I sön­dags pre­di­ka­de jag över lik­nel­sen om den för­lo­ra­de sonen från Lukas kapi­tel 15. Ett mer pas­san­de namn för lik­nel­sen är nog de för­lo­ra­de söner­na. Det är näm­li­gen inte enbart den yng­re sonen som är för­lo­rad och skild från Gud, utan lik­väl den äld­re. Den yng­re sonen genom att bry­ta mot alla mora­lis­ka reg­ler och gå sin egen väg. Den äld­re sonen genom att för­sö­ka hål­la mora­lis­ka reg­ler och vara väl­digt god. På ytan såg det väl­digt oli­ka ut, men i grun­den gick båda sin egen väg. Båda för­sök­te fin­na vägen till fräls­ning genom egna för­sök och var där­för sina ”egna frälsare”.

Orsa­ken till deras age­ran­de fin­ner vi i deras fel­ak­ti­ga upp­fatt­ning­ar om pap­pan. Den yng­re sonen såg honom som en tvångs­trö­ja och gläd­je­dö­da­re, som han tvung­et behöv­de bli fri från för att fin­na lyc­ka och gläd­je. Den äld­re sonen såg honom sna­ra­re som en slav­dri­va­re som all­tid kräv­de mer, som snål och miss­unn­sam. Ing­en av dem hade sett pap­pans oer­hör­da kär­lek, omsorg och god­het. Båda söner­na var skil­da från fadern. Den yng­re rent fysiskt medan den äld­re, trots att han var på sam­ma plats, ändå var avskild från fadern.

Bibeln delar inte upp mänsk­lig­he­ten i goda och onda män­ni­skor. Där vis­sa är mer för­tjän­ta av Guds fräls­ning och kär­lek medan and­ra är mind­re, där vis­sa behö­ver fräls­ning­en medan and­ra inte behö­ver den. Bibelns bud­skap säger istäl­let att alla män­ni­skor är för­lo­ra­de och skil­da från Gud, vare sig vi är väl­digt lag­ly­di­ga (äld­re sonen) eller jagar fri­he­ten (yng­re sonen). Och att alla män­ni­skor är kal­la­de att inse det­ta, vän­da om och söka vår fräls­ning endast hos Jesus Kristus.

Det finns åtminsto­ne två saker som hål­ler oss bor­ta från att vän­da om till Gud. Det ena hind­ret är att vi inte vill se vår synd, och där­för inte hel­ler för­står vårt despe­ra­ta behov av rädd­ning (likt den äld­re sonen). Det and­ra, om vi väl fått syn på vår synd, är att vi har all­de­les för liten för­stå­el­se av Guds oer­hör­da nåd, god­het och kär­lek till syn­da­re som vän­der om. Vi tror inte att Gud kan se rakt ige­nom oss, in i det dju­pas­te mörk­ret av våra hjär­tan och ändå äls­ka och för­lå­ta oss. Vi hör om Guds kär­lek och för­lå­tel­se men tän­ker att den har en gräns, eftersom vår egen och and­ra män­ni­skors kär­lek och för­lå­tel­se all­tid har det. Men pre­cis som Gud är oänd­lig är hans kär­lek och för­lå­tel­se oänd­lig, till den som vän­der om till honom (Ps 103:8–13). Vi kan ald­rig uttöm­ma Guds kär­lek och för­lå­tel­se. Eftersom vi har all­de­les för liten bild av Guds nåd fort­sät­ter vi anting­en med vår lag­lyd­nad eller med vårt fri­hets­sö­kan­de. Vi fort­sät­ter tro att vi kan göm­ma vår synd eller kom­pen­se­ra för den.

För den yng­re sonen räck­te det med att för­stå en liten del av faderns god­het för att han skul­le våga vän­da om och be om för­lå­tel­se (Luk 15:17–18). Det är där­e­mot först när han kom­mer hem som han för­står att faderns god­het över­träf­fa­de allt han någon­sin vågat hop­pas på (Luk 15:20, 22–24). På sam­ma sätt är det med dig och mig. När vi ser Guds god­het och nåd, vågar vi vän­da om till honom. Men det är först när vi väl kom­mer till honom som vi får erfa­ra att den över­träf­far allt vi någon­sin vågat hop­pas på.

Så här skri­ver den eng­els­ke teo­lo­gen och pre­di­kan­ten Tho­mas Good­win (1600–1680) om detta:

”Det som hål­ler bor­ta män­ni­skor är att de inte kän­ner Kristi hjär­ta och sin­ne. (…) San­ning­en är att han är gla­da­re över oss, än vi är över honom. (…) Han som kom ner från him­len för att dö för dig, kom­mer för att möta dig mer än halv­vägs pre­cis som vi såg att den för­lo­ra­de sonens fader gjor­de. (…) Åh, kom där­för till honom! Om du kän­de hans hjär­ta, skul­le du göra det.”

Så… kom till Jesus, inte bara en gång utan stän­digt. Kom inte när du tror att du gjort dig för­tjänt av det eller för­sökt att stä­da upp ditt liv, utan kom med all din synd och mör­ker. Han kom­mer möta dig mer än halv­vägs och över­ö­sa dig med sin oänd­li­ga nåd och förlåtelse.