I sön­dags var jag och Zion på Gam­la Ulle­vi och såg den all­svens­ka pre­miä­ren för IFK Göte­borg. Vi satt på and­ra raden och kom väl­digt nära pla­nen och spe­lar­na. Det gjor­de att vi hade väl­digt god över­blick över av vad som hän­de på vår sida av pla­nen, där­e­mot svå­ra­re att se vad som hän­de på and­ra sidan. Om det var svårt för oss att få en god över­blick av spe­let för­står man att det mås­te vara ännu svå­ra­re för spe­lar­na på pla­nen i spe­lets höga tem­po. Tidi­ga­re till­fäl­len har vi sut­tit hög­re upp på läk­ta­ren, för­lo­rat när­he­ten men där­för fått en bätt­re över­blick av spe­let. Sam­ma sak gäl­ler i våra liv och saker som sker run­tom­kring oss i värl­den. Vi sit­ter, så att säga, inte på läk­ta­ren med god över­blick utan vi befin­ner oss mitt på spel­pla­nen och saker har en ten­dens att rusa på i en väl­dig fart.

I Psalm 31 beskri­ver David hur han är trängd utan utvä­gar, han ropar där­för till Gud om rädd­ning. Han kas­tas mel­lan kla­gan och lov­sång, pre­cis som vi kan göra, men åter­kom­mer hela tiden till för­trös­tan på Gud och hans rädd­ning. Även om David inte ser någon utväg för stun­den, för­trös­tar han på att Gud har en utväg. Under tiden påmin­ner han sig om att Gud är full­kom­ligt allsmäk­tig oav­sett omstän­dig­he­ter, och över­lå­ter sitt liv i Guds hän­der med orden: ”Min tid (eller mitt liv) står i dina hän­der.” Davids trygg­het och för­trös­tan lig­ger inte i att han för­står var­för allt sker, utan i vetska­pen att Gud har hela bil­den och den full­kom­li­ga kon­trol­len. Det är inte män­ni­skor som styr eller har kon­trol­len, inte ens onds­kans mak­ter, utan ytterst är det Gud. Och Guds per­spek­tiv är var­ken det begrän­sa­de mitt i situ­a­tio­nen eller ens ”på läk­ta­ren”, utan han har den hela och ful­la bil­den. Han är evig och exi­ste­rar utan­för tiden, han var där innan allt ens bör­ja­de och är där redan vid slu­tet av histo­ri­en, han är begyn­nel­sen och änden (Upp 21:6). Han är både den som vet vad som kom­mer att ske, och den som styr allt som sker efter sin goda vil­ja och plan.

För många låter det både märk­ligt och hot­fullt eftersom onds­kan, uti­från vårt per­spek­tiv, många gång­er tycks få fritt spel­rum. Men för den som har för­stått att Gud är allti­ge­nom god är det­ta en berg­fast trygg­het och tröst. Vi befri­as där­i­ge­nom från att för­stå var­för saker sker och kan lita till att Gud har goda syf­ten även när vi inte för­står. Vi som befin­ner oss mitt i situ­a­tio­nen både kan och behö­ver inte ha hela bil­den. Utan det vi behö­ver för­stå är att Gud har det och där­för över­lå­ta oss till honom. Vi behö­ver stän­digt sta­va på orden: ”Min tid står i dina hän­der.” Vi behö­ver påmin­nas om Guds all­makt, hans god­het och rädd­ning, och vila i att ingen­ting kan hind­ra honom från att slut­fö­ra allt som han har lovat. Vi kanske inte ser en utväg, i smått som stort, men vi kan vara fullt för­vis­sa­de om att som Guds barn blir vi ald­rig över­giv­na. Gud kom­mer att leda oss genom alla möj­li­ga, begrip­li­ga som obe­grip­li­ga, omstän­dig­he­ter hela vägen hem till sig i him­len. ”Min tid står i dina hän­der”, däri lig­ger vår dju­pa trygg­het, hopp och för­trös­tan, att allt står i hans hän­der och inte i mina eller dina. Att våra liv vilar i hans hand och inte tvärtom.