Genom histo­ri­en har kri­ser och osäk­ra tider avlöst varand­ra. När det råder någorlun­da fred och trygg­het vän­jer vi oss snart och tän­ker att det all­tid kom­mer att vara så. Men sen kom­mer en coro­na-kris, ett krig i vår när­het, infla­tion och ener­gikris, och helt plöts­ligt ska­kar hela våra till­va­ro i grun­den. Så länge livet fly­ter på och all­ting går lätt fun­de­rar inte på vad vi dju­past för­trös­tar på. Men när kri­sen och nöden kom­mer, då plöts­ligt visar det sig vil­ken grund vi står på. Om den hål­ler eller inte. Det är då vi hör män­ni­skor uttryc­ka att “vi behö­ver hop­pet mer än någon­sin”. Ja, vi behö­ver verk­li­gen hop­pet mer än någon­sin, men inte ett hopp som vi män­ni­skor själ­va byggt upp utan ett hopp som ald­rig kan tas ifrån oss, för­änd­ras eller tillintetgöras.

När Gud talar genom pro­fe­ten Jesa­ja, gör han det till en kung och ett folk som har sin för­trös­tan på helt fel stäl­le. Gud leder dem där­för in i nöden, för att de där­i­ge­nom både skall få syn på den egna vär­de­lö­sa grun­den, men ock­så sam­ti­digt få syn på det enda som hål­ler att för­trös­ta på genom allt.

Lan­det och kung­en i Juda är träng­da från alla håll. Dåti­dens stor­makt — Assy­ri­en — som var ett oer­hört hän­syns­löst och grymt folk, ris­ke­rar att inta det lil­la lan­det. Och som om det inte vore nog, har Aram och Isra­el gått sam­man i ett för­sök att inta lan­det. När kung­en och fol­ket får reda på det­ta läser vi att deras hjär­tan dar­ra­de “som sko­gens träd dar­rar för vin­den” (7:2). Om det skul­le bero på mili­tär styr­ka skul­le Juda omöj­li­gen kun­na stå emot Aram och Isra­el. Men bakom allt det­ta finns allt­så ändå Gud. Det är han som ”hål­ler i trå­dar­na” och leder hän­del­ser­na fram till den­na hot­ful­la situ­a­tion, eftersom han vill väc­ka fol­ket och kung­en till tro och omvän­del­se. Gud vill se dem över­ge sin för­trös­tan på egen säker­het, makt, för­må­ga och reli­gi­o­si­tet, och istäl­let helt för­trös­ta på honom. Deras hjär­tan skäl­ver där­för att de över­gett sin Gud — Han som lovat att ta hand om dem och beskyd­da dem oav­sett omstän­dig­he­ter. Det enda som kan få dem att stå fas­ta oav­sett omstän­dig­he­ter är tilli­ten till Gud (se 7:9). Det är som om Gud säger till dem: ”Ni skäl­ver av skräck inför jor­dis­ka kung­ar och stor­mak­ter, där­för att ni har ni glömt bort vem jag är. Jag är den allsmäk­ti­ge Guden och för mig är de ingen­ting. Ni behö­ver inte fruk­ta och vara räd­da. Lita på mig!”

Gud sän­der inte bara nöden utan han bere­der även en utväg ut ur den för sitt folk. När fol­ket och kung­en inte vil­le lita på Gud, ger han dem ändå ett tec­ken som är deras enda rädd­ning och hopp. Det tec­ken som är alla män­ni­skors enda rädd­ning och orubb­li­ga hopp. Teck­net att jung­frun föder en son med nam­net Imma­nu­el. Ing­en kun­de mis­sa det­ta tec­ken eftersom en jung­fru skall föda, någon som allt­så inte varit med en man. Bar­net skall inte vara en van­lig män­ni­ska utan en kung, det visar den kung­li­ga födan i vers 15. Men inte enbart en kung utan han skall vara Gud själv. Det säger oss orden Imma­nu­el som bety­der ”Gud med oss”. Det­ta tec­ken får sin upp­fyl­lel­se när den evi­ge Sonen — Konung­ar­nas Konung — sti­ger ner från sin tron av här­lig­het i him­len, och låter sig födas in i sin egen ska­pel­se som ett litet barn i stal­let i Bet­le­hem. Jesus Kristus är den som vin­ner stri­den — genom sin död och upp­stån­del­se — över alla våra och Juda fien­der. Han vin­ner stri­den över män­ni­skan värs­ta fien­de, syn­den som bor i våra hjär­tan och alla dess konsekvenser.

Ja, vi behö­ver verk­li­gen hop­pet mer än någon­sin. Men inte ett bräck­ligt och flyk­tigt mänsk­ligt hopp, utan det i Jesus Kristus som står orubb­ligt fast oav­sett omstän­dig­he­ter. Ingen­ting — abso­lut I‑N-G-E-N-T-I-N‑G — kan för­änd­ra det fak­tum att Jesus Kristus har dött och upp­stått för att säk­ra evig fräls­ning för alla dem som vän­der om och litar på hans rädd­ning. Dem som litar på teck­net Imma­nu­el. Om du är i Kristus kan du vara “viss om att var­ken död eller liv, var­ken äng­lar eller furs­tar, var­ken något som nu är eller något som ska kom­ma, var­ken mak­ter, höjd eller djup eller något annat ska­pat ska kun­na skil­ja oss från Guds kär­lek i Kristus Jesus, vår Her­re” (Rom 8:38–39).