Med all säk­er­het har du lekt kur­ragöm­ma någon gång. Det har alltid var­it en av mina barns favoritlekar. När de var små var det gan­s­ka enkelt att göm­ma sig, men ju äldre de blir desto svårare blir det. Där­för slu­tar det ofta med att jag sit­ter inklämd i någon garder­ob eller lik­nande. När de var små var det även enklare att hit­ta dem efter­som det inte dröjde särskilt länge innan de kom fram och visade sig. Män­niskans rela­tion till Gud är fak­tiskt något utav en kur­ragöm­ma-lek. Men vi behöver förstå vem som göm­mer sig och vem som letar. För ofta får vi det­ta om bak­foten och förstår där­för inte det krist­na evan­geli­et.

När män­niskan gjort uppror mot Gud, vänt hon­om ryggen och drag­it hela män­sk­ligheten och skapelsen med sig i syn­dafal­l­et, läs­er vi att det förs­ta hon gör är att ”göm­ma sig för Her­ren Guds ansik­te” (1 Mos 3:8). Allt sedan den dagen gör alla män­niskor det­sam­ma, de göm­mer sig för Gud. Sam­tidigt ser vi att Gud sök­er upp män­niskan — som han gör med alla män­niskor sedan den dagen — med orden: Var är du? Gud vet naturligtvis var män­niskan är och vad hon har gjort. Men Gud vill att män­niskan kom­mer till hon­om med sin synd, för att bekän­na den och vän­da om, istäl­let för att göm­ma den.

Ofta sägs det att män­niskan sök­er Gud, och jag tror i viss mån att det stäm­mer. Men Bibelns bud­skap är fram­för allt att det är Gud som sök­er män­niskan. Och att män­niskan istäl­let göm­mer sig för hon­om och uppror mot hon­om. Gud är näm­li­gen inte svår att hit­ta utan genom sin skapelse har han gett över­flö­dande bevis på sin exis­tens och sina egen­skaper (se Rom 1:18–32). Män­niskans prob­lem är allt­så inte att hon inte kän­ner till sannnin­gen om Guds exis­tens, utan att hon med Paulus ord ”under­tryck­er san­nin­gen” (1:18). Hon gör allt för att förne­ka och tys­ta den. Det är ock­så där­för Paulus skriv­er att män­niskan är ”utan ursäkt” (1:20). Hon kan allt­så inte säga till Gud en dag: ”Jag vis­ste ju inte att du fanns!” Paulus säger till och med att män­niskan förstår att hon en dag kom­mer att dömas rättvist av hon­om (se Rom 1:32–2:16).

Det är ock­så här vi har orsak­en till var­för män­niskan är på fly­kt från Gud. Om hon skulle erkän­na den san­nin­gen hon redan kän­ner till (om Guds exis­tens), skulle hon ock­så erkän­na att hon står ans­varig inför Gud och att hennes synd förtjä­nar att dömas av hon­om. Det är där­för Jesus säger om sig själv till Nikode­mus: ”… ljuset kom in i världen, men män­nisko­r­na älskade mörkret mer än ljuset efter­som deras gärningar var onda. Den som gör det onda hatar ljuset och kom­mer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska avs­lö­jas” (Joh 3:19–20). Män­niskan kom­mer inte till Jesus efter­som hon inte vill att hennes gärningar ska avs­lö­jas. Adam och Eva gömde sig, du och jag göm­mer oss för Gud där­för att våra gärningar inte ska avs­lö­jas. Vi under­tryck­er san­nin­gen, förnekar vår Ska­pare och Gud och hatar ljuset (Jesus) där­för att våra gärningar inte ska avs­lö­jas. Barn göm­mer sig inte enbart när man lek­er kur­ragöm­ma. De göm­mer sig även om de gjort något fel som de abso­lut inte vill berät­ta om eller som de skäms över. På sam­ma sätt är det med oss män­niskor inför Gud. 

Män­niskan har låst ute sig och kas­tat bort nyck­eln. Vägen till­ba­ka till gemen­skapen med Gud är igen­bom­mad och stängd. Men Gud läm­nar inte män­niskan i sitt göm­ställe utan istäl­let sök­er han upp henne. Han över­vann vårt mot­stånd och synd, så att vi skulle kun­na kom­ma ut i ljuset istäl­let för att göm­ma oss: ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på hon­om inte ska gå för­lorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Jesus Kris­tus läm­nade härligheten i himlen för att söka upp de för­lorade. Han levde det liv vi bor­de ha levt och dog den död vi förtjä­nade, så att vi genom hans offer­död skulle kun­na bli ful­lkom­ligt för­son­ade med Gud. 

Män­niskan göm­mer sig men Jesus kallar på alla män­niskor med orden: ”Var är du?” Han upp­ma­nar oss att slu­ta göm­ma oss och ge upp vårt mot­stånd. Att läg­ga ner våra vapen, ödmju­ka oss och ta emot den fräl­sning han redan har full­bor­dat. Han upp­ma­nar oss helt enkelt att vara som det lil­la bar­net som kom­mer fram direkt när föräldern slu­tat räk­na. Och han upp­ma­nar även dig som är troende att låta hans kallelse till omvän­delse och tro gå ut till män­niskor i din närhet. Han läng­tar fak­tiskt mer efter att män­niskor ska kom­ma till tro på hon­om än du gör.