Hur ser ditt spa­ran­de ut egent­li­gen? Du har väl säk­rat upp inför pen­sio­nen? Hur går det egent­li­gen med dina fon­der? Har du verk­li­gen så att du kla­rar dig i fram­ti­den? Såda­na frå­gor kan lätt ska­pa en viss oro och ång­est. Inte minst nu när vi på nyhe­ter­na hör om eko­no­misk oro, sti­gan­de rän­tor och oro­lig­he­ter runt om i värl­den. Bibeln ger oss inga detal­je­ra­de pla­ner för exakt hur vi ska skö­ta vår eko­no­mi eller vårt spa­ran­de. Där­e­mot leder den våra hjär­tan till att ha sin trygg­het i den him­mels­ka ban­ken istäl­let för i den jor­dis­ka. För där vi har vår skatt kom­mer ock­så vårt hjär­ta att vara (Matt 6:21). Vår oro kan även visa oss att vi har vår skatt på fel ställe.

Säkert har ock­så du läng­tat efter den trygg­het som det skul­le inne­bä­ra att bli eko­no­miskt obe­ro­en­de. Att vin­na en mas­sa peng­ar på ett lot­te­ri eller att få ta emot ett stort arv. Hur det skul­le befria dig från oro och bekym­mer för fram­ti­den. Men fak­tum är att även med en sådan rike­dom kom­mer oro, för rike­do­men kan för­svin­na, för­lo­ra i vär­de eller tas ifrån oss. Men det finns ett arv — som är oänd­ligt myc­ket stör­re än alla jor­dis­ka till­gång­ar till­sam­mans — och det arvet näm­ner Petrus i den inle­dan­de tex­ten. Det är det him­mels­ka arv som är för­va­rat i him­len åt alla dem som genom tron bli­vit föd­da på nytt. Alla and­ra arv kan för­stö­ras, fläc­kas och viss­na men det­ta arv kan ald­rig göra det. Det är redan full­kom­ligt säk­rat av Gud i det “him­mels­ka bank­val­vet” långt bort från allt jor­diskt för­därv, från all ned­smuts­ning och torka. 

Det arv som Petrus talar om är inte eko­no­miskt över­flöd i det­ta liv utan det him­mels­ka land som vän­tar oss den dag vi dör. Alla jor­dis­ka län­der kan för­stö­ras och intas av fien­den, men det him­mels­ka lan­det är oin­tag­ligt och oöver­vin­ner­ligt, det består för evigt. Alla jor­dis­ka län­der kan smut­sas ner av synd, onds­ka och avgu­da­dyr­kan, men ing­et kan ore­na det him­mels­ka lan­det, där ing­en sorg, synd och onds­ka finns. Alla jor­dis­ka län­der kan drab­bas av tor­ka, miss­växt, eko­no­mis­ka svå­rig­he­ter och hung­ers­nöd, men det him­mels­ka lan­det blek­nar ald­rig och där råder ing­en som helst brist. 

Värl­den kan dar­ra, riken kan vack­la och vår egen till­va­ro kan ska­ka och allt kan fal­la. Men det him­mels­ka lan­det för­blir ”säk­rat” av Gud själv. Det arvet är verk­li­gen ett levan­de hopp som får oss krist­na att inte tap­pa modet eller för­lo­ra oss själ­va i oron. Det får oss att kun­na gläd­jas och hål­la ut mitt i en fient­lig värld där vi får möta mot­stånd. För oav­sett vad som hän­der och vad vi möter kom­mer den tro­en­de en dag att få del av det­ta arv. Ingen­ting kan hind­ra det. Ingen­ting kan omin­tet­gö­ra det. Ingen­ting kan ta det ifrån oss. Vem skul­le inte vil­ja ”inve­ste­ra” allt i en sådan bank!?

Det är natur­ligt att kän­na oro både över våra egna liv och det som sker i vår värld. Och vägen ut ur oron är inte bara att påmin­nas om vårt evi­ga arv utan ock­så om att Gud har mak­ten att beva­ra oss fram till den dagen vi får del av arvet (1 Pet 1:5). Gud har inte läm­nat oss hjälp­lö­sa här och nu för att kla­ra av det fram till him­len. Nej, det är genom hans makt och kraft som vi beva­ras, genom tron på honom. Det är där­för vår oro även kan vara en hjälp för oss att inse att vi fak­tiskt inte för­trös­tar på Gud utan på något annat som fak­tiskt inte evigt består. Och där­för behö­ver vi stän­digt leda våra hjär­tan till­ba­ka till den ende som fak­tiskt hål­ler att för­trös­ta på i allt, både i livet och i döden.