”Man kan väl­ja att acceptera, ignor­era eller bekäm­pa döden. Jag väl­jer det senare.”

 Orden kom­mer från den 45-årige Hannes Sjöblad som är över­ty­gad om att han med hjälp av ny teknik kom­mer att kun­na leva tills han är 120 år. I artikeln från GP beskrivs även att “ett gäng sten­ri­ka entre­prenör­er från Sil­i­con Val­ley är över­ty­gade om att his­to­riens förs­ta 200-åring är född”. Läng­tan att leva för evigt är ett eko från Edens lust­gård, ett eko av något som gick för­lorat i syn­dafal­l­et. Döden var inte Guds ursprung­li­ga tanke, utan döden är en följd av män­niskans uppror mot Gud. När syn­den kom in i världen kom ock­så döden in över alla män­niskor (Rom 5:12). Det är där­för vi kan läsa att Jesus grät vid Lasarus grav (Joh 11:35), trots att han snart skulle uppväc­ka hon­om från de döda. Jesus grät över dödens ved­ervärdighet och han grät med Mar­ta, Maria och alla dem som för­lorat någon i döden.

Döden har sedan syn­dafal­l­et regerat över alla män­niskor. Den är en obarmhär­tig regent som inte gör några undan­tag, förr eller senare kom­mer den till oss alla. Döden är den fiende vi omöjli­gen kan beseg­ra eller bemäs­tra hur myck­et vi än försök­er, eller hur långt än tekniken når. Även om män­niskor kanske säger att de inte fruk­tar döden, finns den ändå där ”inun­der” allt annat vi fruk­tar. För om vi inte fruk­tar döden, var­för fruk­tar vi då sak­er som att för­lo­ra vårt jobb eller vår inkomst?! De fles­ta män­nisko­r­na tror att de är odödli­ga fram till den dag då de blir sju­ka eller en katas­trof inträf­far. Ja, döden håller sitt järn­grepp om alla män­niskor, och ingen kom­mer undan.

Men det finns en enda män­niska som döden inte hade någon makt över och som den inte kunde behål­la sitt grepp om — hans namn är Jesus Kris­tus (Apg 2:24). När döden försök­te sväl­ja hon­om, upp­slukade han istäl­let döden i seger (1 Kor 15:55). Han sprängde döden inifrån och genom sin för­son­ings­död och upp­stån­delsen beseg­rade han den fullt ut. Döden kom in genom syn­den, men när syn­dens makt är bruten över dem som tror på Jesus Kris­tus för­lorar den sitt dödli­ga gift (1 Kor 15:55–57). I sin död och upp­stån­delse vränger Jesus till­ba­ka allt det som blev förvrängt genom syn­dafal­l­et. Ja, än mer; han ger oss något myck­et bät­tre än de förs­ta män­nisko­r­na ägde i Edens lust­gård. Han skänker oss evigt liv, ett liv som den troende — till skill­nad från Adam och Eva — inte kan för­lo­ra. 

Män­niskans läng­tan efter att leva för evigt är allt­så inte prob­lemet, utan att vi sök­er det med fel medel och på fel platser. Vi försök­er bekäm­pa den genom att låt­sas som om den inte fanns, bekäm­pa den i egen kraft, eller med läkemedel eller teknik. Men allt det­ta är totalt verkn­ingslöst mot döden. Endast Jesus Kris­tus kan berö­va vår siste fiende all sin makt (1 Kor 15:26), och endast hos hon­om och genom tron på hon­om har vi evigt liv (Joh 3:15–16, 3:36, 4:14, 5:24, 6:27, 10:28).

En van­lig mis­supp­fat­tning är att det evi­ga livet tar sin bör­jan först den dag vi dör. Allt för mån­ga upp­fat­tar den krist­na tron endast som en bil­jett till himlen undan hel­vetet. Men som Jesus säger i den inledande tex­ten är det evi­ga livet att kän­na den ende sanne Guden och den som han har sänt, Jesus Kris­tus. Det evi­ga livet är fram­för allt inte att vi en dag befrias från synd, ond­s­ka, sjuk­dom, död, sorg och allt förgäng­ligt, även om allt det­ta stäm­mer. Nej, det evi­ga livet är fram­för allt att kän­na Jesus Kris­tus. Det är att gå från att vara likgiltig inför hon­om till att äls­ka hon­om, söka hon­om, lyda hon­om och läng­ta efter hans närhet. Det var som en pas­tor uttryck­te det: ”Alla vill till himlen, men ingen vill att Gud ska vara där”. Om Gud inte är vår sto­ra gläd­je och till­fredsstäl­lelse i livet, är inte heller himlen en bra plats för oss. För i himlen får vi Jesus fullt ut. Vi får äntli­gen se hon­om ansik­te mot ansik­te utan dis­trak­tion­er och sak­er som skym­mer. Och vi kom­mer aldrig att tröt­tna på det vi ser. Det evi­ga livet bör­jar här och nu i gemen­skapen med Jesus Kris­tus. Nu får vi en förs­mak, eller en för­rätt, av den fan­tastiska huvu­drätt som vän­tar oss en dag.

Döden var inte en del av Guds ursprung­li­ga tanke. Och sam­tidigt är det döden som — i Guds förun­derli­ga plan — en gång kom­mer att föra oss hem till Gud och ge oss det evi­ga livet fullt ut. Här finner vi ett orub­bligt hopp som trös­tar oss när en troende i vår närhet dör. Ett hopp som befri­ar oss från fruk­tan för döden och även för de ”min­dre dödar­na” (svårigheter­na) i livet . Ett hopp som väger tungt och trös­tar oss mitt i svårigheter och kamp. Vi tror på evigt liv.