Här förk­larar Jesus att han är Ska­paren utav Sab­bat­en och där­för är den som kan förk­lara dess san­na innebörd. Men han förk­larar något minst lika vik­tigt: att han i sig själv och genom sin för­son­ings­död i vårt ställe, är själ­va Sab­bat­en. Du och jag finner där­för endast verk­lig vila genom att ta emot och ständigt åter­vän­da till det verk (”arbete”) Jesu redan full­bor­dat på korset för vår skull (Matt. 11:28–30, Heb. 4:3).

 

Det­ta är fram­för allt en inre vila som ständigt finns med oss, vare sig vi arbe­tar eller bok­stavli­gen vilar. Det är en vila från den ständi­ga jak­ten att försö­ka förtjä­na vårt värde och god­kän­nande, både från Gud, oss själ­va och andra män­niskor. Det är en vila som säger att vi alltid, genom Jesu full­bor­dade verk, redan har vårt ful­la god­kän­nande i Guds ögon. Där­för vilar vi medan vi arbe­tar (även om vi arbe­tar hårt) efter­som vårt värde eller god­kän­nande aldrig kom­mer utav hur väl vi lyckas i vårt arbete. Men vi arbe­tar ock­så i vilan, efter­som sab­batens syfte var att ge tid åt att ära Gud och lära kän­na hon­om.

 

Där­för ägnar vi sönda­gar­na åt gud­stjänst, bön och bibel­läs­ning på ett sätt som vi kanske inte hin­ner på sam­ma sätt med under veck­o­r­na. Som Paulus säger: “Inte som om jag redan har grip­it det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gri­pa det, efter­som jag själv har bliv­it gripen av Kris­tus Jesus” (Fil. 3:12)

 

Tänk vilken oer­hörd befrielse det lig­ger i det­ta! Att du och jag aldrig arbe­tar för att vin­na vårt god­kän­nande och värde som män­niskor, varken i fräl­snin­gen, hel­gelsen, i vårt arbete eller vad vi än gör. Den­na grund har vi alltid i Kris­tus och den grun­den står oförän­drad genom allt. Be att dessa san­ningar skall få ”bor­ra sig ner” i dju­pet av ditt hjär­ta. Påminn dig själv om det­ta i veck­an som kom­mer, både när du tyck­er att du lyckas och när du miss­ly­ckas. Säg ständigt till din själ: