Ett… två… tre… hop­pa! Bar­net hop­par och fån­gas av föräldern, varpå bar­net skrik­er: Igen! Igen! Mån­ga av oss har nog erfaren­het av det­ta, både som barn och vux­na, hur bar­net står på en höjd och slänger sig i våra armar. Förs­ta gån­gen är hon troli­gen tvek­sam till att hop­pa, men ju fler gånger hon har erfar­it att någon tag­it emot henne, desto säkrare blir hon och vill göra det igen. Det här är en väldigt bra beskrivn­ing av hur en bib­lisk tro ser ut.

Har du någon gång fun­der­at över hur en män­niska blir en kris­ten och kom­mer till tro på Jesus? I Romar­brevets tionde kapi­tel förk­larar Paulus att: ”…om du med din mun bekän­ner att Jesus är Her­ren och i ditt hjär­ta tror att i ditt hjär­ta tror att Gud har uppväckt hon­om från de döda, ska du bli frälst” (Rom 10:9). Några vers­er senare förk­larar Paulus hur en män­niska kom­mer till en sådan ”hjär­tats tro”. Han ger oss föl­jande ked­ja av hän­delser (i vers 14–16): först behöver en män­niska behöver sän­das ut med upp­draget att berät­ta (vilket är alla krist­nas kallelse, se Matt 28:18–20), de behöver sedan förk­lara evan­geli­ets goda nyheter om Jesu för­son­ings­död och upp­stån­delse. Män­niskor behöver i sin tur lyssna till bud­skapet och förstå att Jesus är den enda som kan fräl­sa dem, för att därigenom ropa till hon­om om räddning. Paulus ger oss det under­bara löftet att; ”Var och en som åkallar Her­rens namn ska bli frälst” (Rom 10:13). Det är där­för Paulus slår fast att tron kom­mer av predikan, eller orda­grant, genom att lyssna/höra evan­geli­ets bud­skap. Genom allt det­ta måste den Helige Andes kraft ver­ka för att öpp­na män­nisko­rs ögon, öron och hjär­tan, för att ta emot fräl­snin­gens bud­skap (läs gär­na Apos­t­lagärningar­na 16:11–15 där vi tydligt ser hur allt det­ta sker).

Det här kan låta inveck­lat, men är egentli­gen inte det. Det är lika enkelt som att bar­net kas­tar sig till den vuxne, hon gör det där­för att hon litar på per­so­n­en. Dels där­för att hon kän­ner per­so­n­en och vet att hon kan lita på hon­om, och dels där­för att hon har hop­pat tidi­gare och har erfaren­heten av att bli mot­ta­gen. Den tilliten har hon inte där­för att hon bestäm­mer sig för den, utan den sit­ter i krop­pen som en erfaren­het. På sam­ma sätt funger­ar den fräl­sande tron på Jesus Kris­tus. Du litar på hon­om där­för att du vet att han håller att lita på, du ber hon­om om räddning där­för att du förstår att han verk­li­gen kan räd­da dig. Det vore tvär­tom ytterst märk­ligt om någon som helt sak­nade kun­skapen om Gud och evan­geli­et, helt och fullt skulle lita på hon­om. Så funger­ar det inte i mel­lan­män­skli­ga rela­tion­er och så funger­ar det inte heller i rela­tio­nen till Gud. Nej, du litar på Jesus där­för att han visat sig tillför­l­itlig. Annor­lun­da uttryckt, i sjönöd litar du på att fly­tvästen och inte ste­nen skall räd­da dig, där­för att du vet att fly­tvästen bär dig.

Evan­geli­et säger att alla män­niskor är hop­plöst för­lorade i syn­den, och att våra egna försök och gärningar omöjli­gen kan förän­dra vårt till­stånd. Sam­tidigt förk­larar evan­geli­et att Jesus Kris­tus helt och fullt gjort klart vår räddning och det enda vi behöver göra är att lita på den­na räddning, pre­cis som vi skulle lita på fly­tvästen i sjönö­den. När en män­niska lyssnar till evan­geli­et och Guds ord får hon både kun­skapen och erfaren­heten av att Jesu räddning verk­li­gen håller. Den som blir frälst står, så att säga, på murkan­ten och slänger sig i Jesus armar där­för att hon förstått att han helt och fullt kom­mer ta emot henne.

Om du inte är en kris­ten och undrar hur du kan bli frälst, är svaret att du behöver lyssna till Guds ord för att förstå den räddning som Jesus redan full­bor­dat för dig.

Om du är en troende och undrar var­för du sak­nar tro, är svaret att du återkom­mande behöver lyssna till Guds ord så att dina ögon öpp­nas för Guds oer­hör­da tro­fas­thet.