Syn­da­fal­let gjor­de inte enbart att män­ni­skan skilj­des från gemen­ska­pen med Gud, utan en kil slogs även in män­ni­skor emel­lan. Syn­den tra­sar sön­der rela­tio­ner, mel­lan män­ni­ska och Gud, och mel­lan män­ni­skor. Vi ser hur Adam och Eva göm­de sig både inför Gud och varand­ra. De skyll­de på varand­ra när de blev kon­fron­te­ra­de med sin synd. Någ­ra kapi­tel sena­re läser vi om hur män­ni­skan på nytt för­sö­ker göra sig obe­ro­en­de av Gud genom att byg­ga en stad och ett torn för att inte spri­das ut över värl­den (1 Mos 11), i rak mot­sats till vad Gud befallt dem (se 1 Mos 1:28). Gud dömer män­ni­skor­na genom att ge dem oli­ka språk för att för­hind­ra deras sam­ar­be­te och få dem att spri­da ut sig över jor­den. Mänsk­li­ga rela­tio­ner har allt sedan dess syn­da­fal­let präg­lats av miss­för­stånd, upp­del­ning och stridigheter.

Gud ska­pa­de män­ni­skan till sin avbild, men män­ni­skan vil­le inte vara en Guds avbild utan för­kas­tar sin Ska­pa­re. Då blir Gud istäl­let en avbild av män­ni­skan i Jesus Kristus, för att genom Honom ska­pa en ny mänsk­lig­het — så som den var tänkt från bör­jan — som for­mas till Jesus avbil­der. Om syn­den tra­sar sön­der rela­tio­ner har Jesus för­so­nings­död på kor­set den mot­sat­ta effek­ten. Genom tron på Jesus Kristus åter­upp­rät­tas rela­tio­nen till Gud och and­ra män­ni­skor, sär­skilt till dem som genom tron adop­te­rats in i Guds familj. I Guds för­sam­ling upp­hör alla upp­del­ning­ar, stri­dig­he­ter och mot­sätt­ning­ar. Det är det­ta Pau­lus beskri­ver med orden: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som bli­vit döp­ta till Kristus har iklätt er Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvin­na. Alla är ni ett i Kristus Jesus” (Gal 3:26–28). Fräls­ning­en genom Jesus Kristus ”vräng­er till­ba­ka” allt det som för­vräng­des genom syn­da­fal­let, den över­bryg­gar alla kul­tu­rel­la, språk­li­ga och soci­a­la skilj­ak­tig­he­ter. Det ser vi även på den förs­ta pingst­da­gen då den för­sam­ling­en för­kun­nar evan­ge­li­et för ”alla folk under him­len” på deras ”eget moders­mål” (Apg 2:1–13).

Jag påminns om det­ta när vi är till­sam­mans med våra vän­ner från för­sam­ling­en i Cunit. Även om vi inte delar sam­ma kul­tur eller språk finns där en enhet som både över­bryg­gar och går betyd­ligt dju­pa­re än allt det som skil­jer oss åt — den vi äger genom att vi är ett i Kristus Jesus. Den finns där som ett osyn­ligt band och vi kän­ner av den när vi firar guds­tjänst och till­ber vår sam­me Her­re och Fräl­sa­re. Där­för nju­ter jag var­je gång vi sjung­er sam­ma sång fast på oli­ka språk, det fyl­ler mig med både tack­sam­het och gläd­je. Det får mig att tän­ka på den under­ba­ra dagen som tex­ten i inled­ning­en talar om. Då vi i him­len i evig­het kom­mer att till­be till­sam­mans med ”alla folk och stam­mar och län­der och språk” kring Lam­mets tron.

Sam­ti­digt som det är en under­bar har­mo­ni i vår gemen­skap och sång när vi möts från Cunit och Tjörn, finns där ändå en viss dis­so­nans eftersom vi fort­fa­ran­de inte sjung­er på sam­ma språk. Om det redan nu är under­bart att till­sam­mans till­be vår Her­re och Fräl­sa­re, hur him­melskt kom­mer det då inte bli då vi i full har­mo­ni befri­a­de från syn­den gör det kring Lam­mets tron?! När jag tän­ker på det­ta kän­ner jag som Lydia Lit­hell skri­ver i sång­en ”Jag har hört om en stad ovan mol­nen”, att ”det sli­ter i jor­dis­ka ban­den” och att jag snart vill vara där. Det får mig att be med de avslu­tan­de orden i Uppen­ba­rel­se­bo­ken: ”Amen, kom Her­re Jesus!” (Upp 22:20).