Djup fattigdom och översvallande glädje

Trots deras många hår­da pröv­ning­ar har ändå deras över­sval­lan­de gläd­je och deras dju­pa fat­tig­dom gjort dem över­flö­dan­de rika på upp­rik­tig hän­gi­ven­het. De har gett efter sin för­må­ga, ja, över sin förmåga. 

Vid en förs­ta anblick kan rubri­ken och det vi läser i tex­ten upp­le­vas lite mot­sä­gel­se­fullt. Enligt värl­dens sätt att tän­ka lyder ekva­tio­nen föl­jan­de: Stor rikedom+Lättsam njutning=Översvallande gläd­je. Inte djup fat­tig­dom och hår­da pröv­ning­ar. I värl­dens riken kom­mer över­sval­lan­de gläd­je ur gläd­je­fyll­da omstän­dig­he­ter, men inte i Guds rike. Där kan över­sval­lan­de gläd­je fin­nas mitt i djup fat­tig­dom och hår­da pröv­ning­ar eftersom den­na gläd­je är för­ank­rad i Gud.

I Filip­per­bre­vet kapi­tel 4:11–12 är Pau­lus inne på något lik­nan­de, han skri­ver: ”Jag säger inte att jag har sak­nat något, för jag har lärt mig att vara nöjd med det jag har. Jag kan leva enkelt, jag kan ock­så leva i över­flöd. Med allt och med alla för­hål­lan­den är jag för­tro­gen: att vara mätt och att vara hung­rig, att ha över­flöd och att lida brist.” Nyc­keln för Pau­lus att vara för­tro­gen med alla för­hål­lan­den finns i orden att han har lärt sig vara nöjd med det han har. För­nöj­sam­het är en säll­synt egen­skap i dagens sam­häl­le där allt byg­ger på att vara stän­digt miss­nöjd — att all­tid söka efter mer, bätt­re, snab­ba­re, stör­re, nya­re och fina­re. Lägg även mär­ke till att Pau­lus säger att han har lärt sig för­nöj­sam­het. Det är genom erfa­ren­he­ter­na av både över­flöd och brist som Pau­lus har eröv­rat den­na för­nöj­sam­het. Det är i ytter­lig­he­ter­na han insett att käl­lan till den över­sval­lan­de gläd­jen ald­rig finns i omstän­dig­he­ter­na utan endast hos Gud. Där­för skri­ver han i vers 13: ”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Det är kraf­ten från Gud som gjort att Pau­lus lärt sig för­nöj­sam­he­tens hem­lig­het, en kraft som för­blir den­sam­ma i alla omstän­dig­he­ter. Den män­ni­ska som lärt sig det­sam­ma för­lo­rar sig inte i över­flö­det, utan tac­kar Gud för allt han ger. Och hon tap­par inte hop­pet i bris­ten, utan litar på Gud genom allt. Den män­ni­skan kan i sin tur även ge gene­röst av sig själv och sina till­gång­ar mitt i djup fattigdom. 

Joel Magnusson

Joel Magnusson

Pastor i missionsförsamlingarna i Valla och Klövedal på Tjörn.

Lämna en kommentar