Ord kan ver­ka små och obe­ty­dli­ga. Men ord kan göra en enorm skill­nad, både pos­i­tivt och neg­a­tivt. Ord kan ska­pa värld­skrig och kon­flik­ter, det kan rasera rela­tion­er och en män­niskas anseende. Men ord kan även med­ver­ka till för­son­ing och för­lå­telse, det kan återupp­byg­ga rela­tion­er och upp­muntra. Hur vi använ­der våra ord är där­för ingen ovik­tig sak, utan av avgörande roll. Sam­tidigt är vi ofta omed­vet­na om hur vi fak­tiskt talar och vad vi fak­tiskt säger. Stan­na där­för upp och fun­dera över hur du de senaste tim­mar­na, dagar­na eller veck­an har talat till dem som du har run­tomkring dig. Till arbet­skam­rater, famil­jemedlem­mar, vän­ner, kassörskan på ICA eller per­so­n­en i kund­sup­port­en. Men fun­dera även över hur du talat om män­niskor som inte hört vad du har sagt om dem.

Hur använ­der du dina ord egentli­gen? (Utgå inte från dig själv, utan sätt dig in i hur andra, som lyssnar till dig, upplever det.)

Att stan­na upp och fun­dera över det­ta är både smärt­samt och nyt­tigt. Smärt­sam, där­för att alla som ärligt granskar hur man använ­der sina ord, inser hur ofta man felar på det­ta område. Det är som David ber tidi­gare i Psalm 19 (vers 13): ”Vem märk­er hur ofta han felar? För­låt mig mina hem­li­ga bris­ter”. Nyt­tigt, där­för att det är först när vi ser vår synd som vi kan vän­da om och be Gud om hel­gelse på det området.

I Jakob­s­brevet kapi­tel 3 (läs gär­na hela kapit­let själv) lik­nar Jakob tun­gan vid ett roder på en stor båt. På sam­ma sätt som rodret är litet men styr hela båten, är tun­gan liten men styr hela krop­pen. Ja, han säger att den är full av dödligt gift och lik­nar den vid en eld, som är antänd av djävulen själv, och som där­för kan sät­ta igång fruk­tans­vär­da skogs­brän­der. Jakob kon­stat­er­ar krasst att ingen män­niska kan täm­ja sin tun­ga, det är helt omöjligt.

När vi kom­mit till insik­ten om vår synd och vårt behov av hel­gelse ham­nar vi mån­ga gånger fel, när vi tror att förän­drin­gen skall ske i egen kraft: ”Jag behöver bara bestäm­ma mig för att tala annor­lun­da.” Att bestäm­ma sig är naturligtvis bra, och där vi bör bör­ja. Men om det beror enbart på vårt beslut, kom­mer det enbart ske en kort­varig och ytlig förän­dring i våra liv. Det vi behöver bestäm­ma oss för, är det som Psalm 19 beskrev i inled­nin­gen, att Gud får hel­ga vårt tal. Men inte bara det, att Gud får förän­dra våra hjär­tan (”hjär­tats tankar”) för det är därifrån vårt tal har sitt ursprung. Jakob som beskriv­er det som oli­ka käll­flö­den eller oli­ka träd som bär oli­ka frukt (Jak 3:10–12). Det hjälper näm­li­gen föga om vi bara bestäm­mer oss att använ­da våra ord annor­lun­da, om våra hjär­tan för­blir oförän­drade. Med Jesu ord: ”Vad hjär­tat är fullt av, det talar munnen. En god män­niska tar fram ur sitt goda för­råd det som är gott, och en ond män­niska tar fram ur sitt onda för­råd det som är ont.” (Matt 12:34b-35).

Låt oss återkom­mande stan­na upp och fun­dera över hur vi använ­der våra ord. Låt oss vän­da om och be Gud, och män­niskor, om för­lå­telse när vi inser att vi felat. Låt oss stäm­ma in i bönen från Psalm 19 om att Gud får för­vand­la vårt hjär­tas tankar och hel­ga vårt tal. Låt oss även bli bät­tre på att upp­muntra varan­dra. Att inte bara se goda egen­skaper hos varan­dra utan att ock­så säga det till varan­dra. För som sagt, ord kan göra en enorm skill­nad, inte bara inte bara i att rasera utan även i att byg­ga upp och upp­muntra.