De fles­ta män­niskor älskar sagor om kun­gar, drot­tningar, prin­sar, prins­es­sor och lyck­li­ga slut. En av orsak­er­na är nog att vi läng­tar efter en kung och ett kun­garike som det berät­tas om i sagor­na. Vi läng­tar efter en god och rättvis kung, som räd­dar sitt folk när allt hopp är ute, som övervin­ner alla fien­der, jagar bort ond­skan och genom­för orden: ”… så levde de lyck­li­ga i alla sina dagar.” Men alla vi som inte lever i sagor­nas värld vet att det inte finns några sådana kun­gar eller kun­gariken. Det finns inget “så levde de lyck­li­ga i alla sina dagar”. Eller gör det fak­tiskt det?! Har sagor­na upp­kom­mit där­för att det fak­tiskt finns ett orig­i­nal?! Det är vad Bibeln berät­tar för oss.

I slutet av kapi­tel 8 i Jesa­ja beskrivs hur folket befinner sig i en oer­hört svår och hop­plös sit­u­a­tion, med kom­pakt mörk­er, ångest och hop­plöshet. De sök­er utvä­gar men hit­tar inga utan finner endast mer ångest och nöd. Det mörk­er som råder — är pre­cis som på mån­ga andra ställen i Bibeln — ett ”domens mörk­er”. Den dom som Gud var­nat för på grund av folkets trolöshet och synd, har nu kom­mit över dem. Det är Guds hård­hän­ta, men ock­så kär­leks­ful­la hand­lande för att väc­ka dem till omvän­delse och tro. För att und­vi­ka det evi­ga och slut­gilti­ga mörkret. Men det tragiska är att folket ändå inte vän­der om utan istäl­let sök­er sig till spåmän och andebesvär­jare. Folket har låst in sig själv och kas­tat bort nyck­eln, de gräver sin grop allt dju­pare.

Där skulle allt­ing kun­nat slu­ta. Men Gud har inte talat färdigt, han fort­sät­ter i kapi­tel 9: ”Men det ska inte vara nattsvart mörk­er där ångest nu råder.” Folket är utom hopp och räddning, men Gud skall gri­pa in med sin fräl­sning. Han skall kom­ma med ett stort ljus till det folk som van­drar i mörk­er och dödsskug­gans dal. Det­ta ljus är ett kungabarn som föds — hela världens ende sanne Kung — som kom­mer med ful­lkom­lig fräl­sning genom att bry­ta bör­dor­nas ok och plå­garens stav (se 9:4–6).

Över 700 år senare förstår Sakarias — Johannes Döparens far — att Jesus Kris­tus är det­ta sto­ra ljus, och han lovsjunger med orden: ”Du ska ge hans folk kun­skap om fräl­snin­gen, med för­lå­telse för deras syn­der. Så ska en soluppgång från höj­den besö­ka oss, för att lysa över dem som sit­ter i mörk­er och dödsskug­ga och styra våra föt­ter in på fridens väg” (Luk 1:78–79). Jesus är världens ljus som inget mörk­er kan övervin­na (Joh 1:4–5; 8:12).

Gång på gång i Jesa­ja ser vi att när män­niskor sök­er tryg­ghet och säk­er­het i styr­ka och män­sklig makt, kom­mer Guds räddning i det ringa och sva­ga. Jesus är inte en kung som läg­ger på bör­dor och ok på sitt folk utan som befri­ar från dem. Han är inte en kung som kom­mit för att bli betjä­nad utan för att tjä­na. Han är inte en kung som vin­ner seger genom att döda sina fien­der utan genom att dö för sina fien­der. På korset bär Jesus domens mörk­er som vi förtjä­nar och själ­va är orsak­en till. Gud låter där sin ende älskade Son genom­l­i­da hel­vetets mörk­er i vårt ställe, för att vi genom tron på Hon­om skall kun­na van­dra i ljuset ful­lkom­ligt befri­ade — både nu och i evighet.

Jesa­ja beskriv­er Jesus som ”Frids­fursten” som kom­mer med ett evigt och oövervin­nerligt rike, som omfat­tar hela jor­den och där friden är utan slut (9:7). Här är orig­i­nalet och upphovet till alla sagor med lyck­li­ga slut. Det som i sagor­na är för bra för att vara sant, är i Jesus Kris­tus både oändligt bra och ful­lkom­ligt sant. Du och jag kan genom tron bli med­bor­gare i det­ta rike, som delvis upp­fylls här på jor­den men fullt ut ful­lkom­nas när Jesus en dag kom­mer till­ba­ka. Då kom­mer Kung Jesus och hans folk bok­stavli­gen leva lyck­li­ga i alla sina dagar.