Ord kan ver­ka små och obe­tyd­li­ga. Men ord kan göra en enorm skill­nad, både posi­tivt och nega­tivt. Ord kan ska­pa världs­krig och kon­flik­ter, det kan rase­ra rela­tio­ner och en män­niskas anse­en­de. Men ord kan även med­ver­ka till för­so­ning och för­lå­tel­se, det kan åter­upp­byg­ga rela­tio­ner och upp­munt­ra. Hur vi använ­der våra ord är där­för ing­en ovik­tig sak, utan av avgö­ran­de roll. Sam­ti­digt är vi ofta omed­vet­na om hur vi fak­tiskt talar och vad vi fak­tiskt säger. Stan­na där­för upp och fun­de­ra över hur du de senas­te tim­mar­na, dagar­na eller vec­kan har talat till dem som du har run­tom­kring dig. Till arbets­kam­ra­ter, famil­je­med­lem­mar, vän­ner, kas­sörs­kan på ICA eller per­so­nen i kundsup­por­ten. Men fun­de­ra även över hur du talat om män­ni­skor som inte hört vad du har sagt om dem.

Hur använ­der du dina ord egent­li­gen? (Utgå inte från dig själv, utan sätt dig in i hur and­ra, som lyss­nar till dig, upp­le­ver det.)

Att stan­na upp och fun­de­ra över det­ta är både smärt­samt och nyt­tigt. Smärt­sam, där­för att alla som ärligt grans­kar hur man använ­der sina ord, inser hur ofta man felar på det­ta områ­de. Det är som David ber tidi­ga­re i Psalm 19 (vers 13): ”Vem mär­ker hur ofta han felar? För­låt mig mina hem­li­ga bris­ter”. Nyt­tigt, där­för att det är först när vi ser vår synd som vi kan vän­da om och be Gud om hel­gel­se på det området.

I Jakobs­bre­vet kapi­tel 3 (läs gär­na hela kapit­let själv) lik­nar Jakob tung­an vid ett roder på en stor båt. På sam­ma sätt som rod­ret är litet men styr hela båten, är tung­an liten men styr hela krop­pen. Ja, han säger att den är full av död­ligt gift och lik­nar den vid en eld, som är antänd av djä­vu­len själv, och som där­för kan sät­ta igång fruk­tans­vär­da skogs­brän­der. Jakob kon­sta­te­rar krasst att ing­en män­ni­ska kan täm­ja sin tunga, det är helt omöjligt.

När vi kom­mit till insik­ten om vår synd och vårt behov av hel­gel­se ham­nar vi många gång­er fel, när vi tror att för­änd­ring­en skall ske i egen kraft: ”Jag behö­ver bara bestäm­ma mig för att tala annorlun­da.” Att bestäm­ma sig är natur­ligt­vis bra, och där vi bör bör­ja. Men om det beror enbart på vårt beslut, kom­mer det enbart ske en kort­va­rig och ytlig för­änd­ring i våra liv. Det vi behö­ver bestäm­ma oss för, är det som Psalm 19 beskrev i inled­ning­en, att Gud får hel­ga vårt tal. Men inte bara det, att Gud får för­änd­ra våra hjär­tan (”hjär­tats tan­kar”) för det är där­i­från vårt tal har sitt ursprung. Jakob som beskri­ver det som oli­ka käll­flö­den eller oli­ka träd som bär oli­ka frukt (Jak 3:10–12). Det hjäl­per näm­li­gen föga om vi bara bestäm­mer oss att använ­da våra ord annorlun­da, om våra hjär­tan för­blir oför­änd­ra­de. Med Jesu ord: ”Vad hjär­tat är fullt av, det talar mun­nen. En god män­ni­ska tar fram ur sitt goda för­råd det som är gott, och en ond män­ni­ska tar fram ur sitt onda för­råd det som är ont.” (Matt 12:34b-35).

Låt oss åter­kom­man­de stan­na upp och fun­de­ra över hur vi använ­der våra ord. Låt oss vän­da om och be Gud, och män­ni­skor, om för­lå­tel­se när vi inser att vi felat. Låt oss stäm­ma in i bönen från Psalm 19 om att Gud får för­vand­la vårt hjär­tas tan­kar och hel­ga vårt tal. Låt oss även bli bätt­re på att upp­munt­ra varand­ra. Att inte bara se goda egen­ska­per hos varand­ra utan att ock­så säga det till varand­ra. För som sagt, ord kan göra en enorm skill­nad, inte bara inte bara i att rase­ra utan även i att byg­ga upp och uppmuntra.