Flera av er har säk­ert sett fil­men ”Hit­ta Nemo” som hand­lar om en clown­fisk som kom­mer bort från sin pap­pa och försök­er hit­ta vägen hem. Han träf­far snart fisken Doris — en palet­tkirurg (!) — som skall hjäl­pa hon­om med det­ta. Prob­lemet är bara att hon lid­er av när­min­nes­för­lust, och är därmed inte den bäs­ta hjälpen Nemo kan få. Doris kor­ta minne väck­er mån­ga skratt, men sam­tidigt vågar jag påstå att vi inte är helt oli­ka henne. Vi kanske inte lid­er av när­min­nes­för­lust, men vi har ändå kort minne och glöm­mer snart vik­ti­ga sak­er.

När Israels folk snart skall inta det förlovade lan­det varnar Gud för framti­da glöm­s­ka. Att de skall glöm­ma Guds bud, föreskrifter och stadgar, glöm­ma att det är han som gett dem lan­det med dess över­flöd, att det var han som befri­ade dem från slaver­i­et i Egypten, försåg dem med allt under öken­van­drin­gen och att han är den som ger dem kraft för var­je dag (vers 12–18). Helt enkelt, folket behöver ständigt kom­ma ihåg Guds tro­fas­thet och att allt de är, har och äger kom­mer från hon­om. Gud varnar för att glöm­skan för med sig att de överg­er hon­om och vän­der sig till avgu­dar­na, och att de inte får vara kvar i lan­det (vers 19–20). Ni som kan Israels his­to­ria vet sedan hur det går. Folket är som Doris, det drö­jer inte länge för­rän de glöm­mer och överg­er Gud, och de blir till slut förvisade från lan­det. Vi kan förun­dras över hur snabbt det går mel­lan påmin­nelse och glöm­s­ka, mel­lan hur Gud uppen­barar sig för folket och hur de sedan överg­er hon­om för tom­ma avgu­dar. Men som sagt, du och jag är inte så oli­ka dem (eller Doris), ock­så vi glöm­mer snabbt.

Doris vis­ste inte att hon led av kort minne för­rän Nemo påpekade det­ta för henne. Det lig­ger ju i sak­ens natur att den som glöm­mer fak­tiskt inte är med­veten om det. På så sätt behöver vi å ena sidan den ständi­ga insik­ten att ock­så vi är män­niskor som glöm­mer, anpas­sar oss och tar sak­er för givet. Och å andra sidan behöver även vi ständigt påmin­na oss om Guds god­het, fräl­sning och tro­fas­thet. Var­je mor­gon vi vak­nar behöver vi bli påmin­da om att allt vi är, har och äger ges som gåvor till oss från en oändligt god Gud. För risken är stor att vi annars, som Israels folk, säger i vårt hjär­ta: “Min egen kraft och min hands styr­ka har skaf­fat mig den­na rike­dom” (5 Mose­bok 8:17). Den ständi­ga påmin­nelsen gör oss ödmju­ka och tack­sam­ma, det öpp­nar våra ögon så att vi se att sak­er som vi tidi­gare tog för giv­na istäl­let är gåvor från Gud och det gör oss ständigt beroende av Guds nåd.

Prob­le­men och glöm­skan för Israels folk bör­jade alltid med att de slu­tade lyssna till Guds ord. Sam­ma är det för dig och mig, och där­för behöver vi ständigt lyssna till Guds ord. Vi behöver läsa Bibeln själ­va och till­sam­mans med andra. Vi behöver gå på bön, bibel­studi­um och gud­stjänst, där Gud gång på gång genom Ordet och den Helige Ande påmin­ner oss om de dyr­bara san­ningar­na som annars glöms bort eller för­lorar sin kraft för oss.