”Man kan väl­ja att accep­te­ra, igno­re­ra eller bekäm­pa döden. Jag väl­jer det senare.”

 Orden kom­mer från den 45-åri­ge Han­nes Sjö­blad som är över­ty­gad om att han med hjälp av ny tek­nik kom­mer att kun­na leva tills han är 120 år. I arti­keln från GP beskrivs även att “ett gäng sten­ri­ka ent­re­pre­nö­rer från Sili­con Val­ley är över­ty­ga­de om att histo­ri­ens förs­ta 200-åring är född”. Läng­tan att leva för evigt är ett eko från Edens lust­gård, ett eko av något som gick för­lo­rat i syn­da­fal­let. Döden var inte Guds ursprung­li­ga tan­ke, utan döden är en följd av män­ni­skans upp­ror mot Gud. När syn­den kom in i värl­den kom ock­så döden in över alla män­ni­skor (Rom 5:12). Det är där­för vi kan läsa att Jesus grät vid Lasa­rus grav (Joh 11:35), trots att han snart skul­le upp­väc­ka honom från de döda. Jesus grät över dödens veder­vär­dig­het och han grät med Mar­ta, Maria och alla dem som för­lo­rat någon i döden.

Döden har sedan syn­da­fal­let rege­rat över alla män­ni­skor. Den är en obarm­här­tig regent som inte gör någ­ra undan­tag, förr eller sena­re kom­mer den till oss alla. Döden är den fien­de vi omöj­li­gen kan beseg­ra eller bemäst­ra hur myc­ket vi än för­sö­ker, eller hur långt än tek­ni­ken når. Även om män­ni­skor kanske säger att de inte fruk­tar döden, finns den ändå där ”inun­der” allt annat vi fruk­tar. För om vi inte fruk­tar döden, var­för fruk­tar vi då saker som att för­lo­ra vårt jobb eller vår inkomst?! De fles­ta män­ni­skor­na tror att de är odöd­li­ga fram till den dag då de blir sju­ka eller en kata­strof inträf­far. Ja, döden hål­ler sitt järn­grepp om alla män­ni­skor, och ing­en kom­mer undan.

Men det finns en enda män­ni­ska som döden inte hade någon makt över och som den inte kun­de behål­la sitt grepp om — hans namn är Jesus Kristus (Apg 2:24). När döden för­sök­te sväl­ja honom, upp­slu­ka­de han istäl­let döden i seger (1 Kor 15:55). Han spräng­de döden ini­från och genom sin för­so­nings­död och upp­stån­del­sen beseg­ra­de han den fullt ut. Döden kom in genom syn­den, men när syn­dens makt är bru­ten över dem som tror på Jesus Kristus för­lo­rar den sitt död­li­ga gift (1 Kor 15:55–57). I sin död och upp­stån­del­se vräng­er Jesus till­ba­ka allt det som blev för­vrängt genom syn­da­fal­let. Ja, än mer; han ger oss något myc­ket bätt­re än de förs­ta män­ni­skor­na ägde i Edens lust­gård. Han skän­ker oss evigt liv, ett liv som den tro­en­de — till skill­nad från Adam och Eva — inte kan förlora. 

Män­ni­skans läng­tan efter att leva för evigt är allt­så inte pro­ble­met, utan att vi söker det med fel medel och på fel plat­ser. Vi för­sö­ker bekäm­pa den genom att låt­sas som om den inte fanns, bekäm­pa den i egen kraft, eller med läke­me­del eller tek­nik. Men allt det­ta är totalt verk­nings­löst mot döden. Endast Jesus Kristus kan berö­va vår sis­te fien­de all sin makt (1 Kor 15:26), och endast hos honom och genom tron på honom har vi evigt liv (Joh 3:15–16, 3:36, 4:14, 5:24, 6:27, 10:28).

En van­lig miss­upp­fatt­ning är att det evi­ga livet tar sin bör­jan först den dag vi dör. Allt för många upp­fat­tar den krist­na tron endast som en bil­jett till him­len undan hel­ve­tet. Men som Jesus säger i den inle­dan­de tex­ten är det evi­ga livet att kän­na den ende san­ne Guden och den som han har sänt, Jesus Kristus. Det evi­ga livet är fram­för allt inte att vi en dag befri­as från synd, onds­ka, sjuk­dom, död, sorg och allt för­gäng­ligt, även om allt det­ta stäm­mer. Nej, det evi­ga livet är fram­för allt att kän­na Jesus Kristus. Det är att gå från att vara lik­gil­tig inför honom till att äls­ka honom, söka honom, lyda honom och läng­ta efter hans när­het. Det var som en pas­tor uttryck­te det: ”Alla vill till him­len, men ing­en vill att Gud ska vara där”. Om Gud inte är vår sto­ra gläd­je och till­freds­stäl­lel­se i livet, är inte hel­ler him­len en bra plats för oss. För i him­len får vi Jesus fullt ut. Vi får änt­li­gen se honom ansik­te mot ansik­te utan dis­trak­tio­ner och saker som skym­mer. Och vi kom­mer ald­rig att trött­na på det vi ser. Det evi­ga livet bör­jar här och nu i gemen­ska­pen med Jesus Kristus. Nu får vi en för­smak, eller en för­rätt, av den fan­tas­tis­ka huvud­rätt som vän­tar oss en dag.

Döden var inte en del av Guds ursprung­li­ga tan­ke. Och sam­ti­digt är det döden som — i Guds för­un­der­li­ga plan — en gång kom­mer att föra oss hem till Gud och ge oss det evi­ga livet fullt ut. Här fin­ner vi ett orubb­ligt hopp som trös­tar oss när en tro­en­de i vår när­het dör. Ett hopp som befri­ar oss från fruk­tan för döden och även för de ”mind­re dödar­na” (svå­rig­he­ter­na) i livet . Ett hopp som väger tungt och trös­tar oss mitt i svå­rig­he­ter och kamp. Vi tror på evigt liv.