Här för­kla­rar Jesus att han är Ska­pa­ren utav Sab­ba­ten och där­för är den som kan för­kla­ra dess san­na inne­börd. Men han för­kla­rar något minst lika vik­tigt: att han i sig själv och genom sin för­so­nings­död i vårt stäl­le, är själ­va Sab­ba­ten. Du och jag fin­ner där­för endast verk­lig vila genom att ta emot och stän­digt åter­vän­da till det verk (”arbe­te”) Jesu redan full­bor­dat på kor­set för vår skull (Matt. 11:28–30, Heb. 4:3).

 

Det­ta är fram­för allt en inre vila som stän­digt finns med oss, vare sig vi arbe­tar eller bok­stav­li­gen vilar. Det är en vila från den stän­di­ga jak­ten att för­sö­ka för­tjä­na vårt vär­de och god­kän­nan­de, både från Gud, oss själ­va och and­ra män­ni­skor. Det är en vila som säger att vi all­tid, genom Jesu full­bor­da­de verk, redan har vårt ful­la god­kän­nan­de i Guds ögon. Där­för vilar vi medan vi arbe­tar (även om vi arbe­tar hårt) eftersom vårt vär­de eller god­kän­nan­de ald­rig kom­mer utav hur väl vi lyc­kas i vårt arbe­te. Men vi arbe­tar ock­så i vilan, eftersom sab­ba­tens syf­te var att ge tid åt att ära Gud och lära kän­na honom.

 

Där­för ägnar vi sön­da­gar­na åt guds­tjänst, bön och bibel­läs­ning på ett sätt som vi kanske inte hin­ner på sam­ma sätt med under vec­kor­na. Som Pau­lus säger: “Inte som om jag redan har gri­pit det eller redan har nått det målet, men jag jagar efter att gri­pa det, eftersom jag själv har bli­vit gri­pen av Kristus Jesus” (Fil. 3:12)

 

Tänk vil­ken oer­hörd befri­el­se det lig­ger i det­ta! Att du och jag ald­rig arbe­tar för att vin­na vårt god­kän­nan­de och vär­de som män­ni­skor, var­ken i fräls­ning­en, hel­gel­sen, i vårt arbe­te eller vad vi än gör. Den­na grund har vi all­tid i Kristus och den grun­den står oför­änd­rad genom allt. Be att des­sa san­ning­ar skall få ”bor­ra sig ner” i dju­pet av ditt hjär­ta. Påminn dig själv om det­ta i vec­kan som kom­mer, både när du tyc­ker att du lyc­kas och när du miss­lyc­kas. Säg stän­digt till din själ: