Utan över­drift kan man säga att Salo­mos tem­pel under Gam­la Tes­ta­men­tets tid, inte enbart var Isra­els, utan hela värl­dens mitt­punkt. Temp­let var mötes­plat­sen mel­lan him­mel och jord, där den levan­de Gudens här­lig­het vila­de, dit man vän­de sig i bön och där stän­di­ga offer fram­bars för att bringa för­so­ning mel­lan Gud och män­ni­ska. Men så läser vi i inled­ning­en av Johan­ne­se­vange­li­et att den evi­ge Sonen blir män­ni­ska, han bod­de — eller bok­stav­li­gen täl­ta­de — bland män­ni­skor­na och Guds här­lig­het vila­de över honom (Joh 1:14). Sam­ma här­lig­het som tidi­ga­re vila­de över det all­ra heli­gas­te — både i taber­nak­let (täl­tet) och i temp­let — finns nu i Jesus Kristus. Temp­let var endast en skugg­bild eller modell av det verk­li­ga Guds tem­pel som skul­le kom­ma och som Gam­la Tes­ta­men­tets pro­fe­ter blic­ka­de fram emot. Det får nu sin upp­fyl­lel­se, inte i en bygg­nad, utan i guda­män­ni­skan Jesus Kristus som är Guds tem­pel (se ex. Joh 2:18–22). Där­ef­ter är det endast genom honom som män­ni­skan kan få gemen­skap med Gud, genom hans full­bor­da­de offer och genom tron på honom som vi blir full­kom­ligt för­so­na­de med Gud.

Jesus är Guds tem­pel och sam­ti­digt säger den inle­dan­de tex­ten att vi som tro­en­de genom honom fogas sam­man ”till ett heligt tem­pel i Her­ren… en boning åt Gud genom Anden.” Över­allt där Guds för­sam­ling sam­las, vare sig den liten eller stor till anta­let, finns Guds tem­pel och här­lig­het. Inte i bygg­na­den utan i män­ni­skor som är för­e­na­de med sin Fräl­sa­re och där­för för­e­na­de med varand­ra. Det är utan över­drift häp­nads­väc­kan­de ord om den krist­na för­sam­ling­en, när vi för­står temp­lets inne­börd under Gam­la Tes­ta­men­tets tid. För­sam­ling­en är mötes­plat­sen mel­lan him­mel och jord, plat­sen där Guds för­so­ning för­kun­nas, för­med­las och för­verk­li­gas genom män­ni­skor som lever i för­so­ning med Gud och varandra.

Salo­mos tem­pel var ett fär­dig­byggt hus medan Pau­lus säger att de tro­en­de som tem­pel är ett byg­ge som väx­er. Det väx­er både i antal och i hel­gel­sen där vi dag för dag for­mas till Jesu lik­het. Den tro­en­des växt sker allt­så fram­för allt i gemen­skap med and­ra tro­en­de. Pre­cis som ett träd omöj­li­gen kan bära frukt och växa om det inte plan­te­ras i jor­den där den får rätt näring, kan den tro­en­de växa och bära frukt om den inte ”plan­te­ras” i en lokal för­sam­ling med rätt näring. Frukt­bä­ran­de i Guds för­sam­ling är den­sam­ma som i natu­ren, det går inte snabbt eller utan beskär­ning. Men så länge den tro­en­de står kvar plan­te­rad i för­sam­ling­en, och i Jesus Kristus, kom­mer det all­tid på sikt att bära frukt. Gud kom­mer att ren­sa oss för att vi skall bära mer frukt (Joh 15:2), något som många gång­er sker med hjälp av våra sys­kon i tron. Och pre­cis som trä­dets frukt inte är till för trä­det själv utan för and­ra att nju­ta av, är fruk­ten i våra liv till för att ge Gud äran och väl­sig­na and­ra med.