En av de mest komiska hän­delser­na i Bibeln måste väl ändå vara de två lär­jun­gar­nas möte med den upp­ståndne Jesus på vägen till Emmaus. De går där sida vid sida med hon­om, men ändå ser de hon­om inte. Deras ögon var slut­na. De förk­larar för Jesus vad som har hänt i Jerusalem som om han inte var­it där, med en näs­tan lite ankla­gande ton: ”Är du den ende som har besökt Jerusalem och inte vad vad som har hänt de här dagar­na?” (24:18). Om de bara vis­ste vem man­nen som de talade med var, som inte bara vis­ste utan själv hade upplevt det. Deras ögon var slut­na. De förk­larar sedan för Jesus att de inte kan tro att han är Mes­sias efter­som han dog på korset och att de inte kan lita på kvin­nor­nas berät­telse om att han upp­stått från de döda. Som sagt, komiskt att de säger det­ta till den kors­fäste och upp­ståndne Mes­sias. Men deras ögon var slut­na, de hade fysisk syn men inte andlig. När Jesus till sist tar till orda är hans förs­ta ord: ”Så trö­ga ni är i tanke och hjär­ta till att tro på allt som pro­feter­na har sagt!”(24:25). Därefter går han igenom hela Gam­la Tes­ta­mentet till­sam­mans med dem och förk­larar att allt pekar mot att Mes­sias måste lida det här för att gå in i sin härlighet. Det Jesus säger är helt enkelt: ”Ni bor­de redan ha förstått allt det­ta genom att läsa Guds ord.” Men deras ögon var slut­na. De hade säk­ert hört tex­ter­na som Jesus nu läs­er för dem mån­ga gånger tidi­gare, men de hade ändå inte förstått dem efter­som de var andligt blin­da.

Emmaus­van­drar­na är en bild av alla män­niskor innan Gud griper in i våra liv. Vi har san­nin­gen mitt fram­för ögo­nen på oss, men om Gud inte öpp­nar våra ögon för­blir den ändå obe­griplig för oss. Bibeln beskriv­er att alla män­niskor är för­blindade av djävulen och ser där­för inte ”ljuset från evan­geli­et”. I oss själ­va — utan Andens verk i oss — kan vi omöjli­gen förstå evan­geli­ets san­ningar, det för­blir det en dårskap för oss (Joh 3:3–12; 1 Kor 2:14–15; 2 Kor 4:4). Det som behöver ske är det som sked­de med Emmaus­van­drar­na lite senare i Lukas, då Jesus “öpp­nade (…) deras sin­nen så att de förstod Skrifter­na” (Luk 24:45). Pre­cis som Gud en gång i beg­yn­nelsen lyste upp mör­ket genom Sitt Ord behöver han göra det­sam­ma idag med var­je män­niskan genom Sitt Ord, så att vi ser ”kun­skapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansik­te” (2 Kor 4:6). Till­sam­mans med den blinde Bar­timeus behöver alla män­niskor be med orden: ”Gör så att jag kan se igen!” (Mark 10:51).

När vi öpp­nar Guds ord i hem­men, när vi sam­las till bibel­studi­um eller gud­stjänst behöver vi där­för be med Psalm 119:18: ”Öpp­na mina ögon, så att jag ser undren i din under­vis­ning.” Vi behöver be att samme Ande som ”utan­dat” det skriv­na ordet i Bibeln ock­så andas liv genom Ordet i våra liv. Om Gud inte öpp­nar våra ögon för­blir vi som lär­jun­gar­na på väg till Emmaus, vi har san­nin­gen mitt fram­för ögo­nen utan att vi vare sig förstår den, för­vand­las av den eller gläds över den. 

När vi ber för våra ofräl­s­ta famil­jemedlem­mar, vän­ner, grannar, arbet­skam­rater eller skolkam­rater, för scouter­na eller andra som kom­mer till våra för­sam­lin­gar, behöver vi be att undret sker då Gud öpp­nar deras ögon och för dem till omvän­delse och tro. Du och jag kan inte ge dem andlig syn, det måste Gud göra genom Ordets förkun­nelse. De goda nyheter­na är att han både vill och kan göra det om vi ber hon­om om det, pre­cis som han gav både lär­jun­gar­na och Bar­timeus ögon som såg.