Om någ­ra vec­kor knac­kar en röd­klädd figur på föns­ter och dör­rar sam­ti­digt som han säger sitt: ”Ho, Ho, Ho. Finns det någ­ra snäl­la barn?”. Som barn har nog många av oss känt en viss vån­da inför sva­ret på den frå­gan: ”Har jag verk­li­gen varit till­räck­ligt snäll för att få jul­klap­par?” Och säkert har någ­ra av er för­äld­rar använt det­ta som ett hot mot era barn: ”Om du inte skö­ter dig får du inga jul­klap­par av tom­ten!”. Tom­ten till­skrivs ju mer eller mind­re gudom­li­ga egen­ska­per. Han är både allse­en­de och all­ve­tan­de, han ser och vet exakt vad vi gör och där­för mås­te vi vara snäl­la annars får vi inga jul­klap­par. Hans bud­skap är tyd­ligt: ”Du mås­te göra dig för­tjänt av gåvan annars får du ing­en.” Det är i fak­tiskt mening inte en gåva utan en lön. En gåva ges näm­li­gen oav­sett om per­so­nen för­tjä­nat den eller inte medan en lön mås­te för­tjä­nas. Vi ska vara oer­hört tack­sam­ma att Bibelns Gud — som är både allse­en­de och all­ve­tan­de — är totalt annorlun­da än tom­ten. Inte bara för att Gud fak­tiskt exi­ste­rar medan tom­ten är påhit­tad, utan även för att han kom­mer med ett totalt annorlun­da bud­skap än tom­ten. Hans bud­skap är verk­ligt goda och befri­an­de nyhe­ter för alla som insett att de inte är någ­ra snäl­la barn.

De fles­ta män­ni­skor­na tän­ker där­e­mot att Gud fak­tiskt lik­nar tom­ten, att du mås­te för­tjä­na hans kär­lek och fräls­ning genom god­het och goda gär­ning­ar. De fles­ta tän­ker att den krist­na tron är för de snäl­la och sköt­sam­ma män­ni­skor­na. De som redan har ord­ning på sina liv och som upp­nått en till­räck­lig god­het för att Gud ska kun­na väl­kom­na dem in i sitt rike. Men Bibelns bud­skap — det som julen hand­lar om — berät­tar om det rakt mot­sat­ta. Gud skän­ker oss den störs­ta och dyr­ba­ras­te gåvan någon­sin — Sin ende Äls­ka­de Son Jesus Kristus — medan vi ännu var syn­da­re. När män­ni­skan inte kun­de nå upp till Gud, steg Gud ner och blev en män­ni­ska i Jesus. Han blir ett litet barn, en tjä­na­re, som söker upp de för­lo­ra­de, och som går hela vägen till döden på kor­set. Han bär män­ni­skans synd och straff fullt ut och genom sin upp­stån­del­se från de döda beseg­rar han syn­den, döden och djä­vu­len, för att skän­ka fräls­ning och liv till en för­lo­rad mänsk­lig­het. Allt det­ta gör Gud för oss medan vi ännu var syn­da­re. Allt­så, när vi fort­fa­ran­de var helt oför­tjän­ta av Guds kär­lek och fräls­ning. När vi fort­fa­ran­de var i upp­ror mot honom och egent­li­gen för­tjä­na­de att dömas för vår synd. 

Sann kris­ten­dom hand­lar ald­rig om vad du och jag kan göra för Gud, för att för­tjä­na fräls­ning­en. Nej, sann kris­ten­dom hand­lar istäl­let om vad Gud redan har gjort för oss genom Jesus Kristus. Den fräls­ning som Jesus full­bor­dar på kor­set ges inte till de sköt­sam­ma och snäl­la, för san­ning­en är att ing­en av oss ham­nar i den kate­go­rin, inte ens i när­he­ten. Om det vore på grund av vår god­het skul­le vi vara hopp­löst för­lo­ra­de. Och så länge vi tror att det beror på vår god­het, lever vi under sla­ve­ri­ets ok (Gal 4:8–9). Nej, Gud ger ald­rig fräls­ning som en lön till män­ni­skan utan enbart som en gåva av nåd, till den som genom tro och omvän­del­se tar emot den. 

När Gud knac­kar på vårt hjär­tas dörr gör han det ald­rig med orden: ”Finns det någ­ra snäl­la barn?”. Utan istäl­let med orden: ”Finns det någon syn­da­re som insett sitt eget hopp­lö­sa till­stånd och vill vän­da om från sin synd och ta emot full­kom­lig fräls­ning och över­flö­dan­de nåd genom Jesus Kristus.” 

Låt oss den­na advents- och jule­tid stan­na upp och be Gud om öpp­na­de ögon inför det som är julens verk­li­ga gåva. Låt oss be att Gud väc­ker våra hjär­tan till tack­sam­het och tillbedjan.