Den kanske van­li­gaste mis­supp­fat­tnin­gen om Jona i Gam­la Tes­ta­mentet är väl orsak­en till var­för han inte vill åka till Nin­eve utan istäl­let beger sig i en båt i rakt mot­satt rik­t­ning till Tarshish. De fles­ta tror nog att orsak­en lig­ger i upp­dragets karak­tär; att predi­ka dom och omvän­delse mot staden. Och att Jona inte vill stö­ta sig med folket eller tram­pa någon på tår­na genom att förkun­na ett sådant rakt bud­skap. Men som jag näm­nde i för­ra veck­an och som Jona i själv säger i den inledande tex­ten berodde det på något helt annat, näm­li­gen att han han “vis­ste att du är en nådig och barmhär­tig Gud, sen till vrede och stor i nåd och beredd att ångra det onda”. Jona ville helt enkelt inte åka till Nin­eve för risken var stor att Gud genom hans förkun­nelse skulle visa sin sto­ra nåd och barmhär­tighet mot folket i staden. Och det ville han inte. Det är inte kon­stigt att Jona ibland kallas för den ”motvil­lige pro­feten”. Han är en både fascinerande och mot­stridig per­son, pre­cis som du och jag.

I kapi­tel 1 läs­er vi om att Jona är på fly­kt undan Her­rens ansik­te och att Gud där­för sän­der en kraftig storm. Jona inser att stor­men är Guds dom över hans olyd­nad och han är beredd att ta kon­sekvenser­na av sin synd, att kas­tas i havet och dö. Men istäl­let läs­er vi i kapi­tel 2 hur Gud vis­ar sin sto­ra nåd och barmhär­tighet mot Jona genom att räd­da hon­om undan döden med fisken som sväl­jer hon­om. I fiskens buk insåg Jona att han var utom räddning men att Gud grep in med sin oförtjän­ta nåd för att räd­da hon­om, och han till­ber och tackar Gud för den­na fräl­sning (se 2:7–10). Därefter får Jona en ny chans av Her­ren och beger sig till Nin­eve för att predi­ka omvän­delse. Med den­na radikala erfaren­het av Guds nåd kan man tro att Jona kom­mer till Nin­eve som en förän­drad man. Att han skulle vara ivri­gare än någon­sin att låta folket i Nin­eve få ta emot sam­ma nåd som han själv fått. Men så är allt­så inte fal­l­et.

Jag tror inte att Jona bet­vivlade att Guds nåd var oförtjänt, utan prob­lemet var att han tänk­te att den enbart gällde för hon­om och Israels folk. Jo, Jona förstod nog att han var för­lorad i sin synd men inte lika för­lorade som Nin­eves folk. När det kom till kri­tan tyck­te han nog att han inte ställt till det rik­tigt så illa som de hade gjort, och där­för var han nog trots allt lite mer förtjänt av Guds nåd än dem. Dessu­tom var ju han en del av Guds eget folk och Nin­eve var deras bit­tra fien­der, så lite mer förtjänt var han nog ändå.

Vi både kan och bör förvå­nas över hur Jonas ser på sak­en, och att han dessu­tom tyck­er sig ha allt rätt att vara arg på Gud för att han vis­ar nåd mot Nin­eve (4:9). Sam­tidigt behöver vi vän­da blick­en mot oss själ­va och se i vilken utsträck­n­ing vi lik­nar hon­om. Vi är på ständig glid bort från den oförtjän­ta nåden genom att blan­da in gärningar och att tro oss vara lite mer förtjän­ta än andra män­niskor. Vi skulle naturligtvis aldrig säga det rakt ut och mån­ga gånger sker det nog utan att vi ens märk­er det. Men Bibeln är tydlig med att nåden alltid måste vara totalt oförtjänt — allt­så helt frikop­plad från något hos oss eller våra gärningar — annars upphör den att vara just nåd (se ex. Rom 4:4–5; 11:16, Gal 5:2).

Jag över­ty­gad om att vår ständi­ga erfaren­het av Guds nåd påverkar hur vi ser på andra män­niskor och hur vil­li­ga vi är att dela evan­geli­et med dem. Om vi tänker att Gud ger oss fräl­snin­gen som en betal­ning, då kom­mer vi ofrånkom­li­gen bli ”snålare” att dela med oss av den till män­niskor som vi inte tyck­er förtjä­nar den. Män­niskor som inte, enligt vårt sätt att se det, kan leva upp till de krav som vi ställer upp för att kun­na ta emot nåden. Men jag tror ock­så att det funger­ar åt mot­satt håll. Att ju mer vi inser och lever i Guds oförtjän­ta och över­flö­dande nåd och ju mer vi förstår att den är helt oberoende av oss eller vad vi gjort, desto ”gen­erösare” kom­mer vi att dela evan­geli­et med andra. Men även gen­erösare på livets alla områ­den. För den män­niska som inser att allt den är och har endast är gåvor från en oändligt god Gud, den män­niskan blir ofrånkom­li­gen gen­erösare mot andra med allt den fått.