Fle­ra av er har kän­ner till Tre­vor Wat­son som ursprung­li­gen kom­mer från Nor­dir­land. En av de förs­ta fra­ser­na jag lär­de honom på svens­ka — som ald­rig hört på SFI — var föl­jan­de: ”Det är jäm­na plå­gor”. Vi skul­le ju öns­ka att våra liv enbart var fyll­da av gläd­je och lugn, men många gång­er är det jäm­na plå­gor — svå­rig­he­ter och pro­blem som avlö­ser varand­ra. I den inle­dan­de tex­ten ger Pau­lus tre upp­ma­ning­ar till hur vi skall möta ett liv fyllt av jäm­na plå­gor, följt av ett löf­te. Låt oss först tit­ta på de tre uppmaningarna.

Gläd er alltid! 

Det kan näs­tan upp­le­vas som en för­o­lämp­ning att Pau­lus — inte bara en gång utan två gång­er — fak­tiskt befal­ler oss att all­tid gläd­ja oss. Vi tän­ker: ”Pau­lus har ing­en aning om hur mitt liv ser ut och hur tufft det är. Att han bara vågar säga så!” Men då får vi kom­ma ihåg att Pau­lus fak­tiskt sit­ter i fäng­el­se — i vän­tan på en tro­lig död — när han skri­ver des­sa ord. Han om någon viss­te hur tufft livet kun­de vara, hans brev vitt­nar om åter­kom­man­de mot­gång­ar, svå­rig­he­ter och lidan­de. Den stän­di­ga gläd­je Pau­lus upp­ma­nar oss till fin­ner vi inte i omstän­dig­he­ter­na. Han säger inte: ”Gläd er all­tid där­för att omstän­dig­he­ter­na är gläd­je­fyll­da, utan gläd er all­tid i Her­ren.” Nyc­keln till den stän­di­ga gläd­je Pau­lus talar om finns i de avslu­tan­de orden — “i Her­ren”. Livets omstän­dig­he­ter för­änd­ras stän­digt, men Gud och hans fräls­ning för­änd­ras ald­rig. Där­för kan vi fin­na gläd­je mitt i omstän­dig­he­ter som inte på något är gläd­je­fyll­da, när vi fäs­ter vår blick på Gud, på allt han redan ger oss och på den fräls­ning han redan full­bor­dat för oss. Omstän­dig­he­ter­na kanske inte för­änd­ras men vårt per­spek­tiv för­änd­ras när vi ”ser in i verk­lig­he­ten själv” och ”ser upp till hans kors och ser hans tri­umf, i den död som blev livet för oss.”

Bekymra er inte!

Bekym­mer och oro har en för­må­ga att bli till en grop som vi lätt fast­nar i. Där vi — genom fort­satt oro — grä­ver oss allt dju­pa­re ner i hålet och som vi  till slut inte kan ta oss upp ifrån. Vägen upp finns inte fram­för allt i att beslu­ta sig för att slu­ta oroa sig, utan den vi fin­ner i tex­tens tred­je uppmaning:

Be!

Mot­gif­tet till att fast­na i och ätas upp av bekym­mer och svå­rig­he­ter är att be: ”…. låt Gud få veta alla era önsk­ning­ar genom bön och åkal­lan med tack­sä­gel­se.” Pau­lus säger dels att vi skall sät­ta ord på allt inför Gud i bön och dels att vi skall kom­ma ihåg att tac­ka honom. Både bönen och tack­sä­gel­sen glöm­mer vi lätt av när vi befin­ner oss i ”orons grop”. Vi tän­ker: ”Men Gud vet ju redan om min situ­a­tion och han bor­de ju veta vad som behö­ver för­änd­ras.” Ja, allt det­ta vet natur­ligt­vis redan Gud men han vill ändå att du skall sät­ta ord på det inför honom. Han vill att du skall ”be utan att trött­na” och ”ropa till honom dag och natt”, att vara som änkan i Lukas 18 som envist sök­te sin rätt hos doma­ren (Luk 18:1–8). Vi glöm­mer gär­na den enor­ma kraft som fak­tiskt finns i bönen, som kan för­änd­ra omöj­li­ga situ­a­tio­ner (se Jakob 5:16). Och även om situ­a­tio­nen inte för­änd­ras av bönen, för­änd­ras du och jag av att be. Men vi glöm­mer även kraf­ten i tack­sä­gel­sen. Om fort­satt oro får oss att kom­ma allt läng­re ner i gro­pen, har tack­sä­gel­sen en mot­satt effekt, gro­pen blir mind­re och allt det Gud redan ger oss blir större.

Tex­ten avslu­tas med ett under­bart trös­te­rikt löf­te. När vi kom­mer till Gud i bön med allt och tac­kar honom skall: ”Guds frid, som över­går allt för­stånd, beva­ra våra hjär­tan och våra tan­kar i Kristus Jesus.” Kanske Gud — genom sin nåd — ger oss bönesva­ret vi öns­kar, kanske på direk­ten eller efter fort­satt bön och vän­tan, men vi kanske ald­rig får det bönesva­ret vi öns­kar. Oav­sett, lovar Gud att hans frid som över­går allt för­stånd skall beva­ra oss helt i Jesus Kristus. En frid som över­går allt för­stånd, vil­ka under­ba­ra ord! Det är som Jesus säger till sina lär­jung­ar i sitt avslut­nings­tal i Johan­nes 14: ”Frid läm­nar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som värl­den ger. Låt inte era hjär­tan oro­as och tap­pa inte modet” (v. 27).

Är det inte det vi alla läng­tar efter — men ofta sak­nar — en bestå­en­de och djup­gå­en­de frid? Vi för­sö­ker fin­na den på en mängd oli­ka sätt men fin­ner endast kort­va­rig frid så länge vi inte fin­ner den hos Gud. Tänk att vi får kom­ma till Gud med all vår synd och skänks full­kom­lig fräls­ning genom Jesus Kristus, änt­li­gen får vi frid med Gud. Och vi får sedan stän­digt kom­ma till Gud med alla våra bekym­mer och bör­dor, och skänks Guds frid som över­går allt förstånd.