När vi flyt­ta­de till Kål­le­kärr för­sök­te jag hit­ta skogs­sti­gar nära huset att springa på och som kun­de ta mig från ett områ­de till ett annat. Jag tit­ta­de på Goog­les kar­tor men fann inga, frå­ga­de lite folk men fick ing­et napp. För någ­ra vec­kor sedan nämn­de någ­ra vän­ner — som bott länge på Tjörn — var jag kun­de hit­ta en sådan skogs­stig. När jag väl kom dit blev jag där­e­mot osä­ker på exakt var den fanns och fick där­för frå­ga en man som hjälp­te mig att hit­ta rätt. Det var en upp­tram­pad stig som fun­nits där hela tiden, som kanske använts av män­ni­skor under hund­ra­tals år, men som jag inte hit­ta­de eftersom jag inte kän­de till områ­det eller frå­ga­de rätt män­ni­skor. Jag behöv­de helt enkelt hjälp att hit­ta de ”urgam­la stigarna.”

Värl­den har sedan tidens bör­jan varit i stän­dig för­änd­ring. Men det är nog ing­en över­drift att påstå att den för­änd­ring vi sett de senas­te årtion­de­na går snab­ba­re än någon­sin. Vär­de­ring­ar som bara för någ­ra år sedan var själv­kla­ra är inte läng­re lika själv­kla­ra. Saker för­änd­ras utan att vi knappt mär­ker det eller ens reflek­te­rar över det. Sam­ti­digt ser vi hur män­ni­skor blir allt mer för­vir­ra­de och mår allt säm­re. Män­ni­skor idag behö­ver hjälp att hit­ta de urgam­la sti­gar­na, dem som män­ni­skor vand­rat på i tusen­tals år men som kanske ”växt igen” och glömts bort. Vägen fram­åt går ofta bak­åt, har du gått vil­se behö­ver du frå­ga någon om hjälp eller åter­vän­da till den plats där du började.

De urgam­la sti­gar­na eller den goda vägen som Her­ren för­kun­nar genom pro­fe­ten Jere­mia är Gud och Hans ord. Guds folk insåg inte hur vil­se de var och hur långt ifrån Gud de hade kom­mit. De hade — så att säga — bör­jat tram­pa upp nya sti­gar som Gud inte hade gett dem och som där­för led­de dem bort från honom. Jere­mia var­nar fol­ket för att det­ta kom­mer att få all­var­li­ga följ­der. Han behöv­de påmin­na dem att vän­da till­ba­ka, till den rät­ta sti­gen, till Gud och Hans ord. För endast genom att vand­ra på den goda vägen skul­le de kun­na fin­na ro för sina själar.

Jesus säger: ”Jag är vägen, san­ning­en och livet. Ing­en kom­mer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6). Jesus är vägen till gemen­skap med Gud själv, han är enda vägen till fräls­ning för alla män­ni­skor, och den goda vägen alla behö­ver vand­ra på för att fin­na verk­lig ro för sina sjä­lar (se även Matt 11:27–30).

Värl­den för­änd­ras i snabb takt men även våra kyr­kor, väl upp­tram­pa­de sti­gar väx­er igen och glömts bort. Där­för behö­ver vi som tro­en­de stän­digt åter­vän­da till Guds ord och evan­ge­li­ets san­ning­ar för att hål­la oss på den goda vägen. Vi behö­ver vand­ra i nära gemen­skap med vår Fräl­sa­re i bön och i bero­en­de av honom. Vi behö­ver även omge oss med män­ni­skor som är väl bevand­ra­de i Guds ord och kan visa oss de ”sti­gar” som vi kanske har glömt bort eller inte ser (likt vän­ner­na eller man­nen jag nämn­de i inled­ning­en som kän­de till Tjörn). Vi behö­ver även föra vida­re Guds ord till kom­man­de gene­ra­tio­ner så att de vet vil­ken väg de skall vand­ra på (Ords 22:6). Och slut­li­gen behö­ver vi slå föl­je med vils­na män­ni­skor och visa dem vägen till­ba­ka till Gud, vägen till fräls­ning genom Jesus Kristus.