I söndags var jag och Zion på Gam­la Ulle­vi och såg den allsven­s­ka pre­miären för IFK Göte­borg. Vi satt på andra raden och kom väldigt nära pla­nen och spelar­na. Det gjorde att vi hade väldigt god överblick över av vad som hände på vår sida av pla­nen, däre­mot svårare att se vad som hände på andra sidan. Om det var svårt för oss att få en god överblick av spelet förstår man att det måste vara ännu svårare för spelar­na på pla­nen i spelets höga tem­po. Tidi­gare tillfällen har vi sut­tit högre upp på läk­taren, för­lorat närheten men där­för fått en bät­tre överblick av spelet. Sam­ma sak gäller i våra liv och sak­er som sker run­tomkring oss i världen. Vi sit­ter, så att säga, inte på läk­taren med god överblick utan vi befinner oss mitt på spelpla­nen och sak­er har en ten­dens att rusa på i en väldig fart.

I Psalm 31 beskriv­er David hur han är trängd utan utvä­gar, han ropar där­för till Gud om räddning. Han kas­tas mel­lan kla­gan och lovsång, pre­cis som vi kan göra, men återkom­mer hela tiden till förtrös­tan på Gud och hans räddning. Även om David inte ser någon utväg för stun­den, förtrös­tar han på att Gud har en utväg. Under tiden påmin­ner han sig om att Gud är ful­lkom­ligt allsmäk­tig oavsett omständigheter, och över­låter sitt liv i Guds hän­der med orden: ”Min tid (eller mitt liv) står i dina hän­der.” Davids tryg­ghet och förtrös­tan lig­ger inte i att han förstår var­för allt sker, utan i vet­skapen att Gud har hela bilden och den ful­lkom­li­ga kon­trollen. Det är inte män­niskor som styr eller har kon­trollen, inte ens ond­skans mak­ter, utan ytterst är det Gud. Och Guds per­spek­tiv är varken det begrän­sade mitt i sit­u­a­tio­nen eller ens ”på läk­taren”, utan han har den hela och ful­la bilden. Han är evig och exis­ter­ar utan­för tiden, han var där innan allt ens bör­jade och är där redan vid slutet av his­to­rien, han är beg­yn­nelsen och änden (Upp 21:6). Han är både den som vet vad som kom­mer att ske, och den som styr allt som sker efter sin goda vil­ja och plan.

För mån­ga låter det både märk­ligt och hot­fullt efter­som ond­skan, utifrån vårt per­spek­tiv, mån­ga gånger tycks få fritt spel­rum. Men för den som har förstått att Gud är alltigenom god är det­ta en bergfast tryg­ghet och tröst. Vi befrias därigenom från att förstå var­för sak­er sker och kan lita till att Gud har goda syften även när vi inte förstår. Vi som befinner oss mitt i sit­u­a­tio­nen både kan och behöver inte ha hela bilden. Utan det vi behöver förstå är att Gud har det och där­för över­lå­ta oss till hon­om. Vi behöver ständigt sta­va på orden: ”Min tid står i dina hän­der.” Vi behöver påmin­nas om Guds all­makt, hans god­het och räddning, och vila i att ingent­ing kan hin­dra hon­om från att slut­föra allt som han har lovat. Vi kanske inte ser en utväg, i smått som stort, men vi kan vara fullt förvis­sade om att som Guds barn blir vi aldrig över­giv­na. Gud kom­mer att leda oss genom alla möjli­ga, begripli­ga som obe­gripli­ga, omständigheter hela vägen hem till sig i himlen. ”Min tid står i dina hän­der”, däri lig­ger vår dju­pa tryg­ghet, hopp och förtrös­tan, att allt står i hans hän­der och inte i mina eller dina. Att våra liv vilar i hans hand och inte tvär­tom.