Har du någon gång fun­de­rat över var­för vi män­ni­skor syn­dar? Att vi syn­dar är de fles­ta män­ni­skor nog med­vet­na om, men orsa­ken till det är det inte säkert att vi fun­de­rat över. För att för­stå det­ta behö­ver vi gå till­ba­ka till syn­da­fal­let, där blir det tyd­ligt vad själ­va roten till syn­den är. 

Vi bör­jar med en åter­blick. Gud har ska­pat en per­fekt värld för män­ni­skan att leva i. En värld där män­ni­skan lever i full­stän­dig har­mo­ni med Gud, med varand­ra och med ska­pel­sen. Ingen­ting fat­tas för män­ni­skan, hon har allt hon behö­ver, och det i över­flöd. Vad det­ta inne­bär kan vi som lever efter syn­da­fal­let inte rik­tigt grep­pa eftersom vi lider brist på alla livets områ­den. De förs­ta män­ni­skor­na för­stod att hela uni­ver­sum och hen­nes eget liv kom från en oänd­ligt god Gud som gett hen­ne allt det­ta. Hela till­va­ron var där­för ett bevis på att det var gott att lita på Gud och lyda honom. Gud gav män­ni­skan en rad upp­ma­ning­ar vad hon skul­le göra, men endast ett för­bud vad hon inte fick göra — äta av trä­det med kun­skap om gott och ont. Det skul­le näm­li­gen få kata­stro­fa­la följ­der (1 Mos 2:17). Det var allt­så inte en lång och inveck­lad lis­ta utan endast ett tyd­ligt och klart förbud. 

Sedan kom­mer ormen (djä­vu­len) in i lust­går­den och allt går där­ef­ter fel. Han bör­jar där han all­tid bör­jar och använ­der sam­ma tak­tik som han all­tid gör — genom att ifrå­ga­sät­ta Guds ord: ”Har Gud verk­li­gen sagt…”. Ormen fram­stäl­ler Guds ord som otyd­lig och sträng­a­re än vad det är när han säger: ”…att ni inte får äta av alla träd i lust­går­den”. Han säger att Guds ord inte är sant: ”Ni ska visst inte dö!”. Och han ifrå­ga­sät­ter Guds god­het och omsorg och fram­stäl­ler honom istäl­let som ”kos­misk gläd­je­dö­da­re” som vill ta ifrån män­ni­skan den san­na gläd­jen: ”Gud vet att den dag ni äter av den kom­mer era ögon att öpp­nas, och ni blir som Gud”. Ormen är all­tid lis­ti­ga­re än oss och vi ska där­för inte göra som de förs­ta män­ni­skor­na gjor­de när de för­sök­te reso­ne­ra med honom. Istäl­let ska vi göra som Jesus gjor­de, sva­ra ormens fel­ak­tig­he­ter med vad Gud fak­tiskt har sagt (Matt 4:1‑ff). 

Ormen lyc­kas med sitt upp­drag. Han slår in den kil mel­lan män­ni­skan och Gud som all­tid leder till synd, näm­li­gen män­ni­skans tvi­vel på Guds god­het och omsorg i sitt ord och vil­jan att själv vara Gud. Det träd som hör­de sam­man med död blir nu istäl­let ”gott att äta av och en fröjd för ögat”. Det för­bud som tidi­ga­re var ett gott för­bud från en god Gud blir nu istäl­let ett skad­ligt för­bud från en ond Gud. Det bero­en­de som tidi­ga­re var ett gott bero­en­de av en kär­leks­full Gud blir nu istäl­let en för­tryc­kan­de bun­den­het som hind­rar män­ni­skan från att nå sin ful­la poten­ti­al och gläd­je. Den verk­li­ga gläd­jen som män­ni­skan ska­pa­des till som Guds avbil­der blir där­ef­ter inte att leva under Guds vil­ja utan efter sin egen.

Orsa­ken till att vi män­ni­skor syn­dar är den­sam­ma då som nu. Vi tror inte att Gud verk­li­gen är god och vill oss det bäs­ta. Vi tror att Gud vill för­stö­ra våra liv och ta ifrån oss den san­na gläd­jen. Vi tror oss veta bätt­re än Gud och vill där­för sty­ra våra egna liv. Vi äls­kar våra begär mer än vi äls­kar Gud. Vi tror att den san­na gläd­jen finns i fri­he­ten från Gud och inte under honom. Det är där­för vi all­tid kan spå­ra en syn­dig hand­ling till det dju­pa­re pro­ble­met som all­tid är otro, att vi inte litar på Gud och det han sagt utan på något/någon annan istället.

Om ormen slog in en kil mel­lan män­ni­ska och Gud, tillin­tet­gjor­de Gud den­na genom Jesus Kristus. I hans för­so­nings­död på kor­set ropar Gud ut till en upp­ro­risk mänsk­lig­het om hans sto­ra god­het och nåd: ”Men Gud bevi­sar sin kär­lek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syn­da­re” (Rom 5:8). Gud gav oss allt medan vi ännu var syn­da­re och i upp­ror mot honom. Det finns ing­et tyd­li­ga­re och stör­re bevis på hans sto­ra god­het och kär­lek till oss, och att vi helt och fullt kan lita på honom i allt han säger. Genom pånytt­fö­del­sens under i våra liv ser vi att Gud gett oss sina bud inte för att för­stö­ra våra liv, utan för att vår ”gläd­je ska bli full­kom­lig” (Joh 15:11) och att ”hans bud inte är tunga” (1 Joh 5:3). Män­ni­skans pro­blem är allt­så inte jak­ten på gläd­je och till­freds­stäl­lel­se, utan att vi nöjer oss med en all­de­les för liten och kort­va­rig gläd­je och till­freds­stäl­lel­se. Vi söker den i fri­he­ten från Gud istäl­let för under hans goda vil­ja. Den sto­ra gläd­jen — den full­kom­li­ga — fin­ner vi näm­li­gen i att helt lita på Guds ord och att han vet bätt­re än oss. 

När du fres­tas att söka syn­dens kort­sik­ti­ga vin­ning, ta då inte saken i egna hän­der utan för­bli tro­gen till Guds ord och fäst blic­ken på kor­set som påmin­ner om att Gud inte hål­ler till­ba­ka någon­ting från dig: ”Han som inte sko­na­de sin egen Son utan utläm­na­de honom för oss alla, hur skul­le han kun­na annat än att ock­så skän­ka oss allt med honom?” (Rom 8:32).