Vad skul­le du före­dra, att tvät­ta någons föt­ter eller att någon annan tvät­ta­de dina fötter?

Vi skul­le nog helst und­vi­ka båda alter­na­ti­ven, men om vi var tvung­na att väl­ja skul­le tro­li­gen de fles­ta av oss väl­ja tvät­ta hell­re än bli tvät­ta­de — att tjä­na istäl­let för att bli betjä­nad. Även om vi kan ha svårt för att tjä­na and­ra har vi nog ändå svå­ra­re för att bli betjä­na­de av and­ra. Det mot­stån­det ser vi hos Petrus när Jesus böjer sig ner för att tvät­ta hans föt­ter. Det var natur­ligt för Petrus att tjä­na Jesus, men att Jesus tvärtom skul­le tjä­na honom var en full­kom­ligt omöj­lig tan­ke. Som svar på Petrus pro­test för­kla­rar Jesus att om han inte får tvät­ta honom först kan han inte bli frälst (13:8b).

Petrus reak­tion är på många sätt begrip­lig eftersom Jesus är den abso­lut högs­te — Konung­ars Konung — och den ende som verk­li­gen är värd att bli betjä­nad. Ändå är det han som böjer sig längst ner och gör en slavs upp­gift när han tvät­tar lär­jung­ar­nas smut­si­ga föt­ter. Det står i skarp kon­trast till hur vår värld och mak­ten fun­ge­rar. Men Jesus är en totalt annorlun­da Konung med ett annorlun­da rike, han har; ”inte kom­mit för att bli betjä­nad, utan för att tjä­na och ge sitt liv till lösen för många” (Mar­kus 10:45).

De fles­ta av oss kom­mer till Jesus med frå­gan: ”Vad kan jag göra för dig?” Det är även så alla värl­dens reli­gi­o­ner fun­ge­rar, där fräls­nings­vä­gen hand­lar om att genom gär­ning­ar för­tjä­na fräls­ning. Den krist­na tron fun­ge­rar där­e­mot helt mot­satt. Den bör­jar ald­rig i vad vi kan göra för Gud utan i vad Gud redan gjort för oss genom att sän­da Jesus Kristus som ett för­so­nings­of­fer för våra syn­der. Den krist­na tron bör­jar ald­rig i att vi skall tjä­na Jesus utan den mås­te all­tid bör­ja i att Jesus först får betjä­na oss. Den som först bli­vit betjä­nad av honom, tvät­tad full­kom­ligt ren från sin synd, kan sedan tjä­na Jesus och and­ra män­ni­skor med rätt syfte.

Du och jag bär på sam­ma mot­stånd som Petrus, även vi har enkla­re att tän­ka att vi skall tjä­na Jesus än att han först skall betjä­na oss. Vår rygg­märgs­re­ak­tion inför evan­ge­li­ets san­ning om att fräls­ning­en ute­slu­ter all form av betal­ning genom gär­ning­ar är likt Petrus mot­stånd. Men då blir även Jesu svar det­sam­ma, att vi omöj­li­gen kan bli fräls­ta utan att han först betjä­nar oss genom att tvät­ta oss rena. Det störs­ta hind­ret för att ta emot fräls­ning­ens gåva är inte syn­den i form av onda gär­ning­ar, utan i syn­den i stolt­he­ten som väg­rar ödmju­ka sig i full­kom­ligt bero­en­de av Jesus och säga: ”Her­re, jag inser att min synd är stör­re än vad jag kan för­stå, att jag inte för­tjä­nar din fräls­ning, men tvät­ta mig full­kom­ligt ren genom din nåd.”

Det är något fan­tas­tiskt gott att tjä­na både Jesus och and­ra män­ni­skor, men det kan fak­tiskt även vara något bedräg­ligt och fel­ak­tigt om vi gör det av fel syf­ten. Om vi gör det för att att för­tjä­na hans fräls­ning, och tjä­nar and­ra av själ­vis­ka syf­ten, så länge det är bekvämt och beta­lar till­ba­ka sig. Där­för behö­ver vi stän­digt åter­vän­da till kor­set och låta den oför­tjän­ta nåden först få betjä­na och för­vand­la oss, för att vi där­ef­ter skall tjä­na både Jesus och and­ra män­ni­skor av rätt syften.

På Gol­ga­ta kors har Jesus redan böjt sig ner vid våra föt­ter och möj­lig­gjort en full­kom­lig rening från all synd. Frå­gan är vad vi sva­rar honom på den­na inbju­dan?! Är vi kvar i stolt­he­ten som väg­rar ta emot hans tjä­nan­de, eller har vi ödmju­kat oss genom att låta honom tvät­ta oss full­kom­ligt rena? Och även om vi låtit Jesus göra det­ta, räc­ker det inte med att det sker endast vid ett till­fäl­le utan det behö­ver ske dag­li­gen. För vi, likt Mar­ta, kan bli så upp­tag­na med allt vi mås­te hin­na med så att våra hjär­tan hård­nar och vi glöm­mer det mest nöd­vän­di­ga — att sit­ta vi Her­rens föt­ter och lyss­na till hans ord (Lukas 10:38–42).