När det blå­ser myc­ket ute är det en sak som all­tid kom­mer upp först i tan­ken hos mig: min båt. Jag påminns att jag behö­ver gå och kol­la till den så den är väl för­töjd, att den inte är vat­ten­fylld och att allt annat står rätt till. Även på vin­tern när båten är på land eller under peri­o­der då jag inte ens ägt en båt är det­ta förs­ta tan­ken vid blå­sigt väder. Anled­ning­en är ju natur­ligt­vis att jag kän­ner ett ansvar för båten och bryr mig om den. För det är ju så, vår oro och våra bekym­mer visar på vad vi anser vara vär­de­fullt och vik­tigt. Det gäl­ler ägo­de­lar men än mer män­ni­skor. Vi oro­ar oss för familj och vän­ner där­för att de bety­der myc­ket för oss.

När Jona pre­di­kat dom över Nine­ve, gen­sva­rar hela fol­ket med en djup­gå­en­de ång­er och omvän­del­se. Men istäl­let för att rea­ge­ra med tack­sam­het gläd­je, läser vi i kapi­tel 4 att Jona blir fruk­tans­värt arg på Gud. Orsa­ken är att han inte vill att Gud skall visa nåd och barm­här­tig­het mot fol­ket i Nine­ve. Jona sät­ter sig där­för utan­för sta­den med för­hopp­ning­en att Gud ändå kanske skall för­stö­ra den efter de 40 dagar­na som han hade var­nat om från bör­jan. På en dag låter Gud en ricin­bus­ke växa upp för att trös­ta Jona i hans miss­mod. Men dagen där­på låter han bus­ken viss­na och sedan sän­der han en brän­nan­de sol som gör Jona så totalt utmat­tad att han helt tap­par livs­lus­ten. Då ifrå­ga­sät­ter Gud för and­ra gång­en om Jona har rätt att vara arg, var­på Jona sva­rar: ”Jag har rätt att vara så arg att jag kan dö” (Jona 4:9). Gud sva­rar då med orden i cita­tet från inled­ning (Jona 4:10–11), och det är ock­så så Jona bok — något abrupt — avslutas.

I det­ta svar ger Gud för­kla­ring­en till var­för han ena dagen gav Jona bus­ken för att näs­ta dag ta den ifrån honom. Det var för att å ena sidan visa honom hans tota­la avsak­nad av med­li­dan­de med det vils­na och för­lo­ra­de fol­ket i Nine­ve, å and­ra sidan var det för att visa på Guds sto­ra med­li­dan­de med dem. Gud sät­ter fing­ret på att orsa­ken till Jonas ils­ka är att han bryr sig mer om en bus­ke än om män­ni­skor som går för­lo­ra­de. Om Jona hade sådan omsorg ett om dött ting som han själv inte ska­pat, hur myc­ket mer omsorg har då inte Gud  om män­ni­skor ska­pa­de till sin avbild. Även om fol­kets onds­ka var stor, var de fort­fa­ran­de Guds avbil­der och äls­ka­de av honom. Deras sto­ra onds­ka väck­te Jonas läng­tan efter Guds dom, medan det hos Gud väck­te en läng­tan efter omvän­del­se och fräls­ning för att räd­da dem undan domen. Det är som Petrus skri­ver: ”Her­ren (… ) vill inte att någon ska gå för­lo­rad utan att alla ska få tid att omvän­da sig” (2 Pet 3:9).

Vi är nog inte så oli­ka Jona som vi kanske tror. Jona vil­le vara tyst med evan­ge­li­et där­för att han inte vil­le att Nine­ve skul­le få ta del av Guds nåd. Vi är många gång­er ock­så tys­ta med evan­ge­li­et och vad beror det egent­li­gen på? 

Är det för att vi inte tror att män­ni­skor verk­li­gen går evigt för­lo­ra­de utan fräls­ning­en genom Jesus Kristus? Är det för att vi inte tror på kraf­ten i evan­ge­li­et och att Guds nåd totalt kan för­vand­la en män­niskas liv? Att vi tror att det är vårt arbe­te att göra det sna­ra­re än Guds genom sitt Ord och sin Ande. Är det för att ock­så vi har stör­re omsorg om döda ting än om män­ni­skor ska­pa­de till Guds avbild?

Hela boken slu­tar med ett frå­ge­tec­ken och vi får ald­rig veta om eller hur Jona sva­ra­de på Guds frå­ga. Om han vän­de om från sin kär­leks­lös­het, brist på med­li­dan­de och bad Gud för­vand­la honom genom sin nåd. Orsa­ken till det­ta abrup­ta slut är där­för att för­fat­ta­ren vill stäl­la sam­ma frå­ga till dig och mig. Om du och jag har stör­re omsorg om döda ting än om män­ni­skor som går evigt för­lo­ra­de? Har jag stör­re omsorg om att min båt inte skall sjun­ka än om män­ni­skors evi­ga väl? Har du det? I såda­na fall behö­ver vi be Gud om öpp­na­de ögon för hans oänd­li­ga nåd och barm­här­tig­het, och att det i sin tur väc­ker en ännu stör­re nöd som får oss att läng­ta, ivra och arbe­ta för att and­ra skall få del av den.