Den kanske van­li­gas­te miss­upp­fatt­ning­en om Jona i Gam­la Tes­ta­men­tet är väl orsa­ken till var­för han inte vill åka till Nine­ve utan istäl­let beger sig i en båt i rakt mot­satt rikt­ning till Tarshish. De fles­ta tror nog att orsa­ken lig­ger i upp­dra­gets karak­tär; att pre­di­ka dom och omvän­del­se mot sta­den. Och att Jona inte vill stö­ta sig med fol­ket eller tram­pa någon på tår­na genom att för­kun­na ett sådant rakt bud­skap. Men som jag nämn­de i för­ra vec­kan och som Jona i själv säger i den inle­dan­de tex­ten berod­de det på något helt annat, näm­li­gen att han han “viss­te att du är en nådig och barm­här­tig Gud, sen till vre­de och stor i nåd och beredd att ång­ra det onda”. Jona vil­le helt enkelt inte åka till Nine­ve för ris­ken var stor att Gud genom hans för­kun­nel­se skul­le visa sin sto­ra nåd och barm­här­tig­het mot fol­ket i sta­den. Och det vil­le han inte. Det är inte kons­tigt att Jona ibland kal­las för den ”mot­vil­li­ge pro­fe­ten”. Han är en både fasci­ne­ran­de och mot­stri­dig per­son, pre­cis som du och jag.

I kapi­tel 1 läser vi om att Jona är på flykt undan Her­rens ansik­te och att Gud där­för sän­der en kraf­tig storm. Jona inser att stor­men är Guds dom över hans olyd­nad och han är beredd att ta kon­se­kven­ser­na av sin synd, att kas­tas i havet och dö. Men istäl­let läser vi i kapi­tel 2 hur Gud visar sin sto­ra nåd och barm­här­tig­het mot Jona genom att räd­da honom undan döden med fis­ken som sväl­jer honom. I fis­kens buk insåg Jona att han var utom rädd­ning men att Gud grep in med sin oför­tjän­ta nåd för att räd­da honom, och han till­ber och tac­kar Gud för den­na fräls­ning (se 2:7–10). Där­ef­ter får Jona en ny chans av Her­ren och beger sig till Nine­ve för att pre­di­ka omvän­del­se. Med den­na radi­ka­la erfa­ren­het av Guds nåd kan man tro att Jona kom­mer till Nine­ve som en för­änd­rad man. Att han skul­le vara ivri­ga­re än någon­sin att låta fol­ket i Nine­ve få ta emot sam­ma nåd som han själv fått. Men så är allt­så inte fallet.

Jag tror inte att Jona betviv­la­de att Guds nåd var oför­tjänt, utan pro­ble­met var att han tänk­te att den enbart gäll­de för honom och Isra­els folk. Jo, Jona för­stod nog att han var för­lo­rad i sin synd men inte lika för­lo­ra­de som Nine­ves folk. När det kom till kri­tan tyck­te han nog att han inte ställt till det rik­tigt så illa som de hade gjort, och där­för var han nog trots allt lite mer för­tjänt av Guds nåd än dem. Dess­utom var ju han en del av Guds eget folk och Nine­ve var deras bitt­ra fien­der, så lite mer för­tjänt var han nog ändå.

Vi både kan och bör för­vå­nas över hur Jonas ser på saken, och att han dess­utom tyc­ker sig ha allt rätt att vara arg på Gud för att han visar nåd mot Nine­ve (4:9). Sam­ti­digt behö­ver vi vän­da blic­ken mot oss själ­va och se i vil­ken utsträck­ning vi lik­nar honom. Vi är på stän­dig glid bort från den oför­tjän­ta nåden genom att blan­da in gär­ning­ar och att tro oss vara lite mer för­tjän­ta än and­ra män­ni­skor. Vi skul­le natur­ligt­vis ald­rig säga det rakt ut och många gång­er sker det nog utan att vi ens mär­ker det. Men Bibeln är tyd­lig med att nåden all­tid mås­te vara totalt oför­tjänt — allt­så helt fri­kopp­lad från något hos oss eller våra gär­ning­ar — annars upp­hör den att vara just nåd (se ex. Rom 4:4–5; 11:16, Gal 5:2).

Jag över­ty­gad om att vår stän­di­ga erfa­ren­het av Guds nåd påver­kar hur vi ser på and­ra män­ni­skor och hur vil­li­ga vi är att dela evan­ge­li­et med dem. Om vi tän­ker att Gud ger oss fräls­ning­en som en betal­ning, då kom­mer vi ofrån­kom­li­gen bli ”snå­la­re” att dela med oss av den till män­ni­skor som vi inte tyc­ker för­tjä­nar den. Män­ni­skor som inte, enligt vårt sätt att se det, kan leva upp till de krav som vi stäl­ler upp för att kun­na ta emot nåden. Men jag tror ock­så att det fun­ge­rar åt mot­satt håll. Att ju mer vi inser och lever i Guds oför­tjän­ta och över­flö­dan­de nåd och ju mer vi för­står att den är helt obe­ro­en­de av oss eller vad vi gjort, desto ”gene­rö­sa­re” kom­mer vi att dela evan­ge­li­et med and­ra. Men även gene­rö­sa­re på livets alla områ­den. För den män­ni­ska som inser att allt den är och har endast är gåvor från en oänd­ligt god Gud, den män­ni­skan blir ofrån­kom­li­gen gene­rö­sa­re mot and­ra med allt den fått.