Ett… två… tre… hop­pa! Bar­net hop­par och fång­as av för­äl­dern, var­på bar­net skri­ker: Igen! Igen! Många av oss har nog erfa­ren­het av det­ta, både som barn och vux­na, hur bar­net står på en höjd och släng­er sig i våra armar. Förs­ta gång­en är hon tro­li­gen tvek­sam till att hop­pa, men ju fler gång­er hon har erfa­rit att någon tagit emot hen­ne, desto säk­ra­re blir hon och vill göra det igen. Det här är en väl­digt bra beskriv­ning av hur en bib­lisk tro ser ut.

Har du någon gång fun­de­rat över hur en män­ni­ska blir en kris­ten och kom­mer till tro på Jesus? I Romar­bre­vets tion­de kapi­tel för­kla­rar Pau­lus att: ”…om du med din mun bekän­ner att Jesus är Her­ren och i ditt hjär­ta tror att i ditt hjär­ta tror att Gud har upp­väckt honom från de döda, ska du bli frälst” (Rom 10:9). Någ­ra ver­ser sena­re för­kla­rar Pau­lus hur en män­ni­ska kom­mer till en sådan ”hjär­tats tro”. Han ger oss föl­jan­de ked­ja av hän­del­ser (i vers 14–16): först behö­ver en män­ni­ska behö­ver sän­das ut med upp­dra­get att berät­ta (vil­ket är alla krist­nas kal­lel­se, se Matt 28:18–20), de behö­ver sedan för­kla­ra evan­ge­li­ets goda nyhe­ter om Jesu för­so­nings­död och upp­stån­del­se. Män­ni­skor behö­ver i sin tur lyss­na till bud­ska­pet och för­stå att Jesus är den enda som kan fräl­sa dem, för att där­i­ge­nom ropa till honom om rädd­ning. Pau­lus ger oss det under­ba­ra löf­tet att; ”Var och en som åkal­lar Her­rens namn ska bli frälst” (Rom 10:13). Det är där­för Pau­lus slår fast att tron kom­mer av pre­di­kan, eller orda­grant, genom att lyssna/höra evan­ge­li­ets bud­skap. Genom allt det­ta mås­te den Heli­ge Andes kraft ver­ka för att öpp­na män­ni­skors ögon, öron och hjär­tan, för att ta emot fräls­ning­ens bud­skap (läs gär­na Apost­lagär­ning­ar­na 16:11–15 där vi tyd­ligt ser hur allt det­ta sker).

Det här kan låta inveck­lat, men är egent­li­gen inte det. Det är lika enkelt som att bar­net kas­tar sig till den vux­ne, hon gör det där­för att hon litar på per­so­nen. Dels där­för att hon kän­ner per­so­nen och vet att hon kan lita på honom, och dels där­för att hon har hop­pat tidi­ga­re och har erfa­ren­he­ten av att bli mot­ta­gen. Den tilli­ten har hon inte där­för att hon bestäm­mer sig för den, utan den sit­ter i krop­pen som en erfa­ren­het. På sam­ma sätt fun­ge­rar den fräl­san­de tron på Jesus Kristus. Du litar på honom där­för att du vet att han hål­ler att lita på, du ber honom om rädd­ning där­för att du för­står att han verk­li­gen kan räd­da dig. Det vore tvärtom ytterst märk­ligt om någon som helt sak­na­de kun­ska­pen om Gud och evan­ge­li­et, helt och fullt skul­le lita på honom. Så fun­ge­rar det inte i mel­lan­mänsk­li­ga rela­tio­ner och så fun­ge­rar det inte hel­ler i rela­tio­nen till Gud. Nej, du litar på Jesus där­för att han visat sig till­för­lit­lig. Annorlun­da uttryckt, i sjö­nöd litar du på att flyt­väs­ten och inte ste­nen skall räd­da dig, där­för att du vet att flyt­väs­ten bär dig.

Evan­ge­li­et säger att alla män­ni­skor är hopp­löst för­lo­ra­de i syn­den, och att våra egna för­sök och gär­ning­ar omöj­li­gen kan för­änd­ra vårt till­stånd. Sam­ti­digt för­kla­rar evan­ge­li­et att Jesus Kristus helt och fullt gjort klart vår rädd­ning och det enda vi behö­ver göra är att lita på den­na rädd­ning, pre­cis som vi skul­le lita på flyt­väs­ten i sjö­nö­den. När en män­ni­ska lyss­nar till evan­ge­li­et och Guds ord får hon både kun­ska­pen och erfa­ren­he­ten av att Jesu rädd­ning verk­li­gen hål­ler. Den som blir frälst står, så att säga, på mur­kan­ten och släng­er sig i Jesus armar där­för att hon för­stått att han helt och fullt kom­mer ta emot henne.

Om du inte är en kris­ten och und­rar hur du kan bli frälst, är sva­ret att du behö­ver lyss­na till Guds ord för att för­stå den rädd­ning som Jesus redan full­bor­dat för dig.

Om du är en tro­en­de och und­rar var­för du sak­nar tro, är sva­ret att du åter­kom­man­de behö­ver lyss­na till Guds ord så att dina ögon öpp­nas för Guds oer­hör­da trofasthet.