Ett av män­ni­skans grund­läg­gan­de pro­blem fin­ner vi i förs­ta delen av mening­en, att hon inte ser hur stor hen­nes synd är. Men ett minst lika stort pro­blem kom­mer där­ef­ter, att hon inte ser hur oänd­ligt myc­ket stör­re Guds nåd all­tid är. Det är som pas­torn Tim Kel­ler beskri­ver evan­ge­li­ets dubb­la bud­skap: ”Vi är mer syn­di­ga och defek­ta i oss själ­va än vi någon­sin vågat tro, men ändå är vi sam­ti­digt mer äls­ka­de och accep­te­ra­de i Jesus Kristus än vi någon­sin vågat hoppas.”

Den män­ni­ska som tror att hen­nes synd är liten, kom­mer ofrån­kom­li­gen tän­ka att hon kan kom­pen­se­ra med goda gär­ning­ar för att ”beta­la till­ba­ka”. En liten synd leder inte till liten nåd, utan istäl­let till ing­en nåd alls. Den som byg­ger på egna gär­ning­ar söker näm­li­gen inte nåd utan lön från Gud, vil­ket är nådens mot­sats (Rom 4:4). Den som där­e­mot inser att syn­den är stor och att ingen­ting i värl­den kan kom­pen­se­ra för den, tving­as över­ge gär­ning­ar­na och istäl­let i tro ta emot nåden som en gåva (Rom 4:5). Den män­ni­ska kom­mer upp­le­va verk­lig­he­ten i evan­ge­li­ets under­bart goda nyhe­ter, att även om syn­den är väl­digt stor är Guds nåd all­tid oänd­ligt myc­ket större.

Pau­lus använ­der ett under­bart ord för att beskri­va hur Guds nåd är: ”Över­flö­dan­de”. Begrun­da, sma­ka och lev av des­sa ord för däri lig­ger en enorm kraft till för­vand­ling av ditt liv. Nåden är inte bara till­räck­lig. Nåden är inte bara stor. Nåden spräng­er istäl­let alla grän­ser! Ordet skul­le även kun­na över­sät­tas ”super-över­flö­dan­de”. När din synd reser sig fram­för dig som ett oöver­stig­ligt Mount Eve­rest, kan du all­tid i tro vän­da dig till Jesus Kristus och ta emot nåden som skju­ter upp i stra­to­sfä­ren och sedan ut i uni­ver­sums oänd­lig­het. Så oänd­ligt stor är Guds nåd, så över­flö­dan­de är Guds kär­lek till oss genom Jesus Kristus, så full­kom­ligt mot­tag­na och äls­ka­de är vi som Guds barn av Fadern. ”Vi är mer syn­di­ga och defek­ta i oss själ­va än vi någon­sin vågat tro, men ändå är vi sam­ti­digt mer äls­ka­de och accep­te­ra­de i Jesus Kristus än vi någon­sin vågat hoppas.”

Kanske är det inte i syn­den det bör­jar utan i nåden. Kanske är det så att vi först mås­te se hur över­flö­dan­de Guds nåd är, för att vi skall våga se och erkän­na hur stor vår synd är. Kanske är vårt dju­pas­te pro­blem inte syn­den utan att vi har en all­de­les för fut­tig upp­fatt­ning av nåden. Kanske är det där­för vi för­sö­ker med egna gär­ning­ar, för att vi i själ­va ver­ket inte tror att Guds nåd “över­flö­dar ännu mer”. Vem behö­ver något eget att byg­ga på om nåden all­tid över­flö­dar? Kanske är det där­för vi göm­mer vår synd inför både Gud och män­ni­skor, för att vi i själ­va ver­ket inte tror att Guds nåd över­flö­dar ännu mer.

Det kan vara ett oänd­ligt avstånd mel­lan hjär­nan och hjär­tat, mel­lan vad vi vet och vad vi kän­ner. Det är en sak att veta att Guds nåd är oänd­ligt stor, men en annan sak att verk­li­gen kän­na och leva efter det. Att den san­ning­en får omfor­ma och för­änd­ra hur vi ser på allt i livet, på oss själ­va och and­ra människor.

Till sist vill jag upp­ma­na dig att fun­de­ra över din upp­fatt­ning av Guds nåd. Inte bara vad du tän­ker och säger, utan ock­så vad du kän­ner och om Guds nåd syns (eller inte syns) i hur du lever ditt liv. Och fram­för allt vill jag upp­ma­na dig att stän­digt be Gud om öpp­na­de ögon för hans över­flö­dan­de nåd, att den får ett fäs­te i dju­pet av ditt hjär­ta och för­vand­lar dig rakt igenom.