Genom his­to­rien har kris­er och osäkra tider avlöst varan­dra. När det råder någor­lun­da fred och tryg­ghet vän­jer vi oss snart och tänker att det alltid kom­mer att vara så. Men sen kom­mer en coro­na-kris, ett krig i vår närhet, infla­tion och energikris, och helt plöt­sligt skakar hela våra till­varo i grun­den. Så länge livet fly­ter på och allt­ing går lätt fun­der­ar inte på vad vi dju­past förtrös­tar på. Men när krisen och nöden kom­mer, då plöt­sligt vis­ar det sig vilken grund vi står på. Om den håller eller inte. Det är då vi hör män­niskor uttryc­ka att “vi behöver hop­pet mer än någon­sin”. Ja, vi behöver verk­li­gen hop­pet mer än någon­sin, men inte ett hopp som vi män­niskor själ­va byg­gt upp utan ett hopp som aldrig kan tas ifrån oss, förän­dras eller till­intet­göras.

När Gud talar genom pro­feten Jesa­ja, gör han det till en kung och ett folk som har sin förtrös­tan på helt fel ställe. Gud led­er dem där­för in i nöden, för att de därigenom både skall få syn på den egna värdelösa grun­den, men ock­så sam­tidigt få syn på det enda som håller att förtrös­ta på genom allt.

Lan­det och kun­gen i Juda är träng­da från alla håll. Dåti­dens stor­makt — Assyrien — som var ett oer­hört hän­synslöst och grymt folk, risker­ar att inta det lil­la lan­det. Och som om det inte vore nog, har Aram och Israel gått sam­man i ett försök att inta lan­det. När kun­gen och folket får reda på det­ta läs­er vi att deras hjär­tan dar­rade “som sko­gens träd dar­rar för vin­den” (7:2). Om det skulle bero på mil­itär styr­ka skulle Juda omöjli­gen kun­na stå emot Aram och Israel. Men bakom allt det­ta finns allt­så ändå Gud. Det är han som ”håller i trå­dar­na” och led­er hän­delser­na fram till den­na hot­ful­la sit­u­a­tion, efter­som han vill väc­ka folket och kun­gen till tro och omvän­delse. Gud vill se dem överge sin förtrös­tan på egen säk­er­het, makt, för­må­ga och reli­giositet, och istäl­let helt förtrös­ta på hon­om. Deras hjär­tan skälver där­för att de över­gett sin Gud — Han som lovat att ta hand om dem och besky­d­da dem oavsett omständigheter. Det enda som kan få dem att stå fas­ta oavsett omständigheter är tilliten till Gud (se 7:9). Det är som om Gud säger till dem: ”Ni skälver av skräck inför jordiska kun­gar och stor­mak­ter, där­för att ni har ni glömt bort vem jag är. Jag är den allsmäk­tige Guden och för mig är de ingent­ing. Ni behöver inte fruk­ta och vara räd­da. Lita på mig!”

Gud sän­der inte bara nöden utan han bered­er även en utväg ut ur den för sitt folk. När folket och kun­gen inte ville lita på Gud, ger han dem ändå ett teck­en som är deras enda räddning och hopp. Det teck­en som är alla män­nisko­rs enda räddning och orub­bli­ga hopp. Teck­net att jungfrun föder en son med nam­net Immanuel. Ingen kunde mis­sa det­ta teck­en efter­som en jungfru skall föda, någon som allt­så inte var­it med en man. Bar­net skall inte vara en van­lig män­niska utan en kung, det vis­ar den kung­li­ga födan i vers 15. Men inte enbart en kung utan han skall vara Gud själv. Det säger oss orden Immanuel som bety­der ”Gud med oss”. Det­ta teck­en får sin upp­fyl­lelse när den evige Sonen — Konun­gar­nas Konung — stiger ner från sin tron av härlighet i himlen, och låter sig födas in i sin egen skapelse som ett litet barn i stal­let i Betle­hem. Jesus Kris­tus är den som vin­ner stri­den — genom sin död och upp­stån­delse — över alla våra och Juda fien­der. Han vin­ner stri­den över män­niskan värs­ta fiende, syn­den som bor i våra hjär­tan och alla dess kon­sekvenser.

Ja, vi behöver verk­li­gen hop­pet mer än någon­sin. Men inte ett bräck­ligt och fly­k­tigt män­skligt hopp, utan det i Jesus Kris­tus som står orub­bligt fast oavsett omständigheter. Ingent­ing — abso­lut I‑N-G-E-N-T-I-N‑G — kan förän­dra det fak­tum att Jesus Kris­tus har dött och upp­stått för att säkra evig fräl­sning för alla dem som vän­der om och litar på hans räddning. Dem som litar på teck­net Immanuel. Om du är i Kris­tus kan du vara “viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska kom­ma, varken mak­ter, höjd eller djup eller något annat ska­p­at ska kun­na skil­ja oss från Guds kär­lek i Kris­tus Jesus, vår Herre” (Rom 8:38–39).