Ett av män­niskans grundläg­gande prob­lem finner vi i förs­ta delen av menin­gen, att hon inte ser hur stor hennes synd är. Men ett minst lika stort prob­lem kom­mer därefter, att hon inte ser hur oändligt myck­et större Guds nåd alltid är. Det är som pas­torn Tim Keller beskriv­er evan­geli­ets dub­bla bud­skap: ”Vi är mer syn­di­ga och defek­ta i oss själ­va än vi någon­sin vågat tro, men ändå är vi sam­tidigt mer älskade och accepter­ade i Jesus Kris­tus än vi någon­sin vågat hop­pas.”

Den män­niska som tror att hennes synd är liten, kom­mer ofrånkom­li­gen tän­ka att hon kan kom­pensera med goda gärningar för att ”beta­la till­ba­ka”. En liten synd led­er inte till liten nåd, utan istäl­let till ingen nåd alls. Den som byg­ger på egna gärningar sök­er näm­li­gen inte nåd utan lön från Gud, vilket är nådens mot­sats (Rom 4:4). Den som däre­mot inser att syn­den är stor och att ingent­ing i världen kan kom­pensera för den, tvin­gas överge gärningar­na och istäl­let i tro ta emot nåden som en gåva (Rom 4:5). Den män­niska kom­mer uppl­e­va verk­ligheten i evan­geli­ets under­bart goda nyheter, att även om syn­den är väldigt stor är Guds nåd alltid oändligt myck­et större.

Paulus använ­der ett under­bart ord för att beskri­va hur Guds nåd är: ”Över­flö­dande”. Begrun­da, sma­ka och lev av dessa ord för däri lig­ger en enorm kraft till för­van­dling av ditt liv. Nåden är inte bara till­räck­lig. Nåden är inte bara stor. Nåden spränger istäl­let alla gränser! Ordet skulle även kun­na över­sät­tas ”super-över­flö­dande”. När din synd reser sig fram­för dig som ett oöver­stigligt Mount Ever­est, kan du alltid i tro vän­da dig till Jesus Kris­tus och ta emot nåden som skjuter upp i stratos­fären och sedan ut i uni­ver­sums oänd­lighet. Så oändligt stor är Guds nåd, så över­flö­dande är Guds kär­lek till oss genom Jesus Kris­tus, så ful­lkom­ligt mot­tagna och älskade är vi som Guds barn av Fadern. ”Vi är mer syn­di­ga och defek­ta i oss själ­va än vi någon­sin vågat tro, men ändå är vi sam­tidigt mer älskade och accepter­ade i Jesus Kris­tus än vi någon­sin vågat hop­pas.”

Kanske är det inte i syn­den det bör­jar utan i nåden. Kanske är det så att vi först måste se hur över­flö­dande Guds nåd är, för att vi skall våga se och erkän­na hur stor vår synd är. Kanske är vårt dju­paste prob­lem inte syn­den utan att vi har en allde­les för fut­tig upp­fat­tning av nåden. Kanske är det där­för vi försök­er med egna gärningar, för att vi i själ­va ver­ket inte tror att Guds nåd “över­flö­dar ännu mer”. Vem behöver något eget att byg­ga på om nåden alltid över­flö­dar? Kanske är det där­för vi göm­mer vår synd inför både Gud och män­niskor, för att vi i själ­va ver­ket inte tror att Guds nåd över­flö­dar ännu mer.

Det kan vara ett oändligt avstånd mel­lan hjär­nan och hjär­tat, mel­lan vad vi vet och vad vi kän­ner. Det är en sak att veta att Guds nåd är oändligt stor, men en annan sak att verk­li­gen kän­na och leva efter det. Att den san­nin­gen får omfor­ma och förän­dra hur vi ser på allt i livet, på oss själ­va och andra män­niskor.

Till sist vill jag upp­mana dig att fun­dera över din upp­fat­tning av Guds nåd. Inte bara vad du tänker och säger, utan ock­så vad du kän­ner och om Guds nåd syns (eller inte syns) i hur du lever ditt liv. Och fram­för allt vill jag upp­mana dig att ständigt be Gud om öpp­nade ögon för hans över­flö­dande nåd, att den får ett fäste i dju­pet av ditt hjär­ta och för­vand­lar dig rakt igenom.