Det finns en fara med att läsa delar av Bibeln som vi kän­ner till väl, som jule­van­geli­et i Lukas 2. Faran att vi läs­er för snabbt och inte tänker på det omväl­vande och häp­nadsväckande som fak­tiskt hän­der i tex­ten. Her­dar­na vak­tade inte sin hjord den nat­ten utan­för Betle­hem och invän­tade ängelns bud­skap. De hade ingen aning om att Gud snart skulle bli män­niska, att den så länge efter­läng­tade Konun­gen snart skulle födas. Nej, för dem var det enbart ännu en natt, efter ännu en arbets­dag. Men plöt­sligt står ängeln fram­för dem och ”Her­rens härlighet lyste omkring dem” (Luk 2:9). Det är inte kon­stigt att de blev ”myck­et räd­da”, och med all säk­er­het oer­hört förvå­nade. Det som her­dar­na därefter får vara med om, behöver hän­da alla som skall kom­ma till tro på Jesus Kris­tus. De hörde, trodde, såg, till­bad Gud och berät­tade för andra om allt de fått höra och se.

Her­dar­na hörde. Her­dar­na är dom förs­ta som får höra evan­geli­et förkun­nas: ”Idag har en Fräl­sare fötts åt er i Davids stad. Han är Mes­sias, Her­ren.” (Luk 2:10). Her­dar­na var judar och för dom hade ängelns ord en oer­hörd bety­delse. De förstod att nu äntli­gen hade Gud upp­fyllt sina löften genom att sän­da den efter­läng­tade Mes­sias till sitt folk. Han som kom­mer med räddnin­gen: ”…han ska fräl­sa sitt folk från deras syn­der.” (Matt 1:21). Men bar­net som föds är inte bara Fräl­sare och Konung, han är även Gud själv — Her­ren. Ängeln ger dem därefter teck­net som skall leda dem till rätt barn i Betle­hem, det skall vara ett nyfött barn som är lin­dat och lig­ger i en krub­ba (Luk 2:12). Därefter bris­ter hela him­me­len ut i lovsång till Gud för den­na under­bara fräl­sning och gläd­je.

Her­dar­na trodde. De förstår att bud­skapet kom­mer från Gud själv (se 2:15), men de nöjer sig inte med att enbart höra det utan de litar på det och vill själ­va försäkra sig om att det stäm­mer. Där­för ”skyn­dar” dom iväg till Betle­hem och behöver säk­ert besö­ka några hus innan dom finner det rät­ta.

Her­dar­na såg. Vi läs­er att her­dar­na till slut ”fann Maria och Josef och bar­net som låg i krub­ban” (2:16). Nu gick bud­skapet från ord till verk­lighet, med sina egna ögon såg dom att det var sant. Om Guds ord stämde om bar­net och krub­ban, då måste det även stäm­ma att han var Fräl­saren, Mes­sias och Her­ren.

Her­dar­na till­bad. Her­dar­na vän­der nu till­ba­ka till varda­gen på Betle­hems ängar som för­vand­lade män­niskor. Vi läs­er att de: ”… vände hem och prisade och lovade Gud.” Tidi­gare i Lukas kan vi läsa hur både Maria och Sakarias bris­ter ut i lovsång över Guds fräl­sning, innan vår vers att hela himlen gör det och nu även her­dar­na. Lovsån­gen är en naturlig en följd av att de hört och sett att evan­geli­ets ord var san­na. Tillbed­jan kom­mer alltid ur den fräl­s­ta män­niskans liv.

Her­dar­na berät­tade. De vill inte enbart tac­ka Gud för fräl­snin­gen, de vill även berät­ta om den för andra. Vi läs­er att her­dar­na berät­tade för Josef och Maria men även att fler män­niskor fick höra deras ord och förun­drades (se 2:18).

Paulus beskriv­er hur Guds härlighet lyser när evan­geli­et förkun­nas (2 Kor 4:1–6), på lik­nande sätt som det gjorde den nat­ten för her­dar­na. I det­ta ljus kan vi först kän­na oss avs­lö­jade i vår synd, men sedan hör vi evan­geli­ets gla­da nyheter om att Her­ren Jesus Kris­tus är Fräl­saren som kom­mit för att räd­da oss undan syn­dens straff. Då får även vi göra som her­dar­na gjorde den förs­ta jul­nat­ten. Vi får ”skyn­da till Betle­hem” genom att be att den Helige Ande uppen­bara dessa san­ningar för vårt inre så att vi får erfara att de verk­li­gen stäm­mer och gäller oss. Vi får sedan gensvara med omvän­delse och tro. Därefter får vi till­sam­mans med her­dar­na och hela himlen tillbe Gud för hans oer­hör­da fräl­sning och frimodigt förkun­na de goda nyheter­na till en för­lorad värld.