med våra käns­lor i bön inför Gud, även då vi vet att dem inte stäm­mer. Vi får ropa ut vår hopp­lös­het och över­gi­ven­het, och be om Guds ingri­pan­de. Och även om situ­a­tio­nen inte för­änd­ras direkt eller ens på läng­re sikt, är jag över­ty­gad om att du och jag för­änd­ras genom vår bön. På sam­ma gång som vi ropar ut i bön till Gud, och det ver­kar som om mar­ken under oss ger vika, är det egent­li­gen något helt annat som sker. Det som ger vika under oss är istäl­let vår egen kraft och för­må­ga, och våra föt­ter ställs sak­te­li­gen genom bönen på det urberg som Gud är.

Det ger verk­lig vila när vi för­står skill­na­den mel­lan vet­skap och ”känn­skap”, att vi vet en sak behö­ver vi inte bety­da att vi all­tid kän­ner det. Det är som skill­na­den mel­lan oss och Gud. Gud rub­bas ald­rig medan vi stän­digt vack­lar. Gud dar­rar inte inför stor­mens vin­dar och havets vågor, men vi gör det. Gud har inte ett käns­lo­liv som går berg och dal­ba­na, men vi har det. Hopp­lös­het och hopp­full­het behö­ver där­för inte ute­slu­ta varand­ra, tvärtom. Vi kan vara hopp­lö­sa i oss själ­va på grund av omstän­dig­he­ter, sam­ti­digt som vi är hopp­ful­la i Gud, där­för att Gud är Gud oav­sett omstän­dig­he­ter. Med tiden kom­mer den vetska­pen med all säker­het för­änd­ra även vad vi känner.

Jag kan inte und­gå att näm­na situ­a­tio­nen i Ukrai­na även den­na vec­ka. Från vår syn­vin­kel kan ver­ka som om Gud sover även om vet vi att han inte gör det. Vi får stäm­ma in i psal­mis­ten rop till Gud för hela den här situ­a­tio­nen, om för­änd­ring hos Putin och Ryss­lands ledar­skap, om vis­het över Ukrai­nas ledar­skap och för folk som flyr och lider, sak­nar vat­ten och vär­me. Och vi behö­ver be för Guds för­sam­ling i lan­det, om verk­lig vis­het och insikt i hur de skall han­te­ra alla frå­ge­ställ­ning­ar som de ald­rig tidi­ga­re tving­ats ta ställ­ning till.