Fle­ra av er har säkert sett fil­men ”Hit­ta Nemo” som hand­lar om en clown­fisk som kom­mer bort från sin pap­pa och för­sö­ker hit­ta vägen hem. Han träf­far snart fis­ken Doris — en palett­ki­rurg (!) — som skall hjäl­pa honom med det­ta. Pro­ble­met är bara att hon lider av när­min­nes­för­lust, och är där­med inte den bäs­ta hjäl­pen Nemo kan få. Doris kor­ta min­ne väc­ker många skratt, men sam­ti­digt vågar jag påstå att vi inte är helt oli­ka hen­ne. Vi kanske inte lider av när­min­nes­för­lust, men vi har ändå kort min­ne och glöm­mer snart vik­ti­ga saker.

När Isra­els folk snart skall inta det för­lo­va­de lan­det var­nar Gud för fram­ti­da glöms­ka. Att de skall glöm­ma Guds bud, före­skrif­ter och stad­gar, glöm­ma att det är han som gett dem lan­det med dess över­flöd, att det var han som befri­a­de dem från sla­ve­ri­et i Egyp­ten, för­såg dem med allt under öken­vand­ring­en och att han är den som ger dem kraft för var­je dag (vers 12–18). Helt enkelt, fol­ket behö­ver stän­digt kom­ma ihåg Guds tro­fast­het och att allt de är, har och äger kom­mer från honom. Gud var­nar för att glöms­kan för med sig att de över­ger honom och vän­der sig till avgu­dar­na, och att de inte får vara kvar i lan­det (vers 19–20). Ni som kan Isra­els histo­ria vet sedan hur det går. Fol­ket är som Doris, det drö­jer inte länge för­rän de glöm­mer och över­ger Gud, och de blir till slut för­vi­sa­de från lan­det. Vi kan för­und­ras över hur snabbt det går mel­lan påmin­nel­se och glöms­ka, mel­lan hur Gud uppen­ba­rar sig för fol­ket och hur de sedan över­ger honom för tom­ma avgu­dar. Men som sagt, du och jag är inte så oli­ka dem (eller Doris), ock­så vi glöm­mer snabbt.

Doris viss­te inte att hon led av kort min­ne för­rän Nemo påpe­ka­de det­ta för hen­ne. Det lig­ger ju i sakens natur att den som glöm­mer fak­tiskt inte är med­ve­ten om det. På så sätt behö­ver vi å ena sidan den stän­di­ga insik­ten att ock­så vi är män­ni­skor som glöm­mer, anpas­sar oss och tar saker för givet. Och å and­ra sidan behö­ver även vi stän­digt påmin­na oss om Guds god­het, fräls­ning och tro­fast­het. Var­je mor­gon vi vak­nar behö­ver vi bli påmin­da om att allt vi är, har och äger ges som gåvor till oss från en oänd­ligt god Gud. För ris­ken är stor att vi annars, som Isra­els folk, säger i vårt hjär­ta: “Min egen kraft och min hands styr­ka har skaf­fat mig den­na rike­dom” (5 Mose­bok 8:17). Den stän­di­ga påmin­nel­sen gör oss ödmju­ka och tack­sam­ma, det öpp­nar våra ögon så att vi se att saker som vi tidi­ga­re tog för giv­na istäl­let är gåvor från Gud och det gör oss stän­digt bero­en­de av Guds nåd.

Pro­ble­men och glöms­kan för Isra­els folk bör­ja­de all­tid med att de slu­ta­de lyss­na till Guds ord. Sam­ma är det för dig och mig, och där­för behö­ver vi stän­digt lyss­na till Guds ord. Vi behö­ver läsa Bibeln själ­va och till­sam­mans med and­ra. Vi behö­ver gå på bön, bibelstu­di­um och guds­tjänst, där Gud gång på gång genom Ordet och den Heli­ge Ande påmin­ner oss om de dyr­ba­ra san­ning­ar­na som annars glöms bort eller för­lo­rar sin kraft för oss.