I som­ras bodde vi i en stu­ga ute i sko­gen. På toalet­ten ovan­för hand­fatet fanns det inte en spegel som det brukar, utan istäl­let ett litet fön­ster med utsikt mot sko­gen. Det i sin tur gjorde att jag under semes­ter­veck­an näs­tan aldrig såg mig själv i spegeln. Å ena sidan väldigt befriande, å andra sidan kunde jag mis­sa exem­pelvis smuts i ansik­tet. En spegel kan hjäl­pa oss att se matrester mel­lan tän­der­na, men vi använ­der knap­past spegeln för att få bort dem. Det­ta är fak­tiskt en bra bild av hur Guds lag funger­ar.

För­ra veck­an berörde jag som kor­tast hur lagen kan använ­das felak­tigt, den­na vec­ka vill jag utveck­la det­ta ytterli­gare. Det finns åtmin­stone två van­li­ga mis­supp­fat­tningar om Guds lag som vi lätt ham­nar i. Den ena är när lagen blir en väg till frälsning/helgelse medan den andra är när vi upp­fat­tar lagen i sig själv som felak­tig.

Den förs­ta är van­ligt förekom­mande bland män­niskor både i och utan­för kyrkan, och återkom­mer fak­tiskt i mån­ga av våra kyrko­rs förkun­nelse. Det är upp­fat­tnin­gen att Gud gav sin lag för att män­niskan skulle förstå den, sedan lyda den (i egen kraft och kanske med lite hjälp från Gud), för att därigenom vin­na fräl­sning och sedan for­mas till Guds likhet. Men Paulus säger något helt mot­satt, att det var ”genom lagen jag lärde kän­na syn­den”, och på ett annat ställe het­er det att “ingen män­niska förk­laras rät­tfärdig inför hon­om genom lag­gärningar. Genom lagen ges insikt om synd” (Rom 3:20). Gud gav aldrig lagen som en väg till fräl­sning, utan — tvär­tom — för att vi genom den skulle lära kän­na och få insikt om vår synd. Annor­lun­da uttryckt: ”Lagen skall vara spegeln som får oss att se syn­den i vårt liv.” Medan vi ofta tänker: ”Jag måste lyda lagen för att bli en god män­niska”, säger Paulus att lagen vill få oss att kän­na: ”Jag kan omöjli­gen lyda lagen på grund av att jag inte är en god män­niska.” Lagen vill allt­så föra oss till den plats där vi inser omöj­ligheten i att vin­na fräl­sning genom egna gärningar, kraft eller för­må­ga.

Inför den­na san­ning är det lätt att ham­na i mis­supp­fat­tnin­gen att lagen skulle vara prob­lemet, som Paulus uttryck­er med orden: ”… att lagen är synd.” Paulus svarar lika snabbt på sin egen frå­ga med att det­ta abso­lut inte är fal­l­et, och senare i sam­ma kapi­tel skriv­er han: “att lagen (är) helig och budordet heligt, rätt och gott” (7:12). Lagen är allt­så ful­lkom­ligt god och helig, den vis­ar på Guds ful­lkom­li­ga karak­tär, och skulle alla män­niskor leva fullt ut efter den hade vi levt i en per­fekt värld. Prob­lemet är att ingen män­niska gör det, inte ens i närheten, och där­för ser vår värld ut som den gör. Det är just det­ta lagen vill få oss att inse. Den vill avs­lö­ja syn­den som bor i vårt hjär­ta, avs­lö­ja mak­ten den har över våra liv, dess oer­hör­da kraft som aldrig kan täm­jas hur myck­et lag vi än får och vil­jekraft vi än upp­bå­dar.

Först när vi ser oss i spegeln får vi syn på ”yttre smuts”, och på sam­ma sätt är det först när vi ”ser oss i lagen” som vi får syn på vår inre synd. En män­niska kan tyc­ka sig vara gan­s­ka god och bra, så länge hon jäm­för sig med andra eller utgår från sin egen mått­stock. Men när hon ställs inför Guds mått­stock i lagen inser hon (förhopp­n­ingsvis) hur hon omöjli­gen kan leva upp till den. Till den insik­ten vill lagen leda var­je män­niska, men det är ock­så från den insik­ten som de fles­ta män­niskor väl­jer fel väg. De tänker: ”Bara jag anstränger mig ännu hår­dare så skall det gå”. Det är lika döds­dömt som att försö­ka få bort smut­sen mel­lan tän­der­na med hjälp av en spegel. Nej, när Guds lag för oss till den insik­ten behöver evan­geli­et öpp­na våra ögon inför hon­om som redan ful­lkom­ligt tag­it bort vår synd — Jesus Kris­tus. Enda sät­tet att bli fri från lagen — fri från den ständi­ga strä­van att försö­ka leva upp till dess krav — är att dö bort från den genom tron på Kris­tus. Han som redan full­bor­dat lagen för vår skull. Då hän­der det under som jag skrev om för­ra veck­an, att lagen skrivs på våra hjär­tan.

Kan vi då kas­ta bort Guds lag?! Abso­lut inte. Men vi måste använ­da den på rätt sätt, som en spegel och inte för rengöring, och till rätt män­niskor. I 1 Tim­o­teus­brevet skriv­er Paulus att lagen “inte är till för rät­tfärdi­ga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syn­dare, ohe­li­ga och oan­dli­ga” (1 Tim 1:9). Annor­lun­da uttryckt, lagen finns inte till för de troende utan för de otroende. Dess syfte är att föra den otroende till fräl­sning. Medan den fräl­s­ta män­niskan har dött bort från lagen och istäl­let lever det nya livet i Andens tjänst (Rom 7:6) där Jesus Kris­tus och nåden har her­ravälde och inte lagen. Om syn­den har stor makt över den som inte tror, har nåden oändligt myck­et större kraft till för­van­dling över den som kom­mit till tro.