Jag tror att det knap­past kan ha undgått någon hur delar av staden Kiruna fly­t­tat från en plats till en annan. Anled­nin­gen var att gru­vbry­t­nin­gen i närheten hade gjort att marken bliv­it så insta­bil att det med tiden fanns stor risk att den gav vika och drog med sig husen som fanns där ovan­för. Tänk dig att du bott i ett av dessa husen, och att en av dina grannar inte ville fly­t­ta med utan ville stan­na kvar. Vad hade du gjort då? Du hade med all säk­er­het på allt sätt försökt över­ty­ga hon­om om faran med att stan­na och upp­manat hon­om att fly­t­ta med.

I en teck­nad serie av den amerikanske seri­etecknaren Jules Feif­fer står en man och tit­tar upp mot himlen när en annan kom­mer för­bi och frå­gar vad han gör. Man­nen svarar att ”jag vän­tar på han som skall kom­ma till­ba­ka; det är vad jag gör.” Den andre rep­lik­er­ar: ”Men det är ju löjligt; han kom­mer inte till­ba­ka där uppifrån. Du kan finna hon­om mitt i ditt vardagsliv — att äls­ka din granne, göra gott mot dem som hatar dig, att lida för san­nin­gen.” Då sva­rade man­nen, ”Sa du lida för san­nin­gen?”. I seriens sista ruta ser man hur båda tit­tar upp mot himlen, och den förste man­nen säger: ”Jag tyck­er att det här är en mer bekväm posi­tion.”

Feif­fer hade inte rätt om att Jesus inte kom­mer till­ba­ka på him­lens moln, men han hade rätt om att vi fram till dess han kom­mer till­ba­ka inte skall stå och tit­ta mot himlen utan leva annor­lun­da liv här och nu. I tex­ten från Titus­brevet förk­larar Paulus att vår fräl­sning och vårt evi­ga hopp; ”att vår store Gud och Fräl­sare Jesus Kris­tus skall trä­da fram i härlighet” bor­de upp­fyl­la oss med en ”iver att göra goda gärningar”. Lik­nande upp­man­ing finner vi i en av tex­ter­na vi läste i sönda­gens gud­stjänst: ”Då nu allt det­ta går mot sin upplös­ning, hur heligt och gud­fruk­tigt skall ni då inte leva, medan ni vän­tar på Guds dag” (2 Petr. 3:11–12). Och när Hebreer­brevets för­fattare förk­larar var­för Abra­ham levde annor­lun­da, såsom en främ­ling i den här världen var det där­för att han ”vän­tade på staden med de fas­ta grund­valar­na, den som Gud har for­mat och ska­p­at” (Heb 11:10).

Helt enkelt; om vi vet att den här världen förr eller senare går mot sin under­gång, och att män­niskor utan fräl­snin­gen från Jesus Kris­tus kanske lever 80–90 år på sin höjd men därefter går evigt för­lorade, bor­de vi vara oer­hört ivri­ga att göra goda gärningar. Att vi har ett him­mel­skt hopp kan inte göra oss världs­från­vän­da eller pas­si­va här på jor­den, utan det måste göra oss ytterst akti­va i att göra gott (på en mängd områ­den) och kalla män­niskor till det­ta evi­ga hopp, den­na evi­ga stad vars grund­valar aldrig kan ge vika.

Pas­torn Will Camp­bell (1924–2013) berät­tar om en anabap­tis­tisk kvin­na som levde i Antwer­pen. Hon blev arrester­ad för att hon förkun­nade evan­geli­et om Jesus Kris­tus, för att hon läste Guds ord på egen hand och för att hon stud­er­ade och sam­ta­lade om tron med andra. Hon ställdes inför rät­ta och ankla­gades under hår­da förhör av präster­na för kät­teri och torter­ades av myn­digheter­na. Efter sex månad­er i fän­gelse vägrade hon gå med på att slu­ta predi­ka Ordet eller läsa Bibeln på egen hand. Myn­digheter­na dömde där­för henne till döden den 5 okto­ber 1573. En del av domen bestod i att hennes tun­ga skulle skru­vas fast vid gom­men så att hon inte kunde vit­tna på väg till avrät­tningsplat­sen där hon skulle brän­nas på bål.

Den dagen tog hennes tonårs­son, Adri­aen, med sig sin yng­ste bror, den tre år gam­le Hans Mattheus till tor­get för att vara med. Tre andra kvin­nor och en man skulle även avrät­tas för sam­ma fruk­tans­vär­da brott — att det otil­låtet hade predikat evan­geli­et. När lågor­na antän­des svim­made Adri­aen, han kunde inte bevit­tna det­ta fruk­tans­vär­da. Men när allt var över och askan hade sval­nat, letade han till dess han hit­tade skru­ven som hade tys­tat hans mam­ma. Den skulle inte få tys­ta hans egen.