I sön­dags satt jag bän­kad fram­för TV:n och var väl­digt ner­vös. Anled­ning­en var att IFK Göte­borg spe­la­de en avgö­ran­de match mot Var­berg som skul­le avgö­ra om de behöv­de kva­la för att hål­la sig kvar i All­svens­kan. För att und­vi­ka kval behöv­de de vin­na mat­chen. När Blå­vitt i slut­mi­nu­ter­na av mat­chen — vid ställ­ning­en 1–1 — mis­sa­de en straff, gav jag upp hop­pet och tit­ta­de inte läng­re. Ända tills jag hör­de Zion skri­ka av gläd­jen över att IFK gjort mål på över­tid i mat­chens abso­lu­ta slut­ske­de. De vann och kla­ra­de sig kvar.

Många av er är säkert inte ens intres­se­ra­de av fot­boll — eller sport över­hu­vud­ta­get — och tyc­ker där­för att mitt bete­en­de är ytterst märk­ligt. Och jag kan bara hål­la med dig om du tänk­te så. Det är ett väl­digt märk­ligt bete­en­de och sam­ti­digt kan fot­boll ska­pa såda­na käns­lor. Där­e­mot har du med all säker­het något annat i ditt liv som gör dig ner­vös och ska­par oro. Det kan vara betyd­ligt vik­ti­ga­re saker än något så enkelt som fot­boll. Något eller någon du är rädd för att för­lo­ra, något som kan ske eller ska ske som gör dig oro­lig. Det finns en mängd saker som lig­ger utan­för vår kon­troll och som där­för kan ska­pa oro. Det är där­för vi behö­ver påmin­na oss om något som står orubb­ligt fast och är oföränderligt.

Var­je gång jag blir ner­vös inför en Blå­vitt-match eller besvi­ken efter en för­lust, påmin­ner jag mig själv all­tid om ”fot­bol­lens för­gäng­lig­het”. Även om vi vin­ner alla mat­cher på en säsong och vin­ner SM-guld, kom­mer det all­tid nya mat­cher och en ny säsong. Gläd­jen efter en vinst varar enbart en kort stund för sedan kom­mer ändå näs­ta match. Det kan över­fö­ras till alla and­ra delar i livet. Allt under solen är ”för­gäng­ligt och ett jagan­de efter vind” (Pred 1:14). Även Guds goda gåvor till oss består inte för evigt utan endast det vi äger i Honom och fräls­ning­en. Det finns en ”match” som redan är avgjord och där slut­re­sul­ta­tet ald­rig kan för­änd­ras. Det står orubb­ligt fast för evigt och det är en seger som vi var­je dag både kan och bor­de fira. Jesu seger — genom sin offer­död på kor­set — över djä­vu­len och onds­kans mak­ter, över syn­den och döden. Den står orubb­ligt fast i alla tider. Om män­ni­skor på över­fyll­da are­nor i eufo­ri firar seg­rar för sitt fot­bollslag, hur myc­ket mer bor­de vi som krist­na inte då fira Jesu slut­gil­ti­ga seger på kor­set?! ”Mat­chen” mel­lan Jesus Kristus och syn­den, döden och onds­kans mak­ter är inte en match med oviss utgång. Det är inte ens en jämn match. Utan det är match som Jesus Kristus på kor­set redan vun­nit på full­kom­lig knock­out, med för­kros­san­de överlägsenhet. 

När ett fot­bollslag har en över­läg­sen led­ning över mot­stån­dar­la­get i slu­tet av mat­chen, kan man ibland höra deras sup­port­rar sjunga till mot­stån­darsup­port­rar­na: ”Ni kan gå hem nu! Ni kan gå hem nu!” På lik­nan­de sätt stäm­mer Pau­lus upp i seger­sång­en i den inle­dan­de tex­ten om Jesu över­lägs­na seger. Det är som om Pau­lus säger till syn­den, döden och onds­kans mak­ter: ”Jesus har redan vun­nit en för­kros­san­de seger. Oav­sett vad som hän­der, hur myc­ket svå­rig­he­ter, lidan­de och mot­stånd jag än möter, om värl­den ska­kar och vack­lar, om jag möter sjuk­dom och död vet jag att segern redan är vun­nen. Jag vet att dagen kom­mer då jag fullt ut kom­mer få se den­na seger och ingen­ting kan hind­ra det. Ingen­ting! Död, synd och djä­vul, ni kan gå hem nu!” Även om vi lever i en fal­len värld där synd, onds­ka och död fort­fa­ran­de exi­ste­rar, kan vi ock­så stäm­ma in i Pau­lus seger­sång. På grund av Jesu död och upp­stån­del­se vet vi att den dagen kom­mer då vår sista fien­de — döden — berö­vas all sin makt (1 Kor 15:26). Det är redan klart och står orubb­ligt fast och i det­ta kan vi stå fas­ta och gläd­ja oss oav­sett omständigheter.