Syn­dafal­l­et gjorde inte enbart att män­niskan skiljdes från gemen­skapen med Gud, utan en kil slogs även in män­niskor emel­lan. Syn­den trasar sön­der rela­tion­er, mel­lan män­niska och Gud, och mel­lan män­niskor. Vi ser hur Adam och Eva gömde sig både inför Gud och varan­dra. De skyllde på varan­dra när de blev kon­fron­ter­ade med sin synd. Några kapi­tel senare läs­er vi om hur män­niskan på nytt försök­er göra sig oberoende av Gud genom att byg­ga en stad och ett torn för att inte spri­das ut över världen (1 Mos 11), i rak mot­sats till vad Gud befallt dem (se 1 Mos 1:28). Gud dömer män­nisko­r­na genom att ge dem oli­ka språk för att förhin­dra deras samar­bete och få dem att spri­da ut sig över jor­den. Män­skli­ga rela­tion­er har allt sedan dess syn­dafal­l­et präglats av miss­förstånd, uppdel­ning och stridigheter.

Gud ska­pade män­niskan till sin avbild, men män­niskan ville inte vara en Guds avbild utan förkas­tar sin Ska­pare. Då blir Gud istäl­let en avbild av män­niskan i Jesus Kris­tus, för att genom Hon­om ska­pa en ny män­sk­lighet — så som den var tänkt från bör­jan — som for­mas till Jesus avbilder. Om syn­den trasar sön­der rela­tion­er har Jesus för­son­ings­död på korset den mot­sat­ta effek­ten. Genom tron på Jesus Kris­tus återup­prät­tas rela­tio­nen till Gud och andra män­niskor, särskilt till dem som genom tron adopter­ats in i Guds familj. I Guds för­sam­ling upphör alla uppdel­ningar, stridigheter och mot­sät­tningar. Det är det­ta Paulus beskriv­er med orden: ”Alla är ni Guds barn genom tron på Kris­tus Jesus. Alla ni som bliv­it döp­ta till Kris­tus har iklätt er Kris­tus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvin­na. Alla är ni ett i Kris­tus Jesus” (Gal 3:26–28). Fräl­snin­gen genom Jesus Kris­tus ”vränger till­ba­ka” allt det som förvrängdes genom syn­dafal­l­et, den över­bryg­gar alla kul­turel­la, språk­li­ga och sociala skil­jak­tigheter. Det ser vi även på den förs­ta pingstda­gen då den för­sam­lin­gen förkun­nar evan­geli­et för ”alla folk under himlen” på deras ”eget mod­er­smål” (Apg 2:1–13).

Jag påminns om det­ta när vi är till­sam­mans med våra vän­ner från för­sam­lin­gen i Cunit. Även om vi inte delar sam­ma kul­tur eller språk finns där en enhet som både över­bryg­gar och går bety­dligt dju­pare än allt det som skil­jer oss åt — den vi äger genom att vi är ett i Kris­tus Jesus. Den finns där som ett osyn­ligt band och vi kän­ner av den när vi firar gud­stjänst och till­ber vår samme Herre och Fräl­sare. Där­för njuter jag var­je gång vi sjunger sam­ma sång fast på oli­ka språk, det fyller mig med både tack­samhet och gläd­je. Det får mig att tän­ka på den under­bara dagen som tex­ten i inled­nin­gen talar om. Då vi i himlen i evighet kom­mer att tillbe till­sam­mans med ”alla folk och stam­mar och län­der och språk” kring Lam­mets tron.

Sam­tidigt som det är en under­bar har­moni i vår gemen­skap och sång när vi möts från Cunit och Tjörn, finns där ändå en viss dis­so­nans efter­som vi fort­farande inte sjunger på sam­ma språk. Om det redan nu är under­bart att till­sam­mans tillbe vår Herre och Fräl­sare, hur him­mel­skt kom­mer det då inte bli då vi i full har­moni befri­ade från syn­den gör det kring Lam­mets tron?! När jag tänker på det­ta kän­ner jag som Lydia Lithell skriv­er i sån­gen ”Jag har hört om en stad ovan mol­nen”, att ”det sliter i jordiska ban­den” och att jag snart vill vara där. Det får mig att be med de avs­lu­tande orden i Uppen­barelse­bo­ken: ”Amen, kom Herre Jesus!” (Upp 22:20).