Hur kom­mer det att se ut i himlen och hur kom­mer vi män­niskor att se ut? Du har säk­ert haft lik­nande fun­deringar eller fått snarli­ka frå­gor från dina barn eller män­niskor i din närhet. Bibeln beskriv­er himlen som en plats med det vack­raste och dyr­baraste som fanns vid den tiden, som exem­pelvis gator av guld (se Upp 21:21). Gator­na kan myck­et väl vara av guld, men jag tror att Bibelns för­fattare snarare använ­der sådana ord för att beskri­va en verk­lighet som vi inte kan grep­pa här och nu. En verk­lighet som är mer fan­tastisk och vack­er än vad som kan beskri­vas med våra ord. Det vi däre­mot ser i Bibeln är att himlen är en fysisk och materiell verk­lighet och inte enbart en andlig och själ­slig. Gud ska­pade allt i uni­ver­sum och såg att ”det var myck­et gott!” (1 Mos 1:31). Paulus förk­larar att hela skapelsen vän­tar på sin befrielse från syn­dafal­l­ets kon­sekvenser och inte bara vi som är Guds barn (Rom 8:18–24). På den ytter­s­ta dagen kom­mer den gam­la himlen och jor­den att ge plats för en ny him­mel och en ny jord (Upp 21:1). Likt Gud en gång ska­pade allt­ing kom­mer han då att ”göra allt­ing nytt” (Upp 21:5) och åter­ska­pa en till­varo som är oändligt myck­et bät­tre än Edens lust­gård, som är befri­ad från synd, ond­s­ka och död.

Det mån­ga krist­na inte är med­vet­na om är att Bibeln beskriv­er att vi då kom­mer att få nya ”him­mel­s­ka krop­par”. Män­niskan ska­pades med krop­par innan syn­dafal­l­et, och kom­mer att få nya krop­par i himlen. Syn­den har påverkat och förvrängt våra krop­par och vad det innebär att vara män­niska. Men krop­pen och att vara män­niska är i grun­den inte något ont. Jesus var fullt ut män­niska och sam­tidigt utan synd. Han var inte bara män­niska innan döden utan är det även efter den. När lär­jun­gar­na möter den upp­ståndne Jesus i Johannes kapi­tel 20–21 ser vi att han har en fysisk kropp. De kan se och röra vid spikhålen och han äter till­sam­mans med dem. I lin­je med det­ta förk­larar Paulus att vi som troende ”i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud (…) ska för­vand­las”. Det är inte en för­van­dling från en fysisk verk­lighet till en andlig, utan en för­van­dling från en jordisk kropp till en him­mel­sk kropp. Den är av ett ”annat slag”, eller “annan sort”, än  våra nuvarande krop­par, men likväl är det fysiska krop­par. Exakt hur de kom­mer att se ut vet vi inte, men även här kan vi förstå att de kom­mer att vara oändligt myck­et bät­tre och vack­rare än vi nu kan grep­pa. Befri­ade från synd, sjuk­dom och död.

Vi tror att Jesus Kris­tus har dött och upp­stått, och att den som tror på hon­om dör och upp­står till nytt liv nu och i evighet (Joh 11:23–27; Gal 2:20; 1 Tess 5:10; 2 Tim 2:11). Vi tror att Jesus kom­mer till­ba­ka och att han först ska uppväc­ka de som dött till evigt liv och sedan ska de som lever och är kvar för­vand­las för att till­sam­mans alltid vara hos Her­ren (1 Tess 1:13–18). Vi tror även att de otroende kom­mer att upp­stå, men för att dömas (Joh 5:25–30) till en evighet i hel­vetet, vilket ock­så är en fysisk plats (Luk 16:19–31).

De fles­ta av oss vill leva lån­ga liv men förr eller senare påmin­ner våra krop­par oss om att vi lever i en förgäng­lig värld och att vi är döende. Vi upplever med smär­ta det som Paulus beskriv­er med orden att ”vår yttre män­niska bryts ner”. Men Gud använ­der det­ta ”ned­bry­tande” till vårt bäs­ta, för att vi ska vän­da vår blick från det syn­li­ga som är förgäng­ligt till det osyn­li­ga som är evigt. När våra ”jordiska tält” rivs ner vän­tar oss näm­li­gen en oförstör­bar ”him­mel­sk bon­ing” (1 Kor 4:16–5:8). Där­för tap­par vi inte mod­et och ger upp när svårigheter, lidande, sjuk­dom och död möter oss. Vi sör­jer men inte ”som de andra, de som inte har något hopp” (1 Tess 4:13). För vi vet att en dag ska vi få nya ful­lkom­nade krop­par, i en ny ful­lkom­nad verk­lighet, och att Gud fram till den dagen ”förn­yar vår inre män­niska dag för dag”. 

Syn­dafal­l­ets kon­sekvenser är tydli­ga både i skapelsen och i våra krop­par. Och på sam­ma sätt som vi läng­tar efter att slän­ga av oss de tun­ga vin­terk­läder­na när våren kom­mer, vän­tar och läng­tar vi som Guds barn — till­sam­mans med hela skapelsen — på ”vår kropps för­loss­ning” och vår ”härli­ga fri­het”. Den dagen då det förgäng­li­ga kläs i oförgäng­lighet, då döden blir slut­giltigt upp­slukad i seger.