I boken ”Häx­an och lejonet” av C.S. Lewis läs­er vi att det i lan­det Nar­nia råder ständig vin­ter men aldrig jul. Det beror på att Vita Häx­an har ock­u­per­at lan­det. Hon har även för­vand­lat mån­ga av Nar­nias invånare till sten­stoder. De fyra bar­nen som kom­mer till Nar­nia försök­er hit­ta alla möjli­ga lös­ningar på sit­u­a­tio­nen, men då förk­larar herr Bäver: ”Ingen av oss kan göra något, son av Adam. I syn­ner­het inte ni.” Han fort­sät­ter med att förk­lara att den ende som kan beseg­ra häx­an och befria lan­dets invånare är Aslan — lan­dets ende sanne konung och härskare. Ryk­tet bör­jar nu spri­das i Nar­nia att Aslan snart är på väg, att han kanske redan är där. Då invän­der ett av bar­nen: ”Men tänk om vita Häx­an för­vand­lar Aslan till sten ock­så.” Varpå herr Bäver svarar: ”Signe dig, son av Adam, du pratar som du har förstånd till”, sedan bris­ter han ut i ett gap­skratt. Han fort­sät­ter därefter: ”För­vand­la Aslan till sten! Om hon kan stå på sina egna ben och se hon­om i ansik­tet, så är det bra gjort och mer än jag hade vän­tat mig. Nej, nej. Han kom­mer att stäl­la allt till rät­ta… så fort ni får se hon­om, så kom­mer ni att förstå.”

På sam­ma sätt som Vita Häx­an ock­u­per­ade lan­det Nar­nia, ock­u­per­ar djävulen vår värld och förslavar män­niskor under syn­den. Det är en hop­plös sit­u­a­tion som vi män­niskor omöjli­gen kan förän­dra, men det finns EN som kan det — den här världens sanne Konung och Härskare. Det är om hon­om som tex­ten i inled­nin­gen från Sakar­ja talar om, och det är hans ankomst som tex­ter­na på förs­ta advent beskriv­er. När Jesus ödmjuk på en åsna rid­er in i Jerusalem och med all rät­ta hyl­las som den ende och sanne Konun­gen, Mes­sias. Han som kom­mer för att stäl­la allt till rät­ta. Tre beskrivningar av kun­gen ser vi i tex­ten från Sakar­ja.

Din kung kom­mer till dig

När alla världens reli­gion­er hand­lar om hur vi män­niskor skall försö­ka nå upp till Gud och blid­ka hon­om, funger­ar sann kris­ten­dom rakt mot­satt. Gud steg ner och blev en män­niska i Jesus Kris­tus för att föra oss till Gud, efter­som vi inte kunde sti­ga upp och kom­ma till hon­om. Fräl­snin­gen är alltid en gåva som skänks oss och aldrig något som vi kan förtjä­na.

Han är rät­tfärdig och segerrik

När vi läs­er i Sakar­ja och övri­ga Gam­la Tes­ta­mentet ser vi hur Mes­sias är den som bok­stavli­gen kom­mer att stäl­la allt till rät­ta. Han kom­mer döma folken i sann rät­tfärdighet, utro­ta ond­skan, kri­gen och skaf­fa rätt åt de fat­ti­ga och förtryck­ta. Han kom­mer en nytt välde och en ny skapelse befri­ad från ond­s­ka och synd. Ett rike som sträck­er sig över hela jor­den. Jesus är denne rät­tfärdi­ge och segerrike Konung. Han har kom­mit en förs­ta gång för att full­bor­da fräl­snin­gen och vi vän­tar fort­farande på hans andra ankomst då vi fullt ut skall få se verk­ligheten av den — i en ny him­mel och ny jord.

Han kom­mer ödmjuk 

Konun­gen i Sakar­ja beskrivs som ödmjuk i att han rid­er på ett åsne­föl. Det står i skarp kon­trast till dåti­dens kun­gar som kom på ståtli­ga strid­shäs­tar och vann seger genom mil­itär makt. Jesus red in i Jerusalem till hyll­ningsrop som den vän­tade Konun­gen. Men han vin­ner inte seger genom att ta sina fien­ders liv, utan genom att ge sitt eget liv för sina fien­der. Han kläds inte i en kun­gakro­na utan i en törnekro­na. Hyll­ningsropen byts snart ut till hån och förakt, palm­bladen till piskrapp. Han upphöjs inte på en kun­ga­tron utan upphöjs på korset. Det är så vår Konung — Jesus Kris­tus — vin­ner vår fräl­sning. Vi är syn­dens slavar och förtjä­nar att dömas för vår synd, men Jesus Kris­tus kom till oss för att ful­lkom­ligt fräl­sa oss från både syn­dens dom och slaveri.

Det som åter­står för oss att göra är stäm­ma in i den sto­ra fröj­den och gläd­jen och välkom­na Jesus Kris­tus som vår Konung och Fräl­sare. Det gör vi genom att vän­da om från vår synd och helt och fullt ta emot den fräl­sning Han redan har full­bor­dat för oss. Medan vi vän­tar på den dag då Han kom­mer till­ba­ka för att bok­stavli­gen stäl­la allt till rät­ta.