När det blås­er myck­et ute är det en sak som alltid kom­mer upp först i tanken hos mig: min båt. Jag påminns att jag behöver gå och kol­la till den så den är väl förtöjd, att den inte är vat­ten­fylld och att allt annat står rätt till. Även på vin­tern när båten är på land eller under peri­oder då jag inte ens ägt en båt är det­ta förs­ta tanken vid blåsigt väder. Anled­nin­gen är ju naturligtvis att jag kän­ner ett ans­var för båten och bryr mig om den. För det är ju så, vår oro och våra bekym­mer vis­ar på vad vi anser vara värde­fullt och vik­tigt. Det gäller ägode­lar men än mer män­niskor. Vi oroar oss för familj och vän­ner där­för att de bety­der myck­et för oss.

När Jona predikat dom över Nin­eve, gensvarar hela folket med en djupgående ånger och omvän­delse. Men istäl­let för att rea­gera med tack­samhet gläd­je, läs­er vi i kapi­tel 4 att Jona blir fruk­tans­värt arg på Gud. Orsak­en är att han inte vill att Gud skall visa nåd och barmhär­tighet mot folket i Nin­eve. Jona sät­ter sig där­för utan­för staden med förhopp­nin­gen att Gud ändå kanske skall förstöra den efter de 40 dagar­na som han hade var­nat om från bör­jan. På en dag låter Gud en ricin­buske växa upp för att trös­ta Jona i hans miss­mod. Men dagen där­på låter han busken viss­na och sedan sän­der han en brän­nande sol som gör Jona så totalt utmat­tad att han helt tap­par livs­lus­ten. Då ifrå­gasät­ter Gud för andra gån­gen om Jona har rätt att vara arg, varpå Jona svarar: ”Jag har rätt att vara så arg att jag kan dö” (Jona 4:9). Gud svarar då med orden i citatet från inled­ning (Jona 4:10–11), och det är ock­så så Jona bok — något abrupt — avs­lu­tas.

I det­ta svar ger Gud förk­larin­gen till var­för han ena dagen gav Jona busken för att näs­ta dag ta den ifrån hon­om. Det var för att å ena sidan visa hon­om hans tota­la avsak­nad av medl­i­dande med det vil­sna och för­lorade folket i Nin­eve, å andra sidan var det för att visa på Guds sto­ra medl­i­dande med dem. Gud sät­ter fin­gret på att orsak­en till Jonas ils­ka är att han bryr sig mer om en buske än om män­niskor som går för­lorade. Om Jona hade sådan omsorg ett om dött ting som han själv inte ska­p­at, hur myck­et mer omsorg har då inte Gud  om män­niskor ska­pade till sin avbild. Även om folkets ond­s­ka var stor, var de fort­farande Guds avbilder och älskade av hon­om. Deras sto­ra ond­s­ka väck­te Jonas läng­tan efter Guds dom, medan det hos Gud väck­te en läng­tan efter omvän­delse och fräl­sning för att räd­da dem undan domen. Det är som Petrus skriv­er: ”Her­ren (… ) vill inte att någon ska gå för­lorad utan att alla ska få tid att omvän­da sig” (2 Pet 3:9).

Vi är nog inte så oli­ka Jona som vi kanske tror. Jona ville vara tyst med evan­geli­et där­för att han inte ville att Nin­eve skulle få ta del av Guds nåd. Vi är mån­ga gånger ock­så tys­ta med evan­geli­et och vad beror det egentli­gen på?

Är det för att vi inte tror att män­niskor verk­li­gen går evigt för­lorade utan fräl­snin­gen genom Jesus Kris­tus? Är det för att vi inte tror på kraften i evan­geli­et och att Guds nåd totalt kan för­vand­la en män­niskas liv? Att vi tror att det är vårt arbete att göra det snarare än Guds genom sitt Ord och sin Ande. Är det för att ock­så vi har större omsorg om döda ting än om män­niskor ska­pade till Guds avbild?

Hela boken slu­tar med ett frågeteck­en och vi får aldrig veta om eller hur Jona sva­rade på Guds frå­ga. Om han vände om från sin kär­lek­slöshet, brist på medl­i­dande och bad Gud för­vand­la hon­om genom sin nåd. Orsak­en till det­ta abrup­ta slut är där­för att för­fattaren vill stäl­la sam­ma frå­ga till dig och mig. Om du och jag har större omsorg om döda ting än om män­niskor som går evigt för­lorade? Har jag större omsorg om att min båt inte skall sjun­ka än om män­nisko­rs evi­ga väl? Har du det? I sådana fall behöver vi be Gud om öpp­nade ögon för hans oändli­ga nåd och barmhär­tighet, och att det i sin tur väck­er en ännu större nöd som får oss att läng­ta, ivra och arbe­ta för att andra skall få del av den.