Hur kom­mer det att se ut i him­len och hur kom­mer vi män­ni­skor att se ut? Du har säkert haft lik­nan­de fun­de­ring­ar eller fått snar­li­ka frå­gor från dina barn eller män­ni­skor i din när­het. Bibeln beskri­ver him­len som en plats med det vack­ras­te och dyr­ba­ras­te som fanns vid den tiden, som exem­pel­vis gator av guld (se Upp 21:21). Gator­na kan myc­ket väl vara av guld, men jag tror att Bibelns för­fat­ta­re sna­ra­re använ­der såda­na ord för att beskri­va en verk­lig­het som vi inte kan grep­pa här och nu. En verk­lig­het som är mer fan­tas­tisk och vac­ker än vad som kan beskri­vas med våra ord. Det vi där­e­mot ser i Bibeln är att him­len är en fysisk och mate­ri­ell verk­lig­het och inte enbart en and­lig och själs­lig. Gud ska­pa­de allt i uni­ver­sum och såg att ”det var myc­ket gott!” (1 Mos 1:31). Pau­lus för­kla­rar att hela ska­pel­sen vän­tar på sin befri­el­se från syn­da­fal­lets kon­se­kven­ser och inte bara vi som är Guds barn (Rom 8:18–24). På den ytters­ta dagen kom­mer den gam­la him­len och jor­den att ge plats för en ny him­mel och en ny jord (Upp 21:1). Likt Gud en gång ska­pa­de all­ting kom­mer han då att ”göra all­ting nytt” (Upp 21:5) och åter­ska­pa en till­va­ro som är oänd­ligt myc­ket bätt­re än Edens lust­gård, som är befri­ad från synd, onds­ka och död.

Det många krist­na inte är med­vet­na om är att Bibeln beskri­ver att vi då kom­mer att få nya ”him­mels­ka krop­par”. Män­ni­skan ska­pa­des med krop­par innan syn­da­fal­let, och kom­mer att få nya krop­par i him­len. Syn­den har påver­kat och för­vrängt våra krop­par och vad det inne­bär att vara män­ni­ska. Men krop­pen och att vara män­ni­ska är i grun­den inte något ont. Jesus var fullt ut män­ni­ska och sam­ti­digt utan synd. Han var inte bara män­ni­ska innan döden utan är det även efter den. När lär­jung­ar­na möter den upp­stånd­ne Jesus i Johan­nes kapi­tel 20–21 ser vi att han har en fysisk kropp. De kan se och röra vid spik­hå­len och han äter till­sam­mans med dem. I lin­je med det­ta för­kla­rar Pau­lus att vi som tro­en­de ”i ett nu, på ett ögon­blick, vid den sista basu­nens ljud (…) ska för­vand­las”. Det är inte en för­vand­ling från en fysisk verk­lig­het till en and­lig, utan en för­vand­ling från en jor­disk kropp till en him­melsk kropp. Den är av ett ”annat slag”, eller “annan sort”, än  våra nuva­ran­de krop­par, men lik­väl är det fysis­ka krop­par. Exakt hur de kom­mer att se ut vet vi inte, men även här kan vi för­stå att de kom­mer att vara oänd­ligt myc­ket bätt­re och vack­ra­re än vi nu kan grep­pa. Befri­a­de från synd, sjuk­dom och död.

Vi tror att Jesus Kristus har dött och upp­stått, och att den som tror på honom dör och upp­står till nytt liv nu och i evig­het (Joh 11:23–27; Gal 2:20; 1 Tess 5:10; 2 Tim 2:11). Vi tror att Jesus kom­mer till­ba­ka och att han först ska upp­väc­ka de som dött till evigt liv och sedan ska de som lever och är kvar för­vand­las för att till­sam­mans all­tid vara hos Her­ren (1 Tess 1:13–18). Vi tror även att de otro­en­de kom­mer att upp­stå, men för att dömas (Joh 5:25–30) till en evig­het i hel­ve­tet, vil­ket ock­så är en fysisk plats (Luk 16:19–31).

De fles­ta av oss vill leva långa liv men förr eller sena­re påmin­ner våra krop­par oss om att vi lever i en för­gäng­lig värld och att vi är döen­de. Vi upp­le­ver med smär­ta det som Pau­lus beskri­ver med orden att ”vår ytt­re män­ni­ska bryts ner”. Men Gud använ­der det­ta ”ned­bry­tan­de” till vårt bäs­ta, för att vi ska vän­da vår blick från det syn­li­ga som är för­gäng­ligt till det osyn­li­ga som är evigt. När våra ”jor­dis­ka tält” rivs ner vän­tar oss näm­li­gen en oför­stör­bar ”him­melsk boning” (1 Kor 4:16–5:8). Där­för tap­par vi inte modet och ger upp när svå­rig­he­ter, lidan­de, sjuk­dom och död möter oss. Vi sör­jer men inte ”som de and­ra, de som inte har något hopp” (1 Tess 4:13). För vi vet att en dag ska vi få nya full­kom­na­de krop­par, i en ny full­kom­nad verk­lig­het, och att Gud fram till den dagen ”för­ny­ar vår inre män­ni­ska dag för dag”. 

Syn­da­fal­lets kon­se­kven­ser är tyd­li­ga både i ska­pel­sen och i våra krop­par. Och på sam­ma sätt som vi läng­tar efter att slänga av oss de tunga vin­ter­klä­der­na när våren kom­mer, vän­tar och läng­tar vi som Guds barn — till­sam­mans med hela ska­pel­sen — på ”vår kropps för­loss­ning” och vår ”här­li­ga fri­het”. Den dagen då det för­gäng­li­ga kläs i oför­gäng­lig­het, då döden blir slut­gil­tigt upp­slu­kad i seger.