Den krist­na påsken är fak­tiskt den mest avgö­ran­de och bety­del­se­ful­la vec­kan i hela världs­hi­sto­ri­en, eftersom Jesus Kristus dör och upp­står och full­bor­dar män­ni­skans fräls­ning. Vec­kobre­vet idag är något läng­re eftersom vi föl­jer Jesus från palm­sön­dag till påsk­dag. Stan­na gär­na upp och begrun­da det som sker var­je dag under påsk­vec­ken och läs de kom­plet­te­ran­de bibel­tex­ter­na. Och be att Gud genom den heli­ge Ande öpp­nar dina ögon inför “und­ret över alla under” som vi firar var­je påsk: “Han som inte viss­te av synd, honom gjor­de Gud till synd i vårt stäl­le, för att vi i honom skul­le bli rätt­fär­di­ga inför Gud” (2 Kor 5:21).

Palmsöndag

Vid den judis­ka påsken, sön­da­gen före sin död, kom­mer Jesus till Jeru­sa­lem. Med­ve­ten om att han där skall dö på kor­set för värl­dens syn­der. Under hög­ti­den var Jeru­sa­lem fullt med pil­gri­mer, och för att få plats bod­de män­ni­skor i tält runt omkring staden.

När Jesus till­sam­mans med sina lär­jung­ar när­mar sig byn Bet­fage (strax utan­för Jeru­sa­lem), sän­der han iväg två av dem för att häm­ta ett åsne­föl till honom. Jesus sit­ter upp på den unga åsnan och rider sedan in i Jeru­sa­lem, som en upp­fyl­lel­se av pro­fe­ti­an i Sakar­ja 9:9. Folk­mas­san — som följt honom längs vägen — väl­kom­nar honom som kung genom att bre­da ut sina mant­lar och strö kvis­tar på vägen till­sam­mans med ropen: ”Hosi­an­na, Davids son! Väl­sig­nad är han som kom­mer i Her­rens namn. Hosi­an­na i höj­den.” (Matt 21:9).

Det förs­ta Jesus gör i Jeru­sa­lem är att gå till tem­pel­plat­sen, som sedan kom­mer vara plat­sen för myc­ket av det som hän­der dagar­na fram till skär­tors­dag. Han stan­nar bara en kort stund för att sedan bege sig till­sam­mans med lär­jung­ar­na till Beta­nia (en stad cir­ka 3 km öster om Jeru­sa­lem). Där spen­de­rar de nat­ten, med all san­no­lik­het hem­ma hos syst­rar­na Mar­ta och Maria och bro­dern Lasa­rus, som Jesus hade upp­väckt från de döda.

Läs mer: Matt 21:1–11; Mark 11:1–11; Luk 19:28–44; Joh 12:12–19.

Måndag

På mån­dags­mor­go­nen åter­vän­der Jesus och lär­jung­ar­na till Jeru­sa­lem. Längs vägen för­ban­nar Jesus ett fikon­träd som inte bär frukt, vil­ket repre­sen­te­rar Guds dom över de ”and­ligt döda” reli­giö­sa ledar­na i Isra­el. Men även en dom över alla män­ni­skor där tron endast blir en pålagd ytt­re reli­gi­o­si­tet och ing­en äkta och levan­de tro. Den äkta tron bär all­tid på sikt frukt i en män­niskas liv.

Väl i Jeru­sa­lem går de åter­i­gen till tem­pel­plat­sen och fin­ner den full av kor­rup­ta mark­nads- och väx­lings­stånd, vil­ka ersatt plat­sens egent­li­ga syf­te för bön och till­bed­jan. Jesus väl­ter deras bord och dri­ver ut dem med orden: ”Det står skri­vet: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövar­näs­te.” (Luk 19:46) Där­ef­ter kom­mer blin­da och lama fram till Jesus för att bli bota­de. Jesu age­ran­de på tem­pel­plat­sen gör överste­präs­ter­na och de skrift­lär­da myc­ket upp­rör­da. Nat­ten spen­de­ras sedan tro­li­gen på nytt i Betania.

Läs mer: Matt 21:12–22; Mark 11:15–19; Luk 19:45–48.

Tisdag

Tis­da­gens hän­del­ser tar oss åter­i­gen till­ba­ka till tem­pel­plat­sen i Jeru­sa­lem och till Oliv­ber­get (som lig­ger mitt emot Jerusalem).

På vägen pas­se­rar lär­jung­ar och Jesus fikon­trä­det som nu har viss­nat, och Jesus under­vi­sar dem om tro. På tem­pel­plat­sen föl­jer sedan en rad sam­tal med oli­ka grup­pe­ring­ar, överste­präs­ter­na, de skrift­lär­da, de älds­te, fari­se­er­na, hero­dia­ner­na och sad­du­ce­er­na. De ifrå­ga­sät­ter Jesu auk­to­ri­tet och för­sö­ker på oli­ka sätt snär­ja honom och hit­ta en orsak till att gri­pa honom. Som svar ger Jesus en läng­re under­vis­ning som bl.a. inne­hål­ler en hård dom över de judis­ka ledar­ska­pet (Matt 21:23–23:39). Under efter­mid­da­gen läm­nar Jesus och lär­jung­ar­na Jeru­sa­lem och går till Oliv­ber­get, med utsikt över sta­den och temp­let. Där under­vi­sar han om Jeru­sa­lems för­stö­ring, tids­ål­derns slut, hans and­ra ankomst och den slut­gil­ti­ga domen (Matt 24:3–25:46). Tro­li­gen var det även under tis­da­gen som Judas för­hand­la­de med Sto­ra Rådet (det högs­ta poli­tis­ka och reli­giö­sa orga­net för det judis­ka fol­ket) om att för­rå­da Jesus (Matt 26:14–16).

Efter en lång dag av kon­fron­ta­tio­ner och var­ning­ar inför fram­ti­den spen­de­rar åter­vän­der de till Betania.

Läs mer: Matt 21:23–25:46; Mark 11:20–37; Luk 20:1–21:36; Joh 12:20–50.

Onsdag

Bibeln är inte glas­klar kring exakt vil­ka hän­del­ser som sker på vil­ka dagar mån­dag till ons­dag i påsk­vec­kan. Vis­sa Bibel­fors­ka­re menar att ons­da­gen var en lugn dag för Jesus och lär­jung­ar­na i Beta­nia. Medan and­ra för­läg­ger Jesu intåg i Jeru­sa­lem först till mån­da­gen, vil­ket för­skju­ter hän­del­se­för­lop­pet en dag fram­åt och inte ger en sådan ”fri-dag”. Det vik­ti­ga är inte att veta exakt vad som sker vil­ka dagar, utan att sät­ta sig i Jesu sista dagar fram till korset.

Jesus och lär­jung­ar­na bod­de tro­li­gen hem­ma hos de tre sys­ko­nen, Lasa­rus, Mar­ta och Maria, under den sista vec­kan. Bara någ­ra dagar tidi­ga­re hade Maria kär­leks­fullt smort Jesu föt­ter med dyr­bar par­fym, en pro­fe­tisk hand­ling som peka­de fram mot att Jesus skul­le upp­stå innan han skul­le hin­na smör­jas inför begrav­ning. Ytter­li­ga­re en tid dess­förin­nan hade Jesus sin makt över döden när han upp­väckt Lasa­rus från de döda.

Läs mer: Joh 11:1–57; 12:1–11.

Skärtorsdag

Under tors­da­gen sän­der Jesus iväg Petrus och Johan­nes till Jeru­sa­lem och ”Övre Salen”, för att iord­ning­stäl­la den tra­di­tions­en­li­ga påska­lamms-mål­ti­den. Efter solens ned­gång inleds mål­ti­den med att Jesus böjer sig ner, som en tjä­na­re, och tvät­tar lär­jung­ar­nas fötter. 

Även om lär­jung­ar­na inte ver­kar för­stå vad som vän­ta­de, anar man hur atmo­sfä­ren tät­nar när Jesus inle­der mål­ti­den med orden:”Jag har läng­tat myc­ket efter att äta det­ta påska­lamm med er, innan mitt lidan­de bör­jar. Ty jag säger er att jag inte kom­mer äta det för­rän det får sin full­bor­dan i Guds rike” (Luk 22:15–16). Påska­lam­met var en årlig påmin­nel­se om hur lam­mets blod gjor­de att Guds dom ”gick för­bi” (där­av hebre­is­kans namn Pesach) Guds folk när han befri­a­de dem från Egyp­tens sla­ve­ri (2 Mos 12). Och nu sit­ter han där mitt ibland dem, Guds eget offer­lamm, som snart skall upp­fyl­la påskens san­na inne­börd. När hans låter sin egen kropp och blod bli det offer som befri­ar Guds folk en gång för alla från syn­den, döden och Guds dom. Den­na ”sista” påska­lamm­smål­tid, det gam­la för­bun­det, blir till den förs­ta natt­var­den, det nya för­bun­det. Där brö­det och vinet blir en åter­kom­man­de påmin­nel­se om Jesus offer­död i vårt stäl­le. Under mål­ti­den för­svin­ner Judas ut från gemen­ska­pen för att för­rå­da Jesus och över­läm­na honom till Sto­ra Rådet.

När de ätit fär­digt beger de sig till Get­se­ma­ne träd­gård, strax utan­för Jeru­sa­lems murar. Där är Jesus i bön och djup vån­da inför det som vän­tar honom, något som inte gäl­ler den kropps­li­ga smär­tan utan det fak­tum att han skall bära Guds vre­deskalk och dom över syn­den. Till­sam­mans med Sto­ra rådets vak­ter kom­mer sedan Judas, han för­rå­der Jesus med en kyss, vak­ter­na gri­per Jesus och alla lär­jung­ar över honom. Han förs bun­den till överste­präs­ten Kaj­fas hem och under nat­ten till fre­dag vän­tar där­ef­ter en lång rad förhör.

Läs mer: Matt 26:17–75; Mark 14:12–72; Luk 22:-7–62; Joh 13:1–38

Långfredag

Fre­da­gen är både den mör­kas­te dagen i världs­hi­sto­ri­en och sam­ti­digt den hopp­ful­las­te och ljusaste.

Under nat­ten och fre­da­gens tidi­ga morgon­tim­mar ställs Jesus inför sex oli­ka för­hör. Det bör­jar i överste­präs­tens hus, först med Han­nas och sedan med Kaj­fas. Där­ef­ter förs han till Sto­ra Rådet, judar­nas högs­ta dom­stol, och för­hörs av dem. Där­ef­ter föl­jer två för­hör av Pila­tus och ett av Hero­des. Under för­hö­ren möter Jesus fals­ka ankla­gel­ser, för­dö­man­den, hån, miss­han­del och han döms slut­li­gen till döden genom kors­fäs­tel­se, på grund av hädel­se av judar­na och upp­ror av romar­na. Kors­fäs­tel­se var dåti­dens mest fruk­tans­vär­da och för­ned­ran­de avrätt­nings­me­tod, som använ­des för sla­var och dåti­dens lägs­ta sam­hälls­grup­per. Under för­hö­ren befin­ner sig Petrus på avstånd och för­ne­kar tre gång­er att han över­hu­vud­ta­get kän­ner Jesus. En annan av lär­jung­ar­na, Judas Iska­ri­ot, ång­rar på fre­dags­mor­go­nen bit­ter sitt svek mot Jesus. Där­e­mot leder hans ång­er inte till omvän­del­se utan till att han tar sitt eget liv.

Efter för­hö­ren över­läm­nar Pila­tus Jesus till sol­da­ter­na, som pis­kar, hånar och spot­tar på honom. Allt avslu­tas med att en tör­nek­ro­na sätts på hans huvud som en hån­full hyll­ning till någon de inte anser vara en kung. Där­ef­ter föl­jer en ca. 600 m lång plåg­sam vand­ring­en från Anto­ni­a­bor­gen till Gol­ga­ta, utan­för Jeru­sa­lems murar. För­ned­ring­en full­bor­das sedan då Jesus naken spi­kas fast på korset.

Jesus häng­er på kor­set i sex tim­mar, han kors­fästs vid tred­je tim­men (09:00), mörk­ret infal­ler vid sjät­te tim­men (12:00) och varar till hans död vid nion­de tim­men (15:00) (Mark 15:25–33). Då bris­ter för­lå­ten i temp­let, gra­var­na öpp­nas och de döda upp­står och går in i Jerusalem.

Under tim­mar­na på kor­set kan man höra Jesus säga sju oli­ka fra­ser, varav hans förs­ta är: ”Fader, för­låt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk 23:34) och hans sista: ”Fader, i dina hän­der över­läm­nar jag min ande” (Luk 23:46). Innan solens ned­gång vid kl. 18:00 på fre­dags­kväl­len, då den judis­ka sab­ba­ten inträ­der, tar Niko­de­mus (en farisé som sam­ta­lat med Jesus under ett natt­ligt besök i Joh 4) och Josef från Ari­ma­tea (med­lem i Sto­ra Rådet) ner Jesu kropp från kor­set. De sve­per honom i lin­ne­tyg och läg­ger honom i en grav uthug­gen i ber­get, vil­ken låg strax intill Golgata.

Läs mer: Matt 27:1–61; Mark 15:1–47; Luk 22:63–56; Joh 18:28–19:42

Påskafton

Under lör­da­gen är det mesta lugnt för­u­tom att överste­präs­ter­nas oro för att någon skall stjä­la Jesu kropp leder till att de ber Pila­tus sät­ta ut vak­ter vid graven.

Läs mer: Matt 27:62–66

Påskdagen

På sön­da­gen når vi höjd­punk­ten för hela påsk­vec­kan, då Jesus upp­står från de döda.

Tidigt på sön­dags­mor­go­nen beger sig fle­ra kvin­nor (Maria från Mag­da­la, Maria, Jakobs mor, Salo­me och Johan­na är de som omnämns i evan­ge­li­er­na) ut till gra­ven för att smör­ja Jesus en sista gång. Där vänds hela deras värld upp och ner när de först ser att ste­nen är bort­rul­lad, sedan att krop­pen är bor­ta och till slut får höra äng­elns bud­skap: ”Var inte för­skräck­ta! Jag vet att ni söker Jesus, den kors­fäs­te. Han är inte här. Han har upp­stått, så som han har sagt. Kom och se plat­sen där han låg” (Matt 28:5–6). Kvin­nor­na skyn­dar sedan för att berät­ta allt för lär­jung­ar­na, och under sön­da­gen visar sig Jesus för fler­ta­let oli­ka personer.

Evan­ge­li­er­nas ögon­vitt­nes­skild­ring­ar ger oss tyd­li­ga bevis på att Jesus bok­stav­li­gen upp­stod och lever. Det är full­kom­ligt avgö­ran­de för hela den krist­na tron, bevi­set för att allt som Jesus sa, var och gjor­de, verk­li­gen är stäm­mer och har full­bor­dats. Om Jesus inte upp­stod från de döda har han ingen­ting att säga oss och då kan vi läg­ga ner alla kyr­kor på en gång (läs 1 Korin­ti­er­bre­vet 15). Men nu har Jesus verk­li­gen upp­stått, vil­ket bevi­sar att han verk­li­gen är Guds Konung och full­kom­li­ga offer­lamm som burit Guds dom, beseg­rat syn­den, döden och onds­kans mak­ter, och där­för kal­lar alla män­ni­skor till tro, omvän­del­se och efterföljelse.

Läs mer: Matt 28:1–15; Mark 16:1–14; Luk 24:1–49; Joh 20:1–23