Med all säker­het har du lekt kur­ra­göm­ma någon gång. Det har all­tid varit en av mina barns favo­rit­le­kar. När de var små var det gans­ka enkelt att göm­ma sig, men ju äld­re de blir desto svå­ra­re blir det. Där­för slu­tar det ofta med att jag sit­ter inklämd i någon gar­de­rob eller lik­nan­de. När de var små var det även enkla­re att hit­ta dem eftersom det inte dröj­de sär­skilt länge innan de kom fram och visa­de sig. Män­ni­skans rela­tion till Gud är fak­tiskt något utav en kur­ra­göm­ma-lek. Men vi behö­ver för­stå vem som göm­mer sig och vem som letar. För ofta får vi det­ta om bak­fo­ten och för­står där­för inte det krist­na evangeliet.

När män­ni­skan gjort upp­ror mot Gud, vänt honom ryg­gen och dra­git hela mänsk­lig­he­ten och ska­pel­sen med sig i syn­da­fal­let, läser vi att det förs­ta hon gör är att ”göm­ma sig för Her­ren Guds ansik­te” (1 Mos 3:8). Allt sedan den dagen gör alla män­ni­skor det­sam­ma, de göm­mer sig för Gud. Sam­ti­digt ser vi att Gud söker upp män­ni­skan — som han gör med alla män­ni­skor sedan den dagen — med orden: Var är du? Gud vet natur­ligt­vis var män­ni­skan är och vad hon har gjort. Men Gud vill att män­ni­skan kom­mer till honom med sin synd, för att bekän­na den och vän­da om, istäl­let för att göm­ma den.

Ofta sägs det att män­ni­skan söker Gud, och jag tror i viss mån att det stäm­mer. Men Bibelns bud­skap är fram­för allt att det är Gud som söker män­ni­skan. Och att män­ni­skan istäl­let göm­mer sig för honom och upp­ror mot honom. Gud är näm­li­gen inte svår att hit­ta utan genom sin ska­pel­se har han gett över­flö­dan­de bevis på sin existens och sina egen­ska­per (se Rom 1:18–32). Män­ni­skans pro­blem är allt­så inte att hon inte kän­ner till sann­ning­en om Guds existens, utan att hon med Pau­lus ord ”under­tryc­ker san­ning­en” (1:18). Hon gör allt för att för­ne­ka och tys­ta den. Det är ock­så där­för Pau­lus skri­ver att män­ni­skan är ”utan ursäkt” (1:20). Hon kan allt­så inte säga till Gud en dag: ”Jag viss­te ju inte att du fanns!” Pau­lus säger till och med att män­ni­skan för­står att hon en dag kom­mer att dömas rätt­vist av honom (se Rom 1:32–2:16).

Det är ock­så här vi har orsa­ken till var­för män­ni­skan är på flykt från Gud. Om hon skul­le erkän­na den san­ning­en hon redan kän­ner till (om Guds existens), skul­le hon ock­så erkän­na att hon står ansva­rig inför Gud och att hen­nes synd för­tjä­nar att dömas av honom. Det är där­för Jesus säger om sig själv till Niko­de­mus: ”… lju­set kom in i värl­den, men män­ni­skor­na äls­ka­de mörk­ret mer än lju­set eftersom deras gär­ning­ar var onda. Den som gör det onda hatar lju­set och kom­mer inte till lju­set, för att hans gär­ning­ar inte ska avslö­jas” (Joh 3:19–20). Män­ni­skan kom­mer inte till Jesus eftersom hon inte vill att hen­nes gär­ning­ar ska avslö­jas. Adam och Eva göm­de sig, du och jag göm­mer oss för Gud där­för att våra gär­ning­ar inte ska avslö­jas. Vi under­tryc­ker san­ning­en, för­ne­kar vår Ska­pa­re och Gud och hatar lju­set (Jesus) där­för att våra gär­ning­ar inte ska avslö­jas. Barn göm­mer sig inte enbart när man leker kur­ra­göm­ma. De göm­mer sig även om de gjort något fel som de abso­lut inte vill berät­ta om eller som de skäms över. På sam­ma sätt är det med oss män­ni­skor inför Gud. 

Män­ni­skan har låst ute sig och kas­tat bort nyc­keln. Vägen till­ba­ka till gemen­ska­pen med Gud är igen­bom­mad och stängd. Men Gud läm­nar inte män­ni­skan i sitt göm­stäl­le utan istäl­let söker han upp hen­ne. Han över­vann vårt mot­stånd och synd, så att vi skul­le kun­na kom­ma ut i lju­set istäl­let för att göm­ma oss: ”Så äls­ka­de Gud värl­den att han utgav sin enföd­de Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå för­lo­rad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Jesus Kristus läm­na­de här­lig­he­ten i him­len för att söka upp de för­lo­ra­de. Han lev­de det liv vi bor­de ha levt och dog den död vi för­tjä­na­de, så att vi genom hans offer­död skul­le kun­na bli full­kom­ligt för­so­na­de med Gud. 

Män­ni­skan göm­mer sig men Jesus kal­lar på alla män­ni­skor med orden: ”Var är du?” Han upp­ma­nar oss att slu­ta göm­ma oss och ge upp vårt mot­stånd. Att läg­ga ner våra vapen, ödmju­ka oss och ta emot den fräls­ning han redan har full­bor­dat. Han upp­ma­nar oss helt enkelt att vara som det lil­la bar­net som kom­mer fram direkt när för­äl­dern slu­tat räk­na. Och han upp­ma­nar även dig som är tro­en­de att låta hans kal­lel­se till omvän­del­se och tro gå ut till män­ni­skor i din när­het. Han läng­tar fak­tiskt mer efter att män­ni­skor ska kom­ma till tro på honom än du gör.