”Det är lika trå­kigt som att tit­ta på när målar­färg tor­kar”. Det uttryc­ket beskri­ver något som är långtrå­kigt och hän­del­se­fat­tigt. Vi män­ni­skor vill ju ogär­na att saker ska gå lång­samt, utan istäl­let se snab­ba och syn­li­ga resul­tat. Vi vill ha direkt belö­ning, helst utan allt för myc­ket arbe­te och svå­rig­he­ter. Män­ni­skans otå­lig­het har följt oss allt sedan syn­da­fal­let, men den blir extra tyd­lig vårt moder­na sam­häl­let och där vi dess­utom ska­pat oss en mängd oli­ka hjälp­me­del för att effek­ti­vi­se­ra och spa­ra tid. Otå­lig­he­ten inne­bär i sin tur en stor utma­ning när det kom­mer till att hel­gas och växa som kristen. 

Bibeln använ­der åter­kom­man­de bil­der från natu­ren för att beskri­va hel­gel­se­pro­ces­sen och det krist­na livet. Psalm 1 lik­nar den tro­en­de vid ett träd ”som bär frukt i rätt tid och vars löv inte viss­nar”. Alla som ägnat sig åt någon form av odling eller träd­gårds­sköt­sel vet att det krävs både tid, arbe­te och uthål­lig­het. Det hand­lar inte om direkt belö­ning utan det tar tid mel­lan sådd och skörd. Och under tiden fram till skörd behövs det näring, sol­ljus och en rad and­ra fak­to­rer för att det ska växa. Det är alla des­sa små ste­gen och omstän­dig­he­ter­na som gör att du till slut får skör­da. Utan dem skul­le du inte se någon frukt på trä­det eller grön­sak på plan­tan eller grö­da från mar­ken. På sam­ma sätt är det allt­så med den tro­en­de som vill hel­gas och for­mas till Jesu lik­het. Det krävs arbe­te och en mängd små steg — många gång­er för oss till synes frukt­lö­sa steg — för att vi ska kun­na ”bära frukt i rätt tid”. Det krävs att vi är ”plan­te­ra­de vid vat­ten­bäc­kar”, att våra röt­ter väx­er sig allt dju­pa­re i Guds ord och böne­ge­men­ska­pen med honom. Endast där finns den näring som gör att vi kan växa och bära frukt. Det är ing­et som sker per auto­ma­tik utan som vi såg i psal­men begrun­da­de den sali­ga män­ni­skan Guds ord både dag och natt.

Vi kan inte ska­pa väx­ten i våra liv, bara Gud kan det (1 Kor 3:6). Där­e­mot kan vi ska­pa för­ut­sätt­ning­ar­na för växt och frukt­bä­ran­de genom att pri­o­ri­te­ra bönen och bibel­läs­ning­en, både enskilt och till­sam­mans med and­ra. Vi behö­ver käm­pa mot vår inne­bo­en­de otå­lig­het och vil­ja att se snab­ba resul­tat. För hel­gel­se­pro­ces­sen kan omöj­ligt effek­ti­vi­se­ras utan det krävs uthål­ligt och tål­mo­digt arbe­te under lång tid. Det är Gud som gör ver­ket men vi behö­ver även låta honom göra det. Den som sår något i jor­den och sedan läg­ger ner tid och arbe­te, gör det med vetska­pen och målet att en dag få se frukt. På sam­ma sätt behö­ver du och jag pri­o­ri­te­ra den dag­li­ga gemen­ska­pen med Gud med vetska­pen att det i ”rätt tid” kom­mer att bära frukt. Det sker inte över en natt och vi kanske inte ens ser den själ­va utan and­ra gör det. Fruk­ten i den tro­en­des liv är näm­li­gen inte till för oss själ­va utan för and­ra, pre­cis som fruk­ten på trä­det är det. Vis­sa dagar kom­mer vi kän­na den gläd­je i gemen­ska­pen med Gud som Psalm 1 beskri­ver, medan det and­ra dagar kom­mer att kän­nas mer som en rutin. Oav­sett pri­o­ri­te­rar vi tiden eftersom vi vet att den gör oss gott, eftersom vi vet att det med tiden bär frukt. Och vi gör det med bönen att Gud ska väc­ka en ännu stör­re läng­tan efter mer av honom, efter en dju­pa­re gemen­skap och stör­re gläd­je i honom.