Ett nytt år kan kän­nas som en nystart och något spän­nan­de eftersom vi inte rik­tigt vet vad som vän­tar. Men det kan ock­så vara pre­cis tvärtom, att oviss­he­ten inför fram­ti­den ska­par mod­lös­het och räds­la. För Guds barn är det då en fan­tas­tiskt trygg­het att veta att vi inte behö­ver vara räd­da eftersom Gud går före oss, stän­digt är med oss och ald­rig över­ger oss.

Isra­els folk står på grän­sen till det utlo­va­de lan­det. De hade bli­vit mira­ku­löst befri­a­de från Egyp­tens sla­ve­ri och sedan vand­rat i öknen i 40 år under Moses led­ning. Han har nu för­kla­rat att han inte kom­mer att leda dom in i lan­det utan snart kom­mer att dö. Men att Her­ren utsett hans efter­trä­da­re i en ny leda­re, Josua. Mose kal­lar sedan till sig Josua och inför hela fol­ket för­med­lar han ett bud­skap från Gud till honom, där orden i inled­ning­en är en del av det­ta bud­skap. Orden till Josua är mer eller mind­re iden­tis­ka med det fol­ket fått höra innan i kapi­tel 31. Gud upp­re­par dess­utom lik­nan­de ord till Josua även efter Mose död (se Josua 1:5–9).

Josua kän­de sig säker­li­gen osä­ker och rädd, att han stod inför en över­mäk­tig upp­gift som han omöj­li­gen skul­le kla­ra av. Med all rätt ska sägas eftersom där på grän­sen till lan­det var det väl­digt myc­ket som var ovisst, och var­ken Josua eller fol­ket kun­de i egen kraft kla­ra av den upp­gift de stod inför. Trots det upp­ma­nar Gud både fol­ket och Josua att vara star­ka och frimo­di­ga, att inte vara räd­da eller för­skräck­ta. Orsa­ken fin­ner vi i att Her­ren själv ska vara med dem och gå fram­för dem (v. 3, 6, 8), han ska vin­na segern åt dem (v. 3–5), och oav­sett omstän­dig­he­ter kom­mer han inte att läm­na dom eller över­ge dom (v. 6, 8). Var­ken Josua eller fol­ket fick hela för­kla­ring­en av hur allt det­ta skul­le gå till. Men de fick vad de behöv­de, för­viss­ning­en om att Gud stän­digt skul­le vara med dem, ald­rig över­ge dem och vin­na segern åt dem. Och att deras upp­gift inte var att veta allt utan att i allt lita på Gud och lyda hans ord.

Många män­ni­skor idag kän­ner räds­la och oro inför en oviss fram­tid. Med all rätt ska sägas, för om våra liv häng­er på vår egen för­må­ga och kraft är det en oer­hört bräck­lig grund att stå på. Vägen till att bli stark och frimo­dig går inte genom egen styr­ka utan tvärtom genom omvän­del­se och tro på Jesus Kristus. Som pro­fe­ten Jesa­ja skri­ver: “Om ni vän­der om och är stil­la blir ni fräls­ta. Genom still­het och tillit blir ni star­ka” (Jes 30:15). I Jesu död och upp­stån­del­se har vi det tyd­li­gas­te bevi­set på att Gud gått före oss (hela vägen in i döden och tagit vårt straff), att han är med oss och att han ald­rig över­ger oss (se Rom 8:31–39).

Du och jag vet inte vad som vän­tar oss det här nya året. Vi vet inte vad som vän­tar oss imor­gon eller ens om en minut. Befri­el­se och trös­ten som Guds barn är att vi inte behö­ver veta allt det­ta eftersom Gud gör det. Den mor­gon­dag som för oss kan vara oviss, är inte oviss för honom. Oav­sett omstän­dig­he­ter har Gud allt i sin hand och har full­kom­lig kon­troll. Trös­ten är inte att allt kom­mer bli som vi vill eller att det kom­mer gå enkelt och vara pro­blem­fritt. Nej, trös­ten är att som Guds barn vet vi att Gud går före oss genom allt, är stän­digt med oss och ald­rig över­ger oss. Vi får inte kraft för mor­gon­da­gen redan idag, utan vi får ta emot kraf­ten för var­je stund i för­trös­tan på Jesus Kristus. Han som redan vun­nit segern åt oss och lovat att genom allt leda oss hem till Gud.