Jesus var på besök hem­ma hos Mar­ta och Maria i Beta­nia. Maria ”sat­te sig vid Her­rens föt­ter och lyss­na­de till hans ord” (10:39), medan Mar­ta ”var helt upp­ta­gen med allt som skul­le stäl­las i ord­ning” (10:40). Den goda delen som Maria hade valt, och som Jesus även upp­munt­ra­de Mar­ta att väl­ja, var att ta tid för den nära gemen­ska­pen med honom. Jesus vän­der sig inte mot ord­ning och reda eller hårt arbe­te, utan mot att vara så upp­tag­na med allt vi behö­ver göra, så att vi ald­rig fin­ner tid för bön och bibel­läs­ning. Eller när vi väl fin­ner tiden är vi så tröt­ta att vi kanske som­nar, eftersom allt annat har hun­nit före. Det är just Mar­tas och vår pri­o­ri­te­rings­ord­ning Jesus vill åt. Istäl­let för att bör­ja i allt som mås­te göras vill Jesus upp­munt­ra oss bör­ja med att sit­ta vid hans föt­ter. Och en god regel är att bör­ja var­je mor­gon med bön och bibel­läs­ning, att vi gör det är vik­ti­ga­re än läng­den på stun­den. Även om det inte sker på mor­go­nen är det vik­tigt att vi just pri­o­ri­te­rar stun­den, att vi helt enkelt har en bestämd tid då vi tar den tiden. Pre­cis som allt annat i livet, kom­mer inte goda vanor av sig själv utan genom att vi beslu­tar oss för dem.

Vi lever hek­tis­ka liv och många gång­er räc­ker inte tiden till. Men med som­ma­ren kom­mer semestern för de fles­ta av oss. En peri­od då vi har mer tid, eller åtminsto­ne möj­lig­he­ten att tyd­li­ga­re pri­o­ri­te­ra vad vi gör av tiden. Jag skul­le där­för vil­ja upp­munt­ra dig att under den­na som­ma­ren beslu­ta dig för någon form av dag­lig bön och bibel­läs­ning. Semestern kan på så sätt bli ett ypper­ligt till­fäl­le att öva upp nya vanor som fort­sät­ter efteråt.

Semes­ter inne­bär ju väl­be­höv­lig vila och ledig­het från våra arbe­ten. Men den dju­pa­re vilan vi alla behö­ver finns inte enbart där, utan fram­för allt i gemen­ska­pen med vår Fräl­sa­re (se Matt 11:28–30). Bara hos Honom fin­ner vår själ verk­lig ro och vila, när vi mät­tas av hans full­bor­da­de ”arbe­te” på kor­set, när han får lyf­ta av våra bör­dor och vi får lära av honom.

Där­e­mot är bön och bibel­läs­ning all­de­les för säl­lan sam­man­kopp­lat med vila för oss krist­na, utan många gång­er något vi bor­de eller mås­te göra. Där­för behö­ver både vår upp­fatt­ning av bönen och vår bild av honom vi möter i bönen för­änd­ras. Han är inte vår chef eller doma­re, utan vår äls­ka­de Far, som äls­kar oss oänd­ligt och har en enorm omsorg om oss. Vår synd och våra bör­dor är ald­rig ett bekym­mer för honom, vi är ald­rig en belast­ning för honom. Utan tvärtom läng­tar han efter och äls­kar att ge oss av sin nåd, kär­lek och barm­här­tig­het. Han läng­tar efter och äls­kar att lyf­ta av oss våra bör­dor och skän­ka oss verk­lig vila. Ja, han fin­ner gläd­je och fröjd i gemen­ska­pen med oss (se ex. Sefan­ja 3:17). Vem skul­le inte vil­ja umgås med en sådan Far? Vem skul­le inte vil­ja lära kän­na honom än mer genom hans ord?

Ta med dig bibeln ut i natu­ren, växt­hu­set eller på båten, många gång­er får vi and­ra per­spek­tiv när vi läser om och ber till Ska­pel­sens Gud mitt i ska­pel­sen. Gå en pro­me­nad och sam­ta­la med Gud under pro­me­na­den. Bestäm dig för att läsa en bibel­bok eller fle­ra under som­ma­ren, åter­i­gen det är bätt­re att bör­ja i det lil­la och vara tro­gen än att gå ut stort och att det inte håller.