En av våra mer omtyck­ta sång­er mås­te väl ändå vara Astrid Lind­grens ”Fat­tig bond­dräng” från Emil i Lön­ne­ber­ga?! En sång som även jag tyc­ker om. Men senast jag hör­de den blev jag fun­der­sam över inne­hål­let i de sista ver­ser­na. De låter trös­te­rikt och bra till när man först lyss­nar till dem, men frå­gan är: ”Är det verk­li­gen goda nyhe­ter?” Det jag tän­ker på är när dräng­en står invid him­me­lens port, får syn­da­nöd och där­för inte tror att han kom­mer att bli väl­kom­nad in. Men sedan väl­kom­nar Her­ren honom på grund av hans ”strä­van och evi­ga slit.” Det är natur­ligt­vis goda nyhe­ter för dräng­en att han blir väl­kom­nad in i him­len. Men är det verk­li­gen goda nyhe­ter att han blir det på grund av sin strä­van och sitt slit? Jag kanske läser in för myc­ket här eller miss­för­står något, men jag skul­le säga att det tvärtom är rik­tigt dåli­ga nyheter. 

Bibelns goda nyhe­ter — evan­ge­li­et — hand­lar ald­rig om vad vi kan göra för Gud eller and­ra män­ni­skor, utan vad Gud redan har gjort för oss genom Jesus Kristus. Så länge vi tror att vi väl­kom­nas in i him­len — eller in i gemen­ska­pen med Gud — p g a vår strä­van och vårt slit kom­mer vi all­tid kän­na oss otill­räck­li­ga och tröt­ta, eftersom vi ald­rig når upp till var­ken våra egna krav, and­ras krav eller Guds krav. Men när vi inser att fräls­ning­en endast häng­er på vad Jesus redan full­bor­dat för oss genom sitt full­kom­li­ga liv, sin död och upp­stån­del­se, kom­mer vi att fin­na verk­lig vila, ro och trygghet.

Där­för tror vi på syn­der­nas för­lå­tel­se. Vi tror inte att män­ni­skan var­ken behö­ver eller kan för­tjä­na för­lå­tel­sen. Vi tror på fräls­ning genom tron alle­na och inte genom laggär­ning­ar, inte ens lite laggär­ning­ar. Vi tror att nåden endast kan tas emot oför­tjänt som en gåva. Vi tror att om vi vän­der om, bekän­ner vår synd och litar på Jesus Kristus: ”för­lå­ter han oss våra syn­der och renar oss från all orätt­fär­dig­het” (1 Joh 1:9). Vi tror att Gud då tvät­tar oss full­kom­ligt rena och gör oss till nya ska­pel­ser (Ps 51:9; Jes 1:18; 1 Kor 6:9–11; 2 Kor 5:17). Vi tror att syn­der­na inte enbart blir för­låt­na utan ock­så utplå­na­de (Apg 3:19), och att det där­för inte finns någon för­dö­mel­se för dem som är i Kristus (Rom 8:1). Vi tror att den som är frälst där­för redan nu kan vara för­vis­sad om att Gud en gång kom­mer att väl­kom­na honom in i him­len. Eftersom det inte beror på vårt ofull­kom­li­ga liv var­ken före eller efter fräls­ning­en, utan på Jesu full­kom­li­ga liv och offer som står orubb­ligt fast i evig­het. Vi tror att den män­ni­ska som tagit emot och lever av nåden inte för­blir den­sam­ma utan steg­vis hel­gas och för­vand­las till Jesu lik­het (2 Kor 3:18; Rom 8:29–30; Gal 2:20; Tit 2:11–14). Vi tror att syn­der­nas för­lå­tel­se är det alla män­ni­skor dju­past läng­tar efter och behö­ver, och att evan­ge­li­et om Jesus Kristus är de enda verk­ligt goda nyhe­ter­na om hur alla män­ni­skor kan ta emot den. Vi tror att vår synd är stor men att Guds nåd all­tid är stör­re och över­flö­dar all vår synd om vi vän­der om till honom (Ps 103:11–12; Rom 5:20). Vi tror på syn­der­nas för­lå­tel­se, verk­lig förlåtelse!

Jo, jag tyc­ker fort­fa­ran­de att ”fat­tig bond­dräng” är en här­lig sång, men den skän­ker inte den verk­li­ga tröst som skyl­di­ga syn­da­re behö­ver. En sång som där­e­mot gör det är A M Topla­dys sång ”Klip­pa, du som brast för mig” eller Lydia Lit­hells ”Det enda jag vet”. Det är sång­er vi kan sjunga till vår själ för att fin­na vila och tröst när både djä­vu­len och syn­den i våra hjär­tan ankla­gar oss för att vara utom räddning.